Annars sliter och kämpar mest med allt just nu. Upp tidigt på morgonen spelar en viss roll att det känns som det känns.  När man går ut för att ta sig bort till jobbet och bara träffar tidningsbud och väktare på sin väg genom stan då vet man alltid att tidigare vill man inte gå upp på morgonen.  Jag är nog liksom bara människa? Det är svårt att acceptera det ibland. Jag vill ju bara känna varje dag att livet liksom leker. Man vill jobba på utan att stöta på  bekymmer och problem. Orka träna som en elitidrottare samtidigt som jag vill äta extra gott ofta

Man vill förverkliga sina drömmar och helst utan att kämpa. Just nu är det mycket slit med allt möjligt och jag får inte mycket tillbaka, än i alla fall. Det som gör att jag sliter ändå är ju att jag tror att allt blir bättre sen och att jag kommer att fixa det jag kämpar för. Jag har inte så mycket drömmar egentligen. Det är några saker jag vill fixa här i livet och jag tror också jag kommer att klara de så småningom. Bara jag kämpar på. I alla tankar om hur man vill ha de så tänker jag  att jag kan då aldrig få något av det lilla extra utan att jag anstränger mig. Kanske är de bra för man sätter  ju säkert mer värde på saker och ting. Hoppas ändå att livet snart leker igen. Jag vet hur det känns när det gör det och det är häftigt. Måste väl först förverkliga dom drömmar jag har bara. Sen kommer det att kännas bra just då när det händer och när allt har hänt känns det bättre än vad det någonsin har gjort. Typ så...