Stockholm 2014 10 17
Skönt att det är helg nu och att jag verkligen är helt ledig. Jag ska inte göra något alls. Denna veckan har varit helt galen. Hur långa arbetsdagar som helst och igår var jag ledig, men då gjorde jag ju ett besök i Stockholm. Hela gårdagen kändes precis som en sjukt lång arbetsdag, fast jag inte jobba. Jag gick ju hemmifrån klockan 08:30 och jag var inte hemma förrän 21:15. Samma dag var det ju, men jäklar vad lång gårdagen blev.
På vägen upp till Stockholm så försöker man ju mest underhålla sig med att ta lite selfies och jag lyssnade även en hel del på olika dokumentärer i poddradioversion.
Det kändes som tågresan gick ganska snabbt. Slappar man bara mycket och tänker på något annat än att man har en lång resa framför sig eller en lång dag så blir det ju inte så segt. Det är ju alltid viktigt att man kan slappa på ett bra sätt när man reser.
När jag väl är uppe i Stockholm så har jag ca 2 timmar på mig innan jag ska träffa Mouna. För mig som bor i en liten stad så blir ju Stockholm hur häftigt som helst. Jag tycker det varje gång jag är där. Jag har varit ganska många gånger i Stockholm. Det är i alla fall tillräckligt många gånger för att jag lätt ska känna mig som hemma. Jag älskar att bara gå runt i Stockholm och titta på allt (som man ändå har sett förut). Igår när jag hade lite tid innan mitt möte så valde jag att fördriva tiden med att bara gå runt och kolla på lite av allt som finns att se i Stockholm. Jag gick förbi Kungliga dramatiska teatern, vidare mot slottet och runt däromkring. Man tar lite bilder och bara tänker att varför finns inte allt detta där jag bor? 
Två timmar går ganska fort så det blev inte direkt långtråkigt Jag skulle ha velat tagit lite mer bilder och bättre bilder, men man hinner liksom inte. En sak som stör mig en del det är att jag fick se en för mig ganska känd bloggare utanför Kungliga dramatiska teatern. Det var coola Elsa Ekman som jag har följt i några år nu.
De jag tänker när jag får se Elsa Ekman är att jag bara vill gå fram till henne och fråga om jag kan få ta en bild med henne och bara säga att jag följer hennes blogg, men jag vågar inte. För mig är hon välkänd, men hon känner ju inte mig. Detta vet jag och därför vågar jag inte ta det där steget fram till en person som för mig (och många andra också) är en kändis. Nu ångrar jag mig att jag inte vågade fråga. Jag hade ju inte fått mer än ett nej i värsta fall. I bästa fall att det blivit ett ja och jag hade varit hur glad som helst för att jag vågde fråga. Varför är jag alltid så rädd för att fråga liksom???
Efter att ha gått runt lite i Stockholm och inte vågat säga hej till Elsa så skulle jag ju träffa Mouna på Scilife clinic. Scilife clinic har ett riktigt "nice" kontor på Kungsgatan. Nu skulle jag få svar på hur mycket som helst om mitt hälsotillstånd. Det är ju jämförelser från den första undersökningen som jag gjorde i augusti förra året och den undersökningen som jag genomgick i september i år. Jag skulle också få svar på vad som konkret har blivit bättre rent hälsomässig för min del. Jag har ju gjort ganska många förändringar när det gäller träning och kost den senste tiden. Man hoppas ju nu efter allt slit att många av mina värden som kanske inte var så bra för lite drygt ett år sedan nu har blivit bättre. Helst ska det ju vara klockrent. Man har ju tittat på hundratals olika saker på mig som sen massor av olika experter inom olika områden har tittat på. Sen går då Mouna igenom resultatet med mig. Generellt sett så kan man säga att om ett värde ligger på grönt då är det klockrent. Ligger värdet på rött då måste man försöka göra något åt det ganska omgående. Ligger på gult då kan man med ganska små förändringar få upp det till grönt. Målet är att bli helt grön med hälsan. Man går på djupet och man opptimerar hälsan liksom.
Exempel:
När jag kom in på Scilife clinic's kontor så hälsade Mouna mig naturligtvis välkommen och direkt så uppmärksammade hon också att jag hade gått ner rätt ordentligt i vikt. Sen frågade hon mig lite vad jag har gjort eftersom jag har lyckats att rasa i vikt så mycket. Jag berättade att jag hade tex börjat lira pingis igen. Hon visde mig hur resultatet av vissa värden hade förändrats bara pga av att jag tränar bättre, äter bättre och har gått ner i vikt. Det som Mouna tyckte var riktigt bra var att vissa värden har ändrats sig från att vara riktigt dåliga till helt perfekta. Viktnedgången fick jag mycket beröm för att jag har lyckats med, men samtidigt sa hon också att hon vill se att jag gå ner i vikt ännu mer. Vissa "gula" värden kommer då nämligen(enligt Mouna) gå upp till "grönt" och då bli helt perfekta.
I de stora hela så var det mesta positivt. Man vill göra vissa undersökningar i fortsättningen också på mig. Vissa värden är ju fortfrande inte bra ("röda"), men det går heller inte att få upp allt på "grönt" på bara ett år. De som känns väldigt bra för mig är att mycket har blivit bättre. Det fiinns värden som fortfrande inte är bra, men ingenting har blivit sämre sen den första undersökningen. Allt har bara blivit bättre eller så är det helt oförändrat. Det som var bra är fortfarande bra och många värden som var dåliga har jag fått ordning på. Sen finns det fortfrande saker som inte är bra och som man ska jobba vidare med, men det känns ju skönt att ingenting har blivit sämre sen sist. Bara bättre eller oförändrat.
Jag känner mig också nöjd eftersom jag har lyckats med att visa Mouna hur duktig jag har varit. Motivationen för mig under ca ett års tid har ju varit att kunna visa Mouna just igår att jag har lyssnat och tagit till mig av vad hon har sagt. Igår kände jag verkligen att jag hade lyckats. Det var en underbar känsla att få det bekräftat att allt mitt slit med att opptimera min hälsa har gått så bra.
Efter alla dessa glädjande nyheter vad det dags att lämna Stockholm genom at ta tåget hem igen.
Jag satte mig på ett snabbtåg som skulle ta mig direkt til Vänersborg. Inga byten eller nått liksom. Bara raka spåret. När tåget hade kommit någonstans som jag inte minns var det var så var det något som strula. Fråga mig inte vad det exkat var för jag vet inte, men jag blev inte förvånad om man säger så. Vi fick stå stilla ganska länge och när tåget sen väl började rulla så åkte vi bara i 40 km/h. Inget snabbtåg längre liksom... Efter kanske 10 minuter då gick hastigheten upp igen. Tåget kom fram till Vänersborg nästan en timme försent. Det gör ju ingenting så för jag hade ju inget nytt tåg eller något byte med buss som jag skulle passa. Jag skulle ju bara gå raka vägen hem och sova liksom. Det gjorde jag också efter mitt besök i Stockholm igår. Jävlar vad trött jag var och då var jag helt säker på att nu får det bli lugnt resten av helgen.
Trackback
