Alla möjliga människor har genom åren valt att berätta sin historia ur sitt eget perspektiv. Många skriver en bok, eller berättar sin historia för någon annan som skriver boken. Jag tycker det kommer ut självbiografier på löpande band. Alla vill berätta om sitt liv. Hur ser man själv på det liksom.. 

 

Jag har tänkt och tänkt på detta för egen del också. Ska jag också skriva ner min historia? Hur ser jag på allt som jag har upplevt genom åren. Vad är mitt syfte med att jag berättar min historia? Går det att skriva ner den på ett bra sätt så att det passar till bloggen?

 

 Jag har tänkt mycket på detta med att skriva om hela mitt liv. Tanken är att jag ska skriva om typ allt som känns värt att berätta om som handlar om mitt liv, från början och fram till den dagen då jag känner att nu har jag skrivit ikapp allt och jag  har bara framtiden kvar ta tag i. Tanken är inte att jag ska skriva en bok i första hand, utan jag vill blogga och publicera på Dannebloggen. Jag har ju min Danneblogg och varför inte använda den till att en gång för alla skriva ner  ordentligt vad jag faktiskt tänker på när det gäller mitt liv, mitt enda liv. 

 

Min självbiografi i bloggform föder naturligtvis massor av tankar i mitt tänkade huvud. Om jag väljer att skriva så vill jag verkligen känna att jag vet vad syftet med detta är. Jag kan säga direkt att det handlar om att jag ska må bra efteråt. Om jag tror eller märker att jag mår sämre av detta då kommer det inte att bli någon publicering. Det finns ju inget syfte med det om jag mår sämre efteråt av att skriva och publicera.  Under skrivandets stund så kommer jag att kunna veta om jag vill visa för allt och alla vad jag har skrivit eller inte. Man kan ju skriva, utan att publicera också. Det viktigaste med detta är att jag ska må bra. Det kanske räcker med att bara skriva för sig själv och sen får jag ett avslut på framförallt alla grubblerier. Detta blir kanske en form av terpi. Jag tror att skrivandet är bra att använda sig av när  man ska vill lägga mycket bakom sig och få ett avslut på framförallt sånt som har varit fruktansvärt jobbigt att leva med och gå och tänka på. Men allt behöver ju inte alla veta för att jag själv ska må bra. Det kan jag ju göra ändå.

 

Genom åren finns det mycket som jag  grubblat över. Ibland har jag mått dåligt och ibland har jag mått bra över de jag har tänkt på. Om jag skulle välja att publicera min historia så blir det kanske väldigt självutlämnade. Där släpper man ju lite på en princip som jag har haft med mitt bloggande genom åren. Jag vill ju inte bli för privat. Men det känns omöjligt att hålla väldigt mycket privat för sig själv, samtidigt som man sitter och lägger upp hela sitt liv i bloggform.  

 

En annan princip som blir svår att släppa på  är ju det där med att jag gärna inte vill blogga om någon annan person än mig själv. Men även här blir det ju svårt om jag ska skriva om hela mitt liv.  Man går ju inte igenom livet ensam och ska jag sitta här och berätta om väldigt mycket om hur jag ser på mitt liv  och dom personer som jag har haft med att göra  så känns ju även den principen om att mest bara skriva om mig och ingen annan svår att hålla. Man har ju liksom  människor runt omkring sig själv som påverkar ens liv på ett eller annat sätt . Det blir svårt att inte ta med dom om man nu vill skriva om sitt liv. Man kan ju naturligtvis skriva på ett sätt som gör väldigt många andra människor anonyma. Men det går ju inte med allt. Mycket går ju att kolla upp väldigt enkelt även om jag inte skulle skriva vem det handlar om. Och då blir det ju ganska meningslöst att försöka dölja vem det handlar om. Jag måste alltså ta ställning till om jag ska bryta några av mina principer som jag har haft med mitt bloggande i alla år. Är jag osäker på om det är ok, då ska jag ju inte publicera i alla fall.

 

 En del människor har jag redan berättat delar ur min historia för. I vissa fall har jag inte blivit trodd. Jag har ofta fått höra kommentarer som: Jag känner hen. Hen skulle aldrig säga eller göra så... Man behöver naturligvis inte tro på mig, och varje männsika väljer ju att tro på det den själv vill. Det jag kan säga är att allt som jag väljer att skriva om kommer att vara sant. Om sen vissa människor inte väljer att tro på de, eller vill säga att de jag skriver inte är sant så är det upp till var och en. Folk tror jag vad dom vill och vi är ju alla olika och ser saker och ting på olika sätt. 

 

Jag har redan skrivit och publicerat  en del saker ur mitt liv här på bloggen vid tidigare tillfällen. De då har valt att skriva har  i en del fall varit ganska självutlämnade, men jag känner inte något obehag av det jag tidigare har skrivit och publicerat. Jag känner också att jag kan stå för precis allt.  På många sätt har det varit skönt att få berätta. Skönt att faktsikt på ett aktivt sätt få ett avslut på en del händelser i livet som jag bara har ägnat för mycket tid åt att grubbla över. Bloggen har varit till hjälp för mig där, inget snack om det.  När jag nu känner att detta på många sätt har funkat då ska ju fortätta med det. Funkar det inte är det ju bara att lägga ner. Funkar det så är det ju bara att köra vidare och ösa på ännu mer. 

 

Om man ska ta detta en dimension till så kan jag ju skriva mängder av blogginlägg om hur jag ser på mitt liv som bloggare. Bara pga av mitt bloggande så har jag ju fått utstå och vara med om både det ena och det andra. Mycket har förvånat mig och mycket har varit precis så som jag har tänkt mig. 

 

 

Jag har genom åren försökt att hitta min väg i en på många sätt galen värld. Precis som jag tror att vi alla försöker göra. Jag vill naturligvis inte få ett avslut på livet, men på alla grubblerier kring det liv jag har levt. Att bliogga om det tror jag är en bra lösning. Vad som var rätt kommer jag inte att veta förrän efteråt. Undertiden får jag lite på mitt eget omdömme, leva i nuet och se framåt.