För barnets bästa ?

Jag växte upp på landet, 5 km utanför Vänersborg.  Eller vad de i Uddevalla? Ärligt talat jag är inte säker... Låter så märkligt, men jag har alltid svårt att svara på frågor som: Var växte du upp eller var kommer du ifrån. Ska försöka sätta detta nu i ett inlägg här på bloggen. Kanske klarar jag de? Har alltid haft svårt att förklara för de tar sin tid och då är de lättare att sitta här och skriva de. Har iallafall med åren kunnat berätta den korta versionen, men de säger inte så mycket om hur de var. Nu kör vi den långa i text. Man väljer själv om man vill läsa den eller inte ...

Ok nu kör vi ! Jag föddes i Uddevalla, men jag tror att jag väldigt tidigt hamnade på Näverdraget. Ett ställe som ligger 5 km utanför Vänersborg. Mamma och pappa gick isär när jag var väldigt liten. Jag följde med mamma och dom åren innan jag skulle börja skolan så åkte jag bort och fram mellan mamma och pappa. Någonstans mellan åren då mamma och pappa gick isär så blev de en vårdnadstvist om vem som skulle ha vårdanden av mig. Detta pågick ett tag och denna tvist var väl avslutat lagom till jag skulle börja skolan. Jag minns såklart inte mycket av alla turer fram och tillabaka, men jag har på senare år börjat förstå väldigt mycket kring allt detta. Vad gjorde mamma vad gjorde pappa och vad tänkte jag? De kan jag greppa mer av idag  när jag inte liksom är beroende av mina föräldrar på samma sätt som man var som litet barn. Pappa fick vårdnaden till slut och de förstog faktiskt den dagen då de stog klart fast jag då var väldigt liten.  Mitt liv blev väl inte mycket annorlunda egentligen. Jag skulle ju träffa mamma ändå trots att pappa skulle ha vårdnaden och så måste de ju vara. Jasg måste ju få träffa båda mina föräldrar även om en av dom har vårdnaden. Jag fick ju alltså fortfarande åka bort och fram mellan mina föräldrar. Först var de mellan mamma och pappa sen blev de mellan pappa och mamma om ni förstår vad jag menar? Pappa skulle nu ha hand om mig mer än mamma. De fanns ett sk schema som var framarbetat. Där stog de hur ofta jag skulle åka träffa min mamma.

De var många turer om detta som jag kallar schemat även efter att de stog klart att pappa hade vårdnaden. De vet jag idag att de var inget som var bra för mig då som liten för. Har man kommit överens och dom står klart   hur de ska se ut så ska båda föräldrarna se till att hålla den överenskommelsen. De mår barnet bäst av. De kan jag lätt säga efter som jag har erfarenhet av de. De är tufft som de är att behöva åka bort och fram mellan sina föräldrar så mer tjat om hur de ska gå till och bla bla bla bla... de vill man inte veta av som litet barn. Och inte som större heller. Jag trodde när jag var riktigt liten att jag är väl ensam om att ha mina föräldrar boende på olika ställen och att jag åker fram och tillbaka när jag ska vara med en av dom. Har ju såklart idag förstått att detta är gansak vanligt tyvärr.

När jag var liten kunde man ju inte styra de där så mycket själv så de var ju bara att hänga med på alla turer fram och tillbaka vare sig man ville eller inte. Jag minns inte om jag mådde dåligt av de eller tog skada på något sätt. Men jag vet att jag ofta som litet barn tänkte att de hade varit bättre om mamma och pappa hade bott ihop och vi hade varit en familj. Jag ville ju ha de som alla andra barn typ.. När jag sen med åren blev lite mer självständig. Ni vet man vill göra lite mer som man vill och lyckas ju också med de på många sätt även om man fortfarande är beroende av sina föräldrar så följde jag inte de där schemat som fanns på var jag skulle vara under sommaren och vararannan helg och bla bla.. Dessutom hade ju pingisen blivit så viktig så jag befann mig ofta hos pappa och de kunde ta månader innan jag träffa mamma. På sommaren kunde de ta veckor innan jag träffa pappa. Jag tänker tillbaka på detta så  var de nog bra för mig att pappa fick vårdanden tillslut.  De som inte var roligt  var att de var så mycket bråk efter de att vårdnadstvisten var över. De mår man som barn inte bra av. Vuxna bråkar ibland. De leder ibland till vårdnadstvist. De är inte alltid något som man kan undvika. Men när de är över så tycker jag att föräldrarna måste släppa och gå vidare. Göra de man har kommit överens om. Se till att de funkar. Allt måste ju ske till barnets bästa. De gör de inte om man håller på att bråkar efter att beslut är fattat om hur de ska vara och var barnet/ barnen ska vara. Jag vet ganska mycket om den saken eftersom jag själv har varit barn i den situationen...

Idag är ändå detta inget som jag tänker på speciellt mycket. Jag mår ju bra och jag bestämmer ju helt själv över mitt eget liv och har gjort  länge nu. Jag känner inget vemod eller sorg över att jag vara med om att mina föräldrar gick isär, bråka, starta en vårdndstvist om mig och sen bråka ännu mer efter de. De jobbiga för mig som barn var att de bråkades efteråt, men idag har jag lagt allt bakom mig.

Går man isär och har barn ihop så tycker jag att de är alla inblandade vuxnas ansvar att se till barnens bästa.