Sorg

Jag har lite tankar om sorg, sörjande och vad man kan göra för att hantera sitt och eventuellt andras sörjande.

Sorg är något som många inte pratar om. Jag tror att många försöker förtränga den sortens känslor som sorg medför pga den enkla anledningen att man är lite rädd för den typen av känslor och man ser de som ett stort problem.

Jag tycker att sorg inte är ett sånt problem som måste lösas utan något som man måste få bearbeta och försöka hantera när den drabbar oss.

Sorg är en naturlig del av livet. De behöver inte alltid handla om att en nära anhörig dör. De kan ju vara att en kärleksrelation/vänskapsrelation som tar slut. Bästa vännen flyttar. Eller mitt husdjur dör ifrån mig. Jag har träffat en människa en gång i tiden som sa till mig att hon kände sorg  och stor besvikelse när hennes "favvolag" i hockey(Leksand) åkte ur högsta serien. Många kände sorg när Michael Jackson dog. De finns exempel på människor som saknar sitt gamla liv och vill tillbaka för då var dom inte sjuka. Vad man än känner sorg för så har man rätt att känna de man känner. De är inte knäppt utan man är bara väldigt mänsklig.

Den största sorgen jag har upplevt var nog när min mormor dog. Hon dog på julafton 2002. Varje jul så tänker jag på detta. jag har lärt mig leva med de men jag känner ändå sorg. Dagarna efter detta hände vet jag inte exakt vad jag tänkte. Jag minns att jag fick träna på att lyssna mycket på vad mina anhöriga sa. Dom berättade hur dom kände och många meningar fick man höra som kanske inte var allt för snälla och trevliga. Själv tror jag inte att jag pratade om de så mycket, men jag kände naturligtvis sorg och besvikelse. De var svårt att förstå att man inte kommer att få se mormor igen som under hela min livstid har betytt så mycket för mig. Om jag tänkte någonting dagarna efter så var de att jag pratade med henne bara några dagar innan hon dog. Hos sa då att hon mådde bra fast hon hade ett tag åkt in och ut på sjukhuset och hon sa då att "Jag förstår ju att jag inte kommer att leva länge när de håller på såhär." Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte eller sa då, men minns att jag frågade om jag fick komma ner och hälsa på henne på julafton. Hon sa att de är klart du får de fast jag kanske åker in på sjukhuset igen för de är ju så det är nu, men du vet ju var allting finns här hemma så du klarar dig väl utan mig i mitt hem.

När mormor dog så  tog de hårt på mig. Jag kände sorg och var ledsen länge. Såhär ca 10 år efter så har jag lärt mig leva med att mormor inte finns. "Tiden kommer aldrig att läka alla sår" jag får bara lära mig att leva med dom. De finns inget som är rätt eller fel när de gäller detta med sorg och sörjande. Alla människor är olika och vi har alla vårat eget sätt att sörja på. Någon gråter lite tyst för sig själv. Andra vrålar ut och visar väldigt mycket eller så kanske man blir helt tyst, stel och säger ingenting.

Ibland drabbas dina vänner av sorg. När sorgen drabbar någon som står dig nära tycker jag att man ska tänka på några saker. De man kan göra som vän till någon som känner sorg är att lyssna. Ge inte en massa råd och försök tala om för honom /henne att de är viktigt att du försöker gå vidare eller prata om vad du själv kände och gjorde för att lösa problemet  under den perioden du själv kände sorg. De viktigaste är bara att du lyssnar. De bästa tror jag är att man finns där som ett stöd hellre än tröst. Sorge perioden för din vän de får ta den tid de tar.

Vi människor fungerar olika när livet drabbar oss. De går inte att skynda på processen, men man kan finnas där om den personen som känner sorg vill detta. Ett bra sätt att börja ett samtal med en person som känner sorg är att fråga "Vad är de som har hänt?"  Om du redan vet säg då bara: "Jag hörde vad som har hänt...." Var sedan tyst och låt personen som du stöttar själv berätta om han/hon vill de.