Danne-tankar om KÄRLEK.

Gah. Jag Ska försöka formulera något om detta stora ämne. Min bogg börjar likna en tjejblogg.
 Massa hjärtan och känslor,  ämnen som love och kärlek.
 Okej nu kör vi!


Mina åsikter om kärlek tror jag ändras väldigt mycket, liksom jag själv gör det. Det jag skriver idag ser jag på ett annat sätt imorgon. Pirret och fjärilarna  i magen och hon tittade på mig kanske är hon intresserad och iiiiih vi hånglade och iiiiiiih hon sov ÖVER osv. Ett slags "pirr-aktiverat" tillstånd, där man liksom inte analyserar så mycket. Kicken och känslan kommer av sig själv, ja då är det kärlek. När de gäller dom tjejer som jag har varit tillsammans med så är de nästan aldrig så att jag har fått till de med någon som jag har fått kämpa lite för att få.  Kärlek vid första ögonkastet eller de sa bara klick stämmer nog mer för mig. Man är inte mindre kär för de snarare tvärt om. Pirret och kickarna känns väldigt mycket starkare när en annan människa som jag är intresserad av faller för mig direkt.

Vad får jag en kick när pirrar de lite extra ? Ja de är nog svårt att beskriva i ord, men de är iallafall så för mig att hur jag än försöker bortse från de så spelar utseende en viss roll. De avgör inte allt, men finner jag ingen som är attraktiv till de yttre på något sätt så är jag inte intresserad. De är kanske tragiskt, men sant. Så funkar jag. De betyder ju såklart inte att bara för att de är en riktig snygging så blir jag kär i henne. Fast eftersom jag sa att allt som oftast så har de varit kärlek vid förtsa ögonkastet när jag har inlett ett förhållande med någon så de är kanske inte så konstigt att de yttre många gånger har varit avgörande. 

Tankar kring detta med kärlek kan man säkert diskutera i de oändliga. Man kan diskutera de lika mycket som min syn på de. Vad de gäller just nu så är mina tankar såhär: Jag är gärna singel och går runt och är  kär i smyg. Jag mår inte dåligt av de. Jag inleder såklart gärna något med någon om jag finner de där pirret och känslan av att denna människan är "something" utöver de vanliga för mig. Men finner jag inte någon som jag verkligen tycker om då är jag hellre singel. Finner jag någon som jag verkligen tycker om och blir kär i och de är ömsesidigt då vill jag ju såklart inget hellre än att vara med denna underbara människa. De är nog så jag tänker och de känns bra så.

 Allt som ger kickar är inte kärlek. Alla som ger kickar är inte kärleksobjekt och kommer defintivt inte per defeniton att göra mig lycklig. Jag kan få kickar och pirr i magen av alla möjliga människor. De betyder inte automatiskt att jag blir kär i denna person. En del säger att man inte ska vara kräsen för då blir man ensam. Jag har inget emot att vara ensam om anledningen till att jag är de beror på att jag är lite kräsen. Ska man bara "nöja" sig med något som INTE ger kick/fjäril/pirr och bara känns som att de är viktigt att man har någon? Ba hitta sig en bästis som man liksom går och håller i handen och kallar sig lycklig och ihop? Det funkade ju inte riktigt heller.

 Jag har varit singel ganska länge nu. Jag kan inte påstå att jag mår dåligt av de. Jag säger inte att jag vill vara ensam utan någon vid min sida. Men avgörandet ligger i att jag måste känna pirr i magen och kanske också den här känlan av att man inte riktigt kan sluta tänka på henne. De är svårt att riktigt  sätta fingret på vad som ger mig, framkallar de där pirret i magen och känslan av att man tycker att en annan människa som är en helt underbar person som jag faktiskt är kär i. Jag ändrar mig ofta. De finns inget vad jag tycker som är rätt och fel och jag har inte mycket principer när de gäller detta med kärlek. Jag kan inte styra VAD som ger pirr rent konkret när de händer. Men jag kan ju fundera på hur de har uppstått tidigare och vad det kan bero på.

Aja, okej, to wrap things up då: Jag tror att min defenition av "love" består i en blandning mellan mitt förnuft och min känsla. Fast man kan ibland fundera på om de är så mycket förnuft när jag många gånger tittar på utseende. Fast förnuftet och förståndet har jag ofta med mig ändå för de finns ju snygga tjejer, riktigt snygga tjejer som har fått de där sk pirret av att se mig och jag har inte varit intresserad av några olika skäl, men de har dom gångerna inte varit fel på deras utseende. Då kan man ju lätt sig att förnuftet finns dä. Eller så är jag dum som inte har tagit chansen. Jag vet inte egentligen. Oj ! Vad konstigt detta känns nu.... 

Kärlek mellan två personer kan ju vara på väldigt många olika sätt. Att två personer har bestämt sig för att de vill, för när man är nykär är allt enkelt och den andra het och fantastisk vad den än säger. Sedan kommer dagar då det är så JÄVLA SKIT med de mesta  och man kanske inte känner det där helt självklart och man får luta sig tillbaka på att man har bestämt sig för att vara tillsammans, typ. Dom par som har ägnat större delan av sitt liv tillsammans, "gamlingparen" man ser. Jag tror inte många av dem som inte vissa dagar i sin historia har längtat efter något annat. Sedan skiljer det sig säkert  hur benägen man är att uppleva nya kickar och pirr i magen. Är man nyfiken på om gräset är grönare på andra sidan eller inte.  

Jag har svårt att tro på evig kärlek. Alltför många par som går åt varsitt håll.  De är par som man trodde hade de så bra, men uppenbarligen inte. Frågan är om de är något att sträva efter. Vill jag hitta någon idag som jag blir gammal tillsammans med. De känns inte som något som man får pirr i magen av direkt. De jag vet är att om jag inte träffar någon som ger mig pirr i magen då är jag hellre singel.

Svårt ämne att skriva om detta med. Fast jag tycker jag lyckades ganska bra om jag får säga de själv.

Kram..