Onsdag (2017 05 31)

Det blev ett löppass idag. Jag har ju vilat några dagar för att jag fick så ont i fötterna efter alla springturer jag genomförde förra veckan. Men idag var jag alltså ute igen. '
 
I början kändes det oförskämt bra. Det gjorde väl då att jag drog på lite för mycket. Sen orkar man inte riktigt på samma sätt när man har lyckast springa några km i ett betydligt högre tempo än vad jag normalt brukar göra. Jag blir bara trött, men det gör ju inte så mycket.
 
Jag bryr mig ändå ite så mycket om tider och att jag måste prestera väldigt bra när jag är ute och springer. Det viktiga för mig är at jag just bara tar mig ut och springer. Oavsett om det känns bra eller dåigt när man är uite så är det i slutändan bra för min hälsa. Därför blir väl alla mina löpass någonstans slutändan bra, även om jag tror att typ en 11 åring skulle kunna hänga med på dom kilometertiderna som jag hade idag.
 
 
Jobbat har jag också gjort idag. Det var ganska lugnt. Jag körde ju bla Vänersnäs. Det enda
Det enda som var lite frustrerande med dagens arbete var att jag på en av turerna blev över 30 minuter försenad. Det är jättemycket. Orsaken var ett vägarbete på Dalbobron. Under rusningstiden så blev det totalt stopp i trafiken och jag kunde inget annat göra än att vänta på att typ någon framför mig skulle börja röra sig framåt, så att jag sen själv kunde komma framåt istället för att bara stå still och titta på andra fordon som stod still.
 
Annars var det en väldigt lugn arbetsdag. Dessutom fick jag uppleva en jättefin regnbåge.
 
 
Detta var min onsdag i stora drag..
 
 


.

 
 
 
 
 
 
 
 


Massor med prat om allt och inget.

 
 
 
 
 
 
 
 


Farbror Danne😊

Oj oj!! Om några månader händer det grejer. 👶Brorsan och hans flickvän ska ha barn. Jag blir då FARBROR DANNE. 😊😊



Måndag (2017 05 29)

Då var det måndag igen. Ny vecka och nya tag med problem att lösa. Eller så ser man bara alla möjligheter och skiter fullständigt i att det finns problem.
 
Idag har jobbet satt mig på utbildning. YKB kallas det visst. Från 10 sept 2008 tillämpas en för förare av buss, som ska säkerställa att alla förare har den kompetens som är nödvändig för yrket. Yrkeskompetensbevis (YKB) förnyas genom fortbildning på minst 35 timmar inom 5 år. Jag brukar få genomgå detat en gång om året, och efter 5 år så börjar man om. Idag ska man jag uppdatera mig på: Färdskrivaren, vägmärken och hälsa.
 
Detta får starta mina första 8 timmar denna måndag. Det känns ju på ett sätt lyxigt att man kommer att få en dag med full betalt, utbildning betald och gratis mat, men man behöver inte köra buss.
 
 


En vecka med löpning och "chillande".

 Denna veckan börjar lida mot sitt slut. Jag är ganska trött nu och jag ska för ovanlighetens skull gå och lägga mig ganska tidigt ikväll. Jag ska också upp tidigt imorgon.
 
Jag har haft en vecka där jag har jobbat och grejat mycket med vardagliga saker. Vardagliga saker kan vara: Städa, tvätta, diska handla och panta.
Jag har medvetet taggat ner lite nu. Jag struntar liksom i om jag har nya saker på gång eller inte. Jag har det jag har på gång. Något nytt utöver de jag inte har funderat på tidigare bryr jag mig inte om. Jag kansek missar en chans eller inte tar någon möjlighet pga mitt nuvarande "nertaggande". Men jag vill orka med mig själv och jag vill ju orka ha fler roliga grejer på gång i framtiden. Men först ska jag "chilla" och ha en avspänd sommar. Detta har jag tänkt på sen länge.
 
Under denna veckan har jag såklart tänkt mycket på allt de jag var med om i Stockholm den 18 maj (veckan innan ). Nu börjar jag kunna släppa det, men ibland tänker jag på tjejerna och andra som jag träffade i Stockholm. Lite vemodigt kan det kännas, men det känns ändå bra. Väldigt bra. Jag är så glad att jag gjorde det. Jag ångar ingenting. Jag kan inte ångra att jag gör saker som jag drömmer om att få göra.
 
Jag har kört många långa löprundor denna veckan. Flera mil har det blivit samanlagt under denna veckan. Så mycket minns jag inte när jag sprang senast. Jag har också kommit ihåg att jag ska köra "PLANKING". Det är ett sånt önskemål som måna av alla er som följer mig på olika sätt vill se.
 
Jag har unnat mig god mat denna veckan. Det blev ett besök på "Kopparn" på en "röda" dagen som var i torsdags.
 
Idag käkade jag på Cyrano i Vänersborg. Jag har aldrig varit där tidigare, men det var bra och jag kommer att gå tillbaka dit.
 
Sammanfatting:
 Jag har haft en lugn vecka, men jag har samtidigt tränat som fan. Jag har återgått till den vanliga vardagen. Jag tänker fortfarande på de dagar i år där jag på ett sätt har levt lite i min dröm. När jag gjorde alla de där Musikhjälpengrejerna så känns det ju lite som jag var i en dröm, fast jag befann mig ju i verkligheten. Jag har ju inte bara drömt och sen vaknat upp och så har inget av någonting hänt. Allt hände och det var grymt kul. Jag kommer alltid att må bra av att tänka på allt de jag fick vara med om pga Musikhjälpen.
 
Nästa vecka:
Nu ska jag snart sova. Nästa vecka får man vara cool och ta tag i mer saker, men samtidigt ska jag tänka på att "chilla" mycket.
 
 


Min musik när jag är ute och springer.

Jag har alltid musik i öronen när jag är ute på mina springturer. Här har ni en liten lista på den musik jag mest brukar ha i öronen när jag är ute och pressar mig till personliga rekord.
 
 


Tankar om vad jag ska göra i sommar.

 Sommarenär ju här nu. Jag tycker detta är den bästa årstiden. Man behöver inte ta på sig en massa kläder och man känner sig mer fri och ledig. Jag känner mig ofta ledig, även när jag jobbar just under sommaren.
 
 
Jag har tänkt sen länge att jag nu ska chilla och ta det lugnt i några månader. Detta halvåret har jag ju varit ganbska instesiv. Man jobbar på ganska mycket och är man ledig från busskörningen då grejar man med något annat. Eller så har man planer för kommade galna grejer som man vill göra framöver. Jag har haft en period nu där det har varit sånt jävla röj, både med jobb och annat grejande. Jag känner nu över sommaren att jag vill ha det lite softare. Ladda batterierna liksom.
 
Jag vill ändå ha ganska mycket av allting. Jag vill jobba som jag oftast gör. Jag vil ha saker på gång och jag vill genomföra sånt som jag drömmer om. Jag älskar livet när jag är kreativ, har saker på gång och gör saker. Det är kul när sånt man grejar med genererar pengar, så man sen kan göra ännu mer grejer som man drömmer om.
 
