Jag fortsätter naturligvis att skriva på min sk självbografi. Det börjar bli svårt nu. Jag vill ju skriva på ett sånt sätt så att vem som helst kan förstå vad jag berättar om. Känslan jag får är att om jag skulle visa de jag nu sitter och skriver för några utomstående som liksom inte känner mig, så skulle ingen tro mig. Skulle jag själv tro på de om jag nu leker med tanken att någon annan skriver just de jag har skrivit (min självbiografi), berättelsen handlar om någon annans liv och jag som utomstående får läsa detta. Skulle då jag tro på de jag då fick läsa? Jag tror det, fast samtidigt skulle jag kanske tro att personen överdriver. Grejen är bara att jag överdriver inte det minsta lilla. Jag har snarare taggad ner. Jag skulle kunna berätta ännu mer grejer, men någonstans måste man ju dra en gräns. Vissa saker skulle jag kunna ägna hela livet åt att bara sitta här och skriva om, men det vill jag ju såklart inte göra.

 

Känslan som jag har när jag sitter och skriver den är att ingen kommer att tro mig. Det har ju hänt att jag har berättat för folk om vissa saker som jag har varit med om i mitt liv. Både roliga och minder roliga grejer. Många gånger har jag då haft en känsla att personen/personerna inte tror på mig. När man känner så då fortsätter man ju inte att berätta utan man håller de man skulle vilja berätta inom sig istället. Sen när man har känt så några gånger till att man inte blir trodd, trots att man själv vet att vartenda ord är sant, då slutar man snart helt att berätta. Man håller allt inom sig hela tiden och berättar inte något  för någon.

 

När jag nu sitter och skriver så blir det ju att man tar upp mycket till ytan. Saker som man aldrig egentligen har pratat med någon om kommer ju ut när man sitter och skriver. Dessutom är det ju så att man kommer på mer saker i skrivandet stund. Saker som man aldrig har ens funderat över tidigare tar man också upp till ytan bara för att man har börjat på allvar att verkligen fundera över sånt som har varit. Mycket av de jag skriver känns som helt sjukt, orättvist, fullständigt fel och bara helt galet.

 

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med min sk självboigrafi om jag nu blir färdig någon dag med den. Om jag väljer att bara skriva och aldrig visa materialet, ens för en person  så gissar jag att det kommer att bero på att jag inte blir kvitt den där känslan av att ingen kommer att tro mig. Jag har ju varit med om det så många gånger förut att jag har fått en känsla av att jag inte blir trodd. Då blir det ju lätt så att man istället håller allt för sig själv. Det är liksom lättare att inget säga än att berätta på något sätt.