Jag sitter här det är mitt i natten och det är helt tyst. Tyst precis överallt. Det är ganska skönt att bara sitta uppe på natten och veta att man inte behöver gå upp tidigt i morgon. Jag har nog ändrat mig lite om man tänker tillbaka på hur det var när jag var yngre. Eller egentligen inte. Jag har aldrig gillat att gå upp på morgonen, men jag har inte heller genom åren varit en person som sitter uppe på nätterna. 

 

När jag var liten var jag ofta uppe ganska tidigt. Även när det inte var skola och sånt. Jag tror att jag inte ville sova för länge. Jag trodde någonstans att jag skulle få mer gjort om jag kliver upp i princip så fort jag vaknar.  Lite rastlös kanske eller nåt? Jag har ofta fått kritik för de där av mina vänner att jag är uppe tidigt (när jag var yngre). Bättre att sova liksom. Någonstans håller jag med fast går jag upp tidigt en morgon så hinner jag alltid med så jäkla mycket! Har aldrig fattat varför, men det har känts så.

 

Nuförtiden så tycker jag bara det är skönt att sova ut ordentligt under en förmiddag och jag sitter hellre uppe om natten. Det hänger säkert ihop med att jag dom senaste åren också har börjat värdera ledigheten mer. Lugn och ro känns skönt. "Bara vara" är underbart och om natten är det ju tyst, ingen som stör så mycket av det som jag sätter stort värde på kan man lätt få om natten. 

 

Jag har ju också kommit på att det är skönare att träna under kvällen. Natten vet jag inte riktigt, men jag tror nog att det skulle kunna funka. Nattens timmar tycker jag oftast går ganska fort. Vips så är det snart morgon och man fattar ingenting. Tänk om man kunde lura hjärnan på nåt sätt så att typ en dag på jobbet aldrig behöver kännas som en evighet.