Men jag har redan börjat tagga ner lite. Jag tänker fortsätta så under sommaren. Jag gör det för mitt psykes skull. Taggar jag inte ner lite nu så blir jag totalt förstörd. Under juni och juli då är det en hel del jobb som gäller, annars blir det mest chilla. Under augusti har semester. Då blir det ju också mycket chilla. Sen hoppas jag också at jag tränar en hel del. Man kommer ju att orka träna mycket eftersom man inte behöver planera sina dagar utifrån busskörningen. Man blir ju heller inte lika slut i kroppen för man behöver ju inte jobba dom där 8-10 timmarna, flera dagar per vecka. Man kommer att åtehämta sig betydligt snabbare, vilket i sin tur gör att jag kan träna ännu bättre.
 
Så får det bli under sommaren. Sen eftersom har jag lite saker på gång, och då blir det väl lite röj igen.
 
 


Zara Larsson x H&M 2017 💖💖

 


Personligt rekord 2 dagar i rad

Jag kör på med mina löprundor och nu känns det väldigt bra. Jag är i form nu och nu får man se hur länge den håller i sig. Det är ju svårt att hålla formen, men nu känns det som sagt bra.
 
Jag har nu i 2 dagar på raken kört en löprunda på nästan 12 km. Igår slog jag mitt personliga rekord det där varvet som jag gillar att springa.
Idag tidigt på morgonen tog jag mig ut igen för att springa samma varv en gång till. Jag mitt personliga rekord igen. Nu är man fan bra igång! Hoppas att det håller i sig att det vara länge.
 
 


Återblick - Förra veckan - Trekantsdejt!

Jag har svårt att släppa det sjukt roliga som jag bara älskade att få uppleva. Dejten med 3 grymt coola och snygga tjejer. I mitt tycke är dom ju kanske Sveriges hetaste artister. Josefin, Rebecca och Fiona är så jäkla grymma tjejer!!! Jag tänker bara "bildbomba" skiten ur detta inlägget!! Jag vill bara njuta i massor av allt de jag fick uppleva för en vecka sedan i Stockholm för en vecka sedan. Ett sätt att göra det på är ju att kolla bilder, om och om och om igen...
 
 


Saknaden är svår att hantera.

Jag sitter här mitt i natten och funderar och skriver detta inlägget. Jag tänker sitta här och skriva tills jag har bearbetat mig igenom vad jag just nu egentligen känner. 
 
Mycket känns väldigt bra. Jag är naturligtvis glad för allt jag den senaste tiden har fått uppleva genom Musikhjälpen. Det var ju så sjukt kul att göra allting, och jag ångrar ingenting.
 
Men något som jag har svårt att hantera är den känslan av vemod som jag tror att jag känner just nu. Fast samtidigt känns det fel att säga att jag känner vemod. Vemod för mig betyder ju sorgsenhet, men jag är ju inte sorgsen. Eller så är jag det för jag har så svårt att hantera det jag faktsikt känner. Jag har i april och nu i maj träffat massor av avspända och snälla människor genom att jag har gjort "Musikhjälpengrejer". Många av alla dom jag har träffat kan jag sakna redan nu. Jag vet någonstans innerst inne att jag inte kommer att träffa många av de människorna igen som jag den senaste tiden har gillat att träffa. Det är inte sannolikt.  När jag tänker på så då känner man kanske sig på ett sätt som man kan kalla vemod
 
Jag kan också känna ibland att jag nästan blir ledsen, fast jag egentligen borde vara hur glad som helst. Det handlar lite om att jag inte är van vid att så många människor är så snälla mot mig. Vid alla tillfällen som jag har gjort någon "Musikhjälpengrej" så har jag en ganska kort tid efter känt att det kommer tårar. Jag är naturligvis glad över det jag har fått göra och uppleva, men jag har svårt att hantera att alla är så snälla mot mig hela tiden.
 Sen vet jag ju naturligtvis också att människor som jag träffar när jag gör "Musikhjälpengrejer" känner ett ansvar att ta hand om mig. Man vet ju att jag har betalat pengar för allt jag gör. Det ska ju naturligvis vara så också att man blir väl omhändertagen av den/dom som har skänkt en upplevelse till Musikhjälpen.
 
Jag känner mig som sagt glad för allt, men samtidigt en enorm saknad av väldigt många som jag den senaste tiden har träffat. Jag hamnar ofta i denna känsla av vemod. Genom åren har jag gjort många saker där det eferåt kan kännas lite vemodigt. Man träffar nya människor som man trivs med, man har mycket kul tillsammans under en kort period. Man trivs ihop, men sen är det bara över. Det är bara så svårt att hantera känslomässigt.
 
Jag hamnar någonstans i tanken nu att sånt är livet. Oavsett vad jag känner så är jag ju nöjd över att jag gör saker. Ta bara den grejen när jag träffade dom bästa och grymaste tjejer jag kan tänka mig. Det kan jag ju inte gå runt och efteråt känna mig sorgsen över, men saknaden och längtan över att få träffa dom igen växer sig så stark så det blir väl till vemod. Och vemod förknippar jag ofta med att känna sig sorgsen. Sen är jag ändå glad på samma gång. Jag fattar inte hur jag funkar ibland känslomässigt och jag tänker bara acceptera at jag inte fattar och sen kommer jag fortsätta känna precis det jag känner. Och jag får känna precis vad jag vill.
 
 


Musikhjälpen på Rådhustorget i UMEÅ.

Årets stad för Musikhjälpen 2017 blev UMEÅ. Där kommer man alltså att ställa en bur och underhålla samtidigt som man samlar in pengar till en bra sak. Det blir nog fett coolt.
Jag har aldrig sett Musikhjälpen på plats live. Jag har aldrig stått utanför buren och klappat i händer och fryst arslet av mig. Ska man kanske ta en tur till Umeå i december och uppleva detta live för första gången? Det är ju långt kvar tills dess, men tanken slog mig nu på morgonen. Jag har aldrig sett det live och jag skulle gärna vilja uppleva Musikhjälpen på plats en gång i livet i alla fall. Med tanke på hur detta året blev pga mitt engagemang för Musikhjälpen 2016 så skulle det vara roligt att avsluta året med att se Musikhjälpen live, skänka massor med pengar och göra fett roliga saker sen under 2018.
 
Detta året blev det träff med Peg, shoppingdag med Men With och dejt med Josefin, Rebecca och Fiona. Allt hände pga att Musikhjälpen finns.
 
 
 


Varför skulle detta hända?

När jag var i Stockholm i torsdags så blev det ju återigen så att jag passerade den plats där den sk "lastbilsattacken" ägde rum. När detta hände den 7 april så hade ju jag varit i Stockholm den 6 april. För min egen del var jag ju lättad över att jag inte befann mig i Stockholm den 7 april. Då hade jag ju inte kommit hem den dagen, och tanken har också slagit mig att jag kunde ha befunnit mig på Drottninggatan där och då det hände. Sannolikheten är naturligtvis inte stor, men möjligheten finns, och det känns otäckt när man tänker på det. 

 
Sen gör detta också mig både arg och ledsen. Varför ska sånt här behöva hända? Det är ju bara så fruktansvärt onödigt, hemskt och helt meningslöst. Det känner fortfarande väldigt mycket kring detta, speciellt när jag förra veckan återigen gick på Drottninggatan där det hände.
 


Parfym - Gele

När jag med tåget hade anlänt till Stockholm i torsdags så kom jag på att jag hade glömt min necessär hemma. Jag hade alltså bara för detta glömt väldigt mycket som bara vill ha. Ska man träffa tre grymma och coola tjejer också så vill man ju lukta gott, se fin ut i håret osv.. Jag hade ingenting med mig och då fick jag ju köpa bla parfym och hårgelê i Stockholm.
 
Jag köpte en herrparfym som jag verkligen kan rekomendera.
 
Daniel Johanssons foto.
 Denna flaska kostade ca 1000 kr. Jag tycker själv att den luktar jättegott så nu i efterhand är jag nästan glad över att jag glömde den parfym som jag först tänkte använda hemma. GUCCI GUILTY var en parfym som jag blev 100% nöjd med.
 
Jag tänkte också tipsa om en hårgelê som jag säkert har använt i över 10 år.
Den gelê har jag alltid minst en burk av hemma. Jag kan bara inte var utan den. Detta är verkligen en jättebra gelê. En burk kostar väl ca 150 kr. Jag använder denna gelê i mitt hår  nästan varje dag.  För mig räcker den nästan i två månader, och jag har ju ändå ganska tjockt hår. Logiskt sett borde denna gelêburk räcka längre än två månader för den personen som har tunnare hår än vad jag har.
 
Det var mina tips på riktigt bra produker, som jag aldrig kommer att vilja vara utan.
 


Jag flyttar hela tiden fram mina målsättningar.

Jag har nu under ett halvårs tid gjort en hel del roliga saker. Tittar jag ännu längre tillbaka i tiden så kan man ju nämna en hel del saker som jag är glad över att jag har fixat. Allt kanske inte alltid har varit någon dröm, men när man väl gör sakerna så känns det för den stunden som man lever i sin dröm.
 
Jag har snart bloggat i 10 år. Det är en ganska lång tid. Jag har vid några tillfällen haft nåt kort uppehåll från bloggandet, men annars har jag bloggat på med oftast minst ett inlägg VARJE DAG. När jag bara ser tillbaka på ca 10 år och ser vad jag har fått gjort så kan jag nämna massor med saker som jag känner mig glad över att jag har klarat av att göra. Jag har tex gjort minst en resa varje år till Stockholm under mer än 10 års tid. Under 2011 genomförde jag 4 utlandsresor. Några år senare förverkligade jag en dröm genom att fixa med min privatekonomi på ett sätt som jag nu känner mig väldigt nöjd med. Detta har sen gjort att jag kan göra mycket mer av saker som för mig är lite mer än bara det vanliga. Jag har pga mitt jobbande med privatekonomin kunnat unna mig ännu mer i min vardag. Det blev också möjligt att renovera mitt kök, vilket jag också gjorde i början av 2015. Sen har vi detta halvåret med tex flera stycken Musikhjälpengrejer.
Daniel Johanssons foto.
Daniel Johanssons foto.
Daniel Johanssons foto.
 
Jag har tänkt lite tanker den senaste tiden som känns rätt sköna att tänka kring. Jag har många idêer på vad jag vill göra, men inget av allt jag tänker att jag vill göra i framtiden känns orimligt att fixa. Jag tänker heller inte på så många saker som jag tänker att jag vill göra inom den närmaste framtiden, men när man väl får gjort något som först bara har varit en idêe som sen har genomförts fullt ut så kommer man på att man vill göra mer. Man blir aldrig nöjd utan man vill hela tiden nåt mer, och jag gillar att jag tänker så.
 
Om någon för 10 år sen hade frågat mig om jag har nått alla mina målsättningar i livet om det hade varit så att jag hade gjort allt de som jag nu har fått uppleva och göra under de senaste 10 åren då hade nog svaret blivit ja. Jag hade varit nöjd, men nu när jag har gjort de jag har gjort under 10 års tid så är jag ändå inte nöjd. Mitt gamla jag hade nog varit nöjd, men mitt nuvarande jag är inte det. Jag vill göra mer saker. Jag har lite saker på gång och annat har jag tänkt att jag ska försöka ha på gång. Sen får man fixa saker så att det sen bara är att genomföra sånt som man vill göra och uppleva.
 
En fin grej med livet är väl att man hela tiden vill mer och aldrig riktigt blir nöjd? Man flyttar hela tiden fram sina mål.  I den sekunden då man tappar hungern och önskan om att vilja göra mer saker utöver det vanliga, då dör man nog lite innobords. Man kan ju ändå vara nöjd med livet, fast man vill uppleva mer. Jag vill aldrig bli nöjd med allt. Jag vill hela tiden något mer, och det är en sak som jag gillar med livet. Att man just flyttar fram sina mål hela tiden, och vill något mer hela tiden.
 


Jag får tagga ner lite.

Denna veckan börjar lida mot sitt slut och jag har haft en bra vecka på många sätt. Det var otroligt kul att åka upp till Stockholm och träffa snälla och coola tjejer.
 
 Mycket arbete har det också varit. Lite jobbigt, men så är det väl att jobba. Det kanske är därför man säger jobba, för att det just kan vara jobbigt
 
Jag har nu under ett halvårs tid bränt ganska mycket cash. Mycket pengar skänkte jag redan i december förra året till Musikhjälpen. Alla auktioner som jag budade hem är betalda  och genomförda nu. Jag är nöjd med vad jag har fått uppleva under detta året och jag är naturligtvis också nöjd med att jag har fått träffa så mycket coola och avspända människor. Jag har fått ut mycket mer av allt än vad jag hade kunnnat hoppats på.
 
Men detta har ju också kostat pengar. Det kostar ju inte bara att skänka pengar till Musikhjälpen genom att buda hem auktioner. Det kostar ju även att genomföra sånt som man i slutändan lägger högsta budet på. I mitt fall handlar det ju om att jag ska betala resor till Stockholm och transport när jag väl är i Stockholm. Jag fick ju betala kläderna själv när jag var i Stockholm och genomförde shoppingdagen. Sen hade jag på mig dessa kläder  när jag dejtade Josefin, Rebecca och Fiona. Genom en den ena "Musikhjälpengrejen" (Shoppingdag med Men With) Så fick jag hjälp med att hitta kläder som sen skulle passa för den sista "Musikhjälpengrejen", Trekantsdejten med Josefin Rebecca och Fiona.
 
Jag har ju också gjort en resa till Amsterdam i början av denna månaden. Den kostade ju en del pengar om man räknar på allt. En och annan utekväll har det också blivit och ibland har jag bränt ganska mycket "cash" under en och samma kväll. Bjuder man andra ibland också så kostar det ju lite till.
 
Jag har mer grejer på gång till hösten igen. Jag ligger ute med en del pengar som jag måste betala i förskott för att kunna göra vissa grejer i höst och i vinter. Jag har också mycket planer på vad jag vill göra och då behöver jag få in  mera "cash". Ingeting är ju gratis liksom. Dessa "cash har jag redan börjat jobba på att få in.Jag har pengar, men behöver mer pengar.
 
Jag känner nu när jag vet att jag mest  har jobb under juni och juli, och semster i augusti att det enda rätta för mig  är att månad för månad spara mer pengar än vad jag har gjort under det senaste halvåret. Jag har inte tänkt att göra så mycket under sommaren. Då "taggar jag ner lite, och jag "taggar" bara upp om det innebär att jag får in "cash". Jag gör liksom inte tvärtom. Någon gång måste jag ju bromsa det som nu har pågått under ungefär ett halvår, nämligen att det har gått ut mer pengar än vad jag har fått in. Så kan man ju inte hålla på. Det känns som ett bra och klokt beslut att försöka spara  lite mer nu igen. Jag känner mig också motiverad och peppad på att göra detta.
 
Förra året blev det mycket sparat för då satt jag ju mest här hemma och skrev på min självbiografi. En annan utekväll blev det väl, men mycket annat som typ kostade några pengar gjorde jag inte. Därför kunde jag göra de jag nu har gjort under detta året.
 
Nu ska jag alltså börja spara lite igen. Man måste ju någon gång stanna upp med brännandet av "cash" om man har mer utgifter än inkomster var och varannan månad. Bättre att bromsa när man vill, istället för att gör det sen när man kanske inte vill, men ändå måste.  Jag har en bra plan för mitt sparande och sen har jag nya grejer på gång som jag ska omvandla till saker som faktiskt blir till grymma upplevelser för mig igen. Mer grejer händer, men nu får det bli lugnt ett tag. Man får sitta och filosofera över livet och bara njuta av det är som det är liksom. Jag är ju glad att jag är jag och ingen kan någonsin ta ifrån mig allt jag har gjort av helt fantastiska saker som jag med jämna mellanrum får vara med om i livet.
 


MH 2016 - Återblicken💚❤️

Har haft en morgon min massagestol. Jag har kollat på @musikhjalpen 2016, återblicken. ❤️💚Älskar Musikhjälpen!!❤️💚
#musikhjälpen #musikhjälpen2016



Om och om igen.

Saknar tjejerna redan, trots att det bara har gått två dagar sen allt jag fick uppleva i Stockholm. Det känns lite vemodigt, men ändå väldigt bra. Jag kan inte förklara det bättre än just så.
 
Ibland mår jag inte så bra. Nu mår jag naturligvis jättebra när jag tänker på allt jag fick uppleva i Stockholm för två dagar sedan. När den där stunden kommer då jag inte mår så bra, då kan jag ju bara titta på bilder från träffen med dom grymaste tjejerna som typ finns. Då kommer jag ju att må bra igen. Finns ju ingenting som var dåligt med detta liksom.
 
 
 


Hur ska JAG kunna överträffa detta?

Jag skulle kunna säga mycket om mitt senaste besök i Stockholm. Detta är kanske inte det sjukaste jag gjort i mitt liv, men om man räknar till 100 stycken sjuka grejer som man har gjort i sitt liv så hör ju detta till dom 5, 10 sjukaste grejer som jag har gjort i hela mitt liv. Det var också sjukt kul att göra och jag skulle lätt kunna göra det igen!
 
För att bara gå rakt på vad jag har gjort. Jag har skänkt en jävla massa "cash" till Musikhjälpen 2016 och igår var det dags för den middagsdejt (som blev mer än bara en vanlig middag) som jag har vetat att jag ska göra sen ungefär ett halvår tillbaka. Igår fick jag äntligen gå på min trekantsdejt med Josefin (Little Jinder) Rebecca och Fiona som jag ser upp till jättemycket. Efter gårdagen och nattens träff så har känslan av att jag ser upp till dessa tjejer bara förstärkts. Dom är bara helt fantastiska!!! Dom är jättesnälla och hur jävla grymma tjejer som helst!!!
Jag vet egentligen inte vad jag ska börja med att berätta. Jag har fått så många upplevelser på en och samma gång. Massor med intryck som jag tror måste få smälta in lite innan jag egentligen kan säga något vettigt. Jag får väl berätta hur kvällen "löpte" på, och sen kommer jag väl under ganska lång tid nu framöver att publicera fler och fler inlägg om vad jag gjorde och fick uppleva under 5-6 timmar, en kväll och natt i Stockholm. Jag älskade typ allt, minut för minut.
 
Klockan 20:20 - Den limo jag hade bokat kom och hämtade mig utanför hotellet. Ett jättesnäll och trevlivg tjej och chaufför som hette Catrine skulle köra mig till Restaurang Tjoget där jag skulle möta upp Josefin, Rebecca och Fiona.
Jag ville ju självklart att Catrine fotografera massor av bilder där jag står, eller sitter och posar framför kameran. Det var heller inte svårt att få henne göra detta.Fotografera mig gjorde hon mer än gärna.
Klockan 20:30- Dags att sätta sig i limon och för att åka till Tjoget. Jag ville anlända ganska exakt i tid. Jag ville inte vara för tidig, men jag ville inte komma sent heller. Catrine hade tagit fasta på detta för jag sa detta redan när jag bokade. Hon tog med mig på en liten extra tur runt på Stockholms gator. Jag satt längts bak och lyssnade på musik och hade det bra. Jag kunde sitta lugnt och avspänt och tex titta på när baren skiftade färg under resans gång.
 
Klockan 21:00 - När jag anlände till Tjoget så kände jag att jag typ att jag överraskade 4 tjejer samtidigt. När jag hade klivit ur limon och stod där och skulle betala Catrine för den fina och behagliga resan så kom tjejerna som jag skulle ha en dejt med utspringade från Tjoget. Alla blev överraskade. Tjejerna jag skulle dejta tyckte det var helt sjukt att jag anlände i en limo. Föraren av limon blev överraskad över vilka jag skulle träffa, och tydligen kände Josefin, Rebecca och Fiona  Catrine som var förare av limon som jag just hade anlänt i.
 
Jag överraskade sen en gång till genom att ge tjejerna var sin ROS och sen överrasakade jag tydligen limoföraren också eftersom jag gav henne dricks. Catrine ville först inte ta emot dricksen för hon tyckte att det var för mycket, men jag sa bara att till henne att hon får det där, köp en fika liksom. Jag var så tacksam över alla bilder hon tog med mina kameror. Catrine tog själv en bild också med sin egen telefon. Hon gillar ju naturligvis också dessa tre tjejer som jag nu 'äntligen skulle få hänga med under några timmar.
 
 
 Sen var middagen igång och jag måste ju säga att alla mina överraskningsmoment gick bättre hem än vad jag hade väntat mig. Dom satt ju klockrent!! Vi satte oss vid ett bord och hade så trevligt som man bara kan ha. Under hela kvällen och natten var tjejerna väldigt noga med att tala om för alla som dom kände att jag var Danne som hade skänkt sjukt mycket pengar till Musikhjälpen och också gett dom rosor och anlänt i limo. Det där berättade dom för allt och alla. Som sagt: Den grejen med limo och rosor  gick tydligen hem bra, eller klockrent.
 
Efter några timmar in i middagen trodde jag nästan att tjejerna skulle supa mig under bordet. Men jag klarade mig. Jag fick ta alla bilder jag ville ta. Jag fick fråga tjejerna om vad som helst. Tjejerna frågade ju mig om allt mellan himmel och jord.
 
Kvällen löpte som sagt på bra och det var trevligt. Jag skulle kunna berätta så mycket mer, men jag sparar nog på resten till kommade blogginlägg. Jag har fortfarande så många intryck som jag inte har hunnit smälta än. Dagarna går ju vidare och jag kommer undan för undan att kunna smälta denna upplevelse som var så fett cool.
 
Jag bildbombar lite som avslutning på detta inlägg. Fler inlägg följer. Jag kommer att vara stolt och sprallig länge över denna grej. Josefine, Rebecca och Fiona. TACK FÖR EN FANTASTISK KVÄLL!  Ni är så snälla, coola och helt underbara tjejer.
 
 Hur ska jag i framtiden kunna överträffa detta?? Lite sjukt att jag ens tänker så.


Känslor i massor.

 Jag tror att jag är färdig med min självbiografi nu, även om jag funderar mycket på om jag ska ha mer innehåll eller ta bort innehåll, men jag har sen länge nog kunnat fatta att jag måste vara färdig med min självbiografi nu.
Ibland vill ni bloggläsare eller andra människor som följer mig på olika sätt att jag ska läsa eller publicera delar av min självbiografi. Jag vill sällan göra det, men här kommer en berättelse som innehåller massor av känslor. Denna berättelse finns med i min självbiografi. Den är ändrad lite för att mer passa in i detta blogginlägg, men i det stora hela så är det så här denna berättelsen kommer att se ut i min självbiografi.
 
 Berättelsen:
'Jag kan känna: kärlek, sorg, ilska, glädje, uppgivenhet, förväntat, besvikelse, avspändhet, lugn, stress, panik, trygg, nervös, svag och stark.
 
Jag har och kommer att någon gång känna dessa känslor jag just nämnde. Man känner väl inte allt på en och samma gång. Känslorna kommer väl inte på en och samma gång heller. Eller så är så att dom gör det, Jag vet inte och jag behöver inte fösröka förstå hur det är. Jag kan leva med att bara känna känslor utan att förstå varför jag känner på det ena eller andra sättet. Det jag faktsikt vet är att jag har alla dessa känslor och många mer, trots att jag ofta har fått höra att jag är en människa som är helt okänslig.
 
Man kan nog bara konstatera att dessa männsikor som säger så inte känner mig specielt väl. Jag är en känslomänniska. Jag kan lätt bli kär, känna sorg, ilska, glädje osv... Jag har nära till allt. Ibland fattar jag inte vad som händer med mig från den ena dagen till den andra, eller från den ena timmen till den andra. Jag kan skifta från alla känslor och känna allt av de känslor som jag började detta inlägg med att skiva om vilka dom var. Jag kan känna vad som helst när som helst, och jag är sällan medveten om innan vad jag exkat kommer att känna.
 
Mot slutet av år 2005 så låg jag och grinade här hemma i min soffan. Min kropp var helt slut och jag gissar att om någon doktor hade tittat på mina dåvarande värden så hade dom inte sett bra ut. Jag vet inte vad en doktor eventuellt hade hittat om jag hade genomgått en undersökning just vi detta tillfället, men sjukskrivit mig tror jag nog att en doktorn hade gjort. Jag låg här hemma i soffan, grinade som fan och andades häftigt. Jag andades som om jag precis hade sprungit 400 meter så fort som det bara var möjligt. Ni vet säkert känslan efter att man har sprungit allt man äger har. Andas gör man, men man liksom andas och letar efter luft. Typ den känslan kände jag då när jag låg här hemma i soffan och grinade 2005.
 
Det var ju bara det att jag hade inte sprungit 400 meter, eller ens gjort något som liknar löpning överhuvudtaget. Jag hade grejat och jobbat. Jag hade inte fattat att kroppen kan säga ifrån och när det gör det så kallas det väl utbrändhet. Då kan man inte bara ta nya tag och komma igen. Då blir man helt utslagen och jag borde kanske ha uppsökt läkarvård där och då, men det gjorde jag inte.
 
Då strax innan detta hände så hade jag fullt upp med pingisen. Jag tränade själv och tränade andra, flera gånger i veckan. Jag hade ett jobb på Dannebackens Städ där chefer hela tiden tyckte att man skulle jobba snabbare, och få mer gjort  på kortast möjliga tid. Det spelade ingen roll hur snabbt man jobbade, man fick nästan alltid ändå höra att man borde kunna jobba ännu snabbare. Samtidigt som jag höll på med dessa två grejer så hade jag en kort tid före fixat mitt busskörkort. Jag var klar med det och sökte säkert tre bussjobb samtidigt och  hade jag orkat så hade jag fått jobb direkt. Pingis, städjobb, bussjobb och försöka leva ett liv samtidigt klarade inte min kropp och nu låg jag i soffan och grinade, och jag borde ha åkt till sjukhuset, men det gjorde jag aldrig. Jag låg bara och tänkte att jag ger upp, jag är värdelös, jag klarar ingenting, men jag insåg nog till slut att jag behöver inte prestera och klara allt jag håller på med. För första gången insåg jag nog att även om jag vill klara allt så går det inte om inte min kropp vill vara med på det. När kroppen där sa ifrån då insåg jag att om kroppen inte vill, det spelar det ingen roll vad du vill. Huvudet kan ibland vilja mer än vad kroppen tål, men det måste alltid vara vad kroppen tål som räknas.  När jag hade gråtit färdigt och kommit upp  på  mina ben igen så insåg jag att jag får göra vad jag klarar av att göra och inte strunta i kroppens signaler. Man behöver inte jobba mycket och säga ja till väldigt många. Det är ok att säga nej, och bara inse det viktigaste i livet är att man mår bra. Här i hemma i soffan började min resa mot ett betydligt bättre och mer välmående liv. Innan hade jag gjort saker som jag egentligen inte ville göra. Jag trodde att om jag ställer upp och typ aldrig säger nej så kommer jag att få ett l bättre och mer välmående liv, men jag insåg att jag bara att  försökt at nå det livet jag ville leva på ett felaktigt sätt. Nu började jag fundera på vad som var rätt. Det jag hade gjort blev ju bara så fel. Jag funderade nu mer på vad som var rätt för mig, och inte för alla andra.
 
Jag vill uppleva känslor, för jag tycker att känslor hör livet till. Man behöver inte alltid kämpa för att vara stark i alla lägen. Strävar man hela tiden att vara stark i alla lägen, fast den riktiga känslan kanske vid något läge är annorlunda, då tror jag att man till slut går sönder innobords. Det är ok att känna precis det man känner. Man behöver inte alltid kunna leva upp till andras förväntningar. Det som hände för mig när jag försökte var att jag blev liggande i soffan grinade och heeelt slut. Jag var så svag man bara kunde vara och levde inte upp till mina egna eller någon annans förväntningar. Jag blev svag för att jag förskte vara stark i alla lägen och det hade nu blivit mitt fall för en kort stund i livet.
 
Det är ok att känna precis vad som helst när som helst. Är man ärlig med vad man känner och tillåter sig att känna precis vad man känner, då går man og inte lika lätt sönder innombords. Är man ärlig med vad man känner så tror jag att man på sikt hittar den där glädjen och lyckan i livet som nog alla vill känna nästan jämt. För mig är inte styrka att alltid vara stark. Att vara stark är inte för mig att stå emot alla yttre krav som andra ställer på mig. Andras krav kan ibland vara helt orimliga och det är bara jag som kan veta vad som är rimligt för mig. Tycker jag att något är rimligt, då är det min åsikt som gäller. Den behöver inte gälla för någon annan människa. Jag säger inte att det jag tycker är rätt, men det är rätt för mig, och det räcker för att det ska vara rimligt. Det är ju mitt liv och mina känslor som måste få bestämma över mig och min kropp.
 
För mig är inte att vara stark at vara hård mot sig själv och aldrig känna sig svag, rädd eller vilsen. Det är ok att känna vad som helst. För mig är att vara stark att våga vara nära sina känslor och känna precis det man för stunden känner, utan att kämpa emot det man just känner.
 
Jag är rädd för mycket. Mest av allt är jag rädd för orättvisor och svåra sjukdomar. Orättvisor förstör många människors liv och svåra sjukdomar kan göra att man inte får tillbaka sitt liv överhuvudtaget. 
Att vara rädd är inget att skämmas för. Känslan av rädsla gör ju att man på ett naturligt sätt försvarar sig mot sånt som man inte vill uppleva.  
 
Jag kan också vara  rädd för att jag ska förlora hoppet på min egen framtid. Jag är rädd för att jag en dag inte hittar ett sätt att komma ur en känsla som handlar om uppgivenhet. Visst kan jag känna den, men jag vill alltid komma ur den. Jag vill tex aldrig ge upp hoppet att jag ska kunna förverkliga mina drömmar. Livet ska ju betså i att vara lycklig och visst blir jag lyckklig när jag förverkligar en dröm. En dröm har man ju kämpat för och när man fixar något som man har kämpat för då går den känslan nästan inte att sätta ord på. Men lycka känner man ju och det tror jag att vem som helst kan förstå. Därför är jag rädd att jag inte hittar tillbaka till känsla av att jag vill kämpa vidare efter att jag har känt uppgivenhet.  Det går ju att utmana sina rädslor genom att utsätta sig för dom, men jag vill inte utmana känslorna genom att inte vara arg över orättvisor eller känna på hur det är att tex få en svår sjukdom. 
 
Sen finns det rädslor som jag gärna övervinner och blir fri från. Jag kan vara nervös och rädd långt innan och inför ett möte med nya männsikor. Men det är en rädlsa som jag gärna övervinner. Jag kan vara rädd för vad någon annan ska tycka eller tänka om mig. Jag kan vara rädd för att någon ska få ett felaktigt intryck av mig. Jag kan vara rädd för att göra bort mig, även om jag vet att även om man råkar göra bort sig och göra fel, så är jag ändå aldrig fel när jag är den personen jag faktsikt är. Är jag bara mig själv så duger det liksom.
 
Under månaden april år 2017 träffade jag många nya människor. Det var jag innan nervös och rädd för att göra. Tusen tankar snurrade i mitt huvud. Jag var rädd och nervös, men jag hade aldrig en tanke på att ställa in dessa möten. Jag kände att jag bara ville och rädslan inför  detta ska inte få hindra mig. De personer jag bla träffade var ju coola Peg Parnevik, och några av dom som hon jobbade med.
Daniel Johanssons foto.
 Efter att jag hade träffat alla dessa människor så var alla mina tusen tankar om olika rädslor som bortblåsta. Jag kände då bara en enorm lycka. Lyckan över att jag hade vågad istället för att bara gå runt och vara rädd för att möta nya människor.
 
Jag försöker ofta tänka att jag duger precis som jag är oavsett vad jag känner, och oavsett vad jag lyckas prestera, eller inte lyckas prestera. Ett misslyckande behöver inte göra att allt sen blir dåligt. Ett misslyckande kan göra att man bara lyckas med något helt annat sen bara för att man just misslyckades. När en dörr stängs så öppnas ju oftast en ny. Du får med ett misslyckande fler chanser att sen lyckas. Precis samma chanser som du får när du lyckas. Så tänker jag i alla fall, och det funkar för mig i min strävan i livet. Mitt värde som människa står inte och faller med om jag lyckas eller misslyckas med de jag väljer att göra. Jag duger alltid precis som jag är. Jag tänker alldrig bara se mig själv genom det som jag lyckas med. Jag vill se mig själv som den människan jag är och jag tänker alltid tillåsta mig själv att känna precis vad jag känner. Att vara nära till känslor är det bästa jag vet , och mina känslor kan ingen ta ifrån mig. Jag är ocksaå väldigt glad att jag är just jag. De finns många andra människor som jag är glad över att jag inte är.
 
Jag har känt sorg många gånger. Jag kunde många gånger känna sorg när jag förlorade pingismatcher. Jag har många gånger känt sorg när jag misslyckats med att prestera i alla möjliga sammanhang, men egentligen är ju min sorg ingenting om man jämför med alla de människor som drabbas av orättvisor, terror, svält, krig, tortyr svåra sjukdomar och ond bråd död. Det är sorg på riktigt. Om jag förslorar en pingismatch eller misslyckas med att få mitt kök renoverat så är ju det inte hela sådana saker inte hela världen. De finns så mycket som verkligen är riktigt sorg än sådan sorg som jag ibland har känt. Min sorg gör ju inte att jag inte har chansen att gå vidare med mitt liv på ett bra och värdigt sätt. Mitt liv står ju inte och faller med sånt som jag misslyckas med, men jag har fortfarande rätten att känna precis vad jag vill, när jag vill. Jag får känna att jag misslyckas, men det behöver inte betyda sorg. Sorg på riktigt tycker jag är något helt annat.
 
 Jag känner en stor sorg över att min mormor inte finns mer. Hon har ställt upp så otroligt mycket för mig och jag vet inte än idag om jag någonsin sa tack till henne för allt hon gjorde för mig. Kanske gjorde jag det, kanske inte. Sorgen och saknaden av min mormor känner jag någon gång varje dag på något sätt. Vissa stunder kan det kännas mer eller mindre, men jag bär alltid den sorgen med mig. Jag pratade med mormor några dagar innan hon lämnade livet. Hon sa då att hon nog inte kommer att leva så länge till. Hon hade varit sjuk en tid och åkt in och ut på sjukhus och hon bara insåg att livet snart var slut och det kändes som att det var något hon verkligen ville tala om för mig.
 
 Nu till en annan känsla.
 
 Jag blir ofta arg. Det finns många saker där man efteråt lätt kan förstå varför man har blivit arg. Jag kan först bli arg, men inte sällan blir jag också ledsen efteråt. Jag blev så arg en gång när jag tyckte att jag blev orättvist behadlad. En gång för några år sedan så polisanmälde jag två personer, samnalagt 6 gånger. De var brott som olaga hot, övergrepp i rättsak och ofredande. Jag blev förbannad över att vissa tog sig rätten att utsätta mig för detta. Sen blev jag ledsen över den orättvisa jag kände efter att jag hade gjort mina polisanmälningar. Trots att brotten föll under allmänt åtal så hade jag hela tiden känslan av att polisen inte jobbade för att åklagaren skulle väcka åtal. Det kändes som polisen direkt hade böjat sitt jobb med att ställa frågan: Hur ska vi göra för att detta så snabbt som möjligt ska läggas ner. Jag blev också ledsen när polisen anklagde mig för att jag hade blivit utsatt. Polisen tyckte att jag borde agerat annorlunda och också gjort mer för att stärka vissa bevis. Jag blev både arg och ledsen när polisen hela tiden kom med olika bortförklaringar till varför dom inte kunde göra mer än vad man gjorde. Jag kände mig så kränkt för  vad jag hade bivit utsatt för, både av dom som jag hade polisnmält, polisen och andra som till en början låtsades bry sig om mig. När allt var över och jag bara stod ensam kvar efter alla just till slut  hade sagt att jag får lösa allt själv, då blev jag väldigt ledsen över den orättvisa behadling som jag hade drabbats av.
 
Ibland är det skönt att bli arg och ledsen. Med lite perspektiv på min ilska över att mina 6 polisanmälningar bara lades ner av åklagaren, trots vittnen och trots bevis så vet jag ju nu att det är så det är inom den organisationen. Jag har säkert de senaste 10 åren gjort 15 polisnamälningar mot ca 20 personer. Endast en av mina amnälningar har lett hela vägen till en fällande dom i tingsrätten. Jag är inte ensam om att bli drabbad av allt de som jag genom åren har anmält, och det jag även inte har anmält. Jag är heller inte ensam om vara med om att polisanmälningar bara läggs ner. Det är ju så det är för det mesta känns det som. Det kan vara tröst för mig att jag på den punkten inte är ensam. Oavsett vad andra männsikor utsätter mig för så ska ingen få ta ifrån mig att känna glädje och lycka över det liv jag lever här och nu. Sen kommer jag ändå aldrig att acceptera de orättvisor som även jag får känna på ibland. Att jag sen har nära till mina känslor gör ju att jag får kraft att komma igen och få livet att gå vidare på det sätt jag vill leva.
 
Man är bara människa och man gör så gott man kan. Jag har mina styrkor och jag har mina svagheter. Jag hade länge en tro på att om jag jobbar mycket och visar framfötterna på dom helt makalösa sätt så kommer jag en dag att få det liv jag längtar efter. Jag förstod sen att det är bättre att se till att leva det liv jag vill leva nu. Jag ska inte göra en massa saker nu för att få ett bättre liv sen. En gång när jag hade tron på att om jag bara göra detta nu så blir livet nog bättre sen det var när vid ett tillfällen bestämde mig för att göra ett städjobb som jag egentligen skulle göra dagen efter på morgonen.
 
Jag hade jobbat hela dagen och när jag sen hade varit hemma några timmar så bestämde jag mig för att jag skulle dra iväg til et föreag sent på kvälen och gör veckostädningen som Danebackens Städ hade där. Det ar sent på kvällen och jag skulle ju upp tidigt dagen efter och jobba med städningen då, men jag tog min bil som jag på den tiden ägde och körde till det kontor i Trollhättan där Dannebackens anställda utgick ifrån varje dag. Jag parkerade min bil utanför Dannebackens lokaler och sen hoppade jag in i en av företagsbilarna och drog i väg. Klockan var säkert över 22:00 på kvällen. Jag åkte till det där stället som jag ville städa och fixa den kvällen. Städningen tog väl en timme. När jag höll på där med städet så hörde jag något utanför. Det var någon grind eller nåt likande som stängdes. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag hade ju koder och nycklar så jag kunde ju gå fritt tänkte. När jag var klar med städet och skulle gå igen så märkte jag när jag kom ut på gården att någon tydligen hade stängt någon extra grind och detta innebar att jag var instängd. Jag hade förmodligen bara nyckel eller koden till första grinden sen stängs grinden när klockan närmar sig typ 23:00 eller nåt liknade för då är väl tanken att det inte finns någon i huset längre. Jag vet väl inte än idag, men jag vet att där och då var jag innlåst. Vad gör man då?
 
Jag gjorde som så att jag kastade över mina grejer över en mur som fanns inne på den gård jag befann mig innlåst på. Sen klättrade jag upp i ett träd och hoppade helt enkelt ner från trädet, men över muren. Sen åkte jag därifrån. Jag var kallsvettig, men glad att jag hade kommit ut från gården efter att ha blivit innlåst. När jag sen kom till Dannebackens lokaler igen så känner jag efter min bilnyckel till min egen bil. Jag hade ju kört en av Dannebackens företagsbilar till det där städjobbet sent på kvällen. Nu när jag var klar och skulle sätta mig i min egen privata bil och åka hem så var mina bilnycklar borta. Jag letade och letade och jag kände den välbekanta panik som jag tror att dom flesta av oss har känt i en liknade situation minst en gång i sitt liv. Den situtationen när man letar som fasen efter tex: nycklar, plånboken eller mobiltelefonen, men inte hittar nåt. Vad skulle jag göra nu då när jag inte kunde hitta mina bilnycklar? Jag kunde liksom inte ta en företagsbil och köra hem. Det får man ju liksom inte göra. Jag fick ändå hoppa in i en företagsbil igen och jag drog bort till det stället där jag hade varit tidigare under kvällen. Jag tänkte att jag får väl hoppa över muren igen och springa in i huset och kolla om mina bilnycklar ligger där inne nånstans. När jag kom fram till det stället där jag hade varit och städat så såg jag mina nycklar direkt. Dom hängde på en gren uppe i ett träd.  Samma träd som jag hade klättrat upp i för att sen ta mig över muren när jag hade blivit inlåst.  Nu tog jag fram en trappstege som jag hade i städbilen, kom upp på muren och nådde min nycklar. Sen åkte jag tillbaka igen till Dannebackens lokaler, körde in företagsbilen och åkte hem mitt i natten. Jag hade nu varit igång några timmar den kvällen, dessutom hade jag jobbat hela dagen. Jag var glad över att allt löste sig till slut, men jag tänkte samtidigt att något liknade som jag gjorde denna kväll tänker jag aldrig göra om igen.
 
Detta var ett tecken på en svaghet hos mig. Jag kände krav på mig. Jag kände på något sätt att jag måste visa att jag kan jobba mycket och när som helst, men detta var det ju egentligen ingen som såg. Styrkan kanske fanns  att jag klarde av att jobba där och då på ett sådant sätt, men det var ju egentligen ingenting jag ville. Jag gjorde det nog för att jag då trodde att jag skulle ha nytta av det senare i livet. Jag fattade inte att det var nuet som gällde. Jag hade ju lätt kunnat göra det städjobbet dagen efter på min ordinarie arbetstid. Det problem som eventuellt hade kommit med detta hade jag väl fått ta då. Jag lärde mig nog  där och då att man inte behöver göra på det sättet. Man behöver inte jobba för att tiden finns.  Med facit i hand så ställde det ju till mer problem för mig än vad jag fick nytta av det.
 
Tillbaka till den dagen då jag låg helt utslagen gråtandes i soffan.
Den gången tvekade jag på mig själv och jag kände mig sämre än alla. Jag hade varit stark länge, men det var bara en fasad som jag försökte hålla upp utåt. Jag hade inte känt mig stark på riktigt. Jag hade gått från den styrka som jag egentligen inte hade till den svaghet som jag faktiskt hade känt under lång tid. Det var bara det att  i slutet av 2005 så fick på riktigt känna det jag faktiskt kände. Jag var så nära mina känslor som jag bara kunde vara och på något sätt gjorde det mig starkare efter ett tag.
 
Jag började senare att tänka på mig själv, vad jag vill och vad jag är värd som människa. När jag låg i soffan så kunde jag inte koma längre ner med hur jag tänkte kring mitt människovärde. Men senare började jag tänka åt andra hållet. Jag ställde mig frågor som: Ska jag aldrig mer resa mig från soffan? Ska jag bara ge upp allt? Ska jag strunta att livet går vidare, trots att jag känner mig svag? Behöver jag bry mig om vad andra tycker? Spelar det någon roll för mig hur jag ser på mig själv som människa, oavsett om jag lyckas eller misslyckas?  Svaret på samtliga frågor blev nej och jag började sakta med säkert ta tag i mitt liv igen. Jag insåg att jag kan få mitt drömliv om jag bara försöker leva min dröm här och nu. Min dröm var inte att jobba hårt och sen ligga svag och utslagen i soffan och gråta. Min dröm var någonting annat och den drömmen skulle jag bara nå genom att börja med att resa mig från soffan igen.
 
Jag vet att jag kommer att falla igen och känna mig svag. Jag kommer kanske hamna i soffan gråtande igen, men jag är ju bara en människa som är full av känslor som tar över min kropp och jag vill att det ska vara så. Känner jag mig svag så tänker jag tillåta mig själv att känna så, för det är just den känslan som sen gör mig stark. Jag blir starkare om jag tillåter mig själv att vara svag när jag verkligen känner så.
 
 
 
 


Jag tänker mycket nu.

 Känner att jag tänker mycket just nu. Det känns inte så sunt. Det snurrar för mycket i huvudet. Jag tänker mycket kring sånt som jag vill göra i framtiden. Ingenting känns orimligt att fixa och det känns ju bra. Då är ju chansen större att jag inom en rimlig framtid kan fixa precis allt som jag just nu tänker att jag vill göra framöver.
 
Jag har nu haft ett halvår där mycket pengar har gått ut och jag har inte fått in lika mycket som har gått ut. Någon gång måste man ju vända det och jag har börjat redan nu att göra det. Dessutom är det så att typ allt jag tänker att jag ska göra i år, det är inte saker som kostar speciellt mycket pengar. Under de ca 6 månader som är kvar på detta året så borde jag kunna spara en hel del pengar, och sen har man till sånt som kostar mer pengar nästa år. Logiskt sett borde det funka, men det är ju inte alltid så roligt att spara pengar, så man ska ju klara av det i praktiken också.
 
Jag tänker som sagt mycket på sånt jag vill göra framöver. Det handlar om sånt som inte tillhör de jag gör i min vanliga vardag. Jag vill göra några olika resor och jag sen finns det andra saker jag vill fixa. För att fixa mycket behöver man få loss pengar. Det är liksom det som gäller och det som känns skönt det är att jag inte brukar ha något problem med den biten. Mycket av allt jag tänker på kan jag göra och allt jag tänker att jag vill göra kan jag fixa inom en snar framtid. Det gör ju att jag kan känna att det är värt att kämpa lite för att uppnå de man drömmer om att få göra och fixa.
Men på nåt sätt är detta lite jobbiga tankar att tänka hela tiden ändå. Det känns som jag måste släppa alla tankar på saker jag drömmer om att jag vill göra. Jag kan inte gå runt och tänka på dom hela tiden. Det blir för mycket snurr i huvudet liksom. Jag kan släppa dom och mer fokusera på här och nu. Det är alltid det bästa man kan göra, det har jag fått bekräftat många gånger. Bara för att jag släpper tankarna på allt jag vill göra framöver så betyder ju inte det att jag kommer att glömma av något av allt jag den senaste tiden har tänkt så mycket på. Det finns ju liksom inte en chans att det händer. Det är ju heller inte för mycket saker, och en eller två grejer är ju redan nu klara. Jag vet liksom att det kommer att bli av, ändå oroar jag mig och tänker mycket. 
Det är som att jag inte tror innerst inne att jag kommer att fixa nånting. Det kan också vara så att jag inte är riktigt säker på vad jag faktiskt vill. Därför tror jag nu att det bästa för min del är att bara släppa alla dessa tankar. Tids nog löser det sig nog ändå. Det är ju bra att man känner hunger och längtan på att göra roliga saker, som är lite utöver sånt jag gör typ var och varannan dag. Man vill mer och det är bra, men man behöver inte grubbla på det jämt.
 
 
 


Jag kör mig fullständigt slut.

Det blev en löprunda idag också. Jag gav mig ut på det där varvet på 12 km. Idag kändes det för tufft. Jag körde mig fullstädnigt slut och jag orkar absolut inte springa hela varvet. Jag får stanna till och gå ibland, sen springer man vidare, men man är helt slut efter typ halva varvet. Så kändes det idag i alla fall. Under springturen ågrade jag lite att jag tpog mig ut på en sådan lång runda, fast nu när man är hemma igen och ändå har tagit sig runt idag så känns det bara bra. Det känns alltid bra efteråt.
Jag tror aldrig jag ens kommer att kunna tänka någon gång att det känns bra när jag väl är ute och tränar. Det är bara den där känslan efteråt som känns bra. Det är den känslan man vill åt och det är väl därför man tar sig ut och fullständigt kör skiten ur sig flera gånger i veckan.
 
 


V 20

Ny vecka har det blivit och jag har ganska mycket jobb framför mig. Jag jobbar tex till helgen som kommer.

Men jag har också tagit någon dag ledigt då jag egentligen skulle ha jobbat och den ledigheten infaller ju då med en ordinarie ledighetsdag så jag har väl en ganska normal arbetsvecka, trots helgjobb. 

 
Under min ledighet ska jag åka upp till Stockholm igen. Detta kan bli min roligaste Stockholmvistelse någonsin. Jag är övertygad om att min nästa Stockholmsresa blir bättre än den resa jag gjorde till Amsterdam första helgen nu i maj. Amsterdamresan var inte dålig, men resan till Stockholm kommer att bli bättre eftersom upplevelserna kommer att bli många fler och hur coola som helst! Dessutom gillar jag ju alltid att bara vara i Stockholm, oavsett vad jag gör där.
 
 
 


Har känt mig rastlös - Skön löprunda.

Det är bara skönt att vara ledig. Som vanligt känns det alltid bra. Jag har inte gjort något speciellt. Jag har mset slappt och kollat på film. Jag trivs bra med att ha en söndag utan några måsten. Man är bara ledig liksom. Finns det något jag känner att jag måste göra så är det verkligen att vara ledig när jag kan vara det. Jag har märkt att jag den senaste tiden har känt mig ganska rastlös. Det känns inte bra för då börjar man greja med för mycket istället för att ta vara på ledigheten.
 
Något som säkert är bra att göra när man känner sig rastlös det är väl att ge sig ut på en löprunda. Det var ett bra löparväder. Inte för kallt och inte för varmt. Det började regna lite när jag var ute också och då blev ju löprundan avsvalkande.
 
Jag kände  inte att jag behövde fylla på med vatten när jag var ute. Jag gillar heller inte att göra det. Ofta känns det betydligt sämre när jag sen fortsätter löpa eftter att jag har druckit vatten. Jag vet inte vad jag gör för fel för det borde ju bara vara bra att fylla på med vatten när man tappar vätska under en löprunda, men för mig känns det aldrig bra när jag väl gör det, varför vet jag inte, men jag har hört någonstans att man ska sakta ner samtidigt som man dricker. Jag ska inte fördjupa mig så mycket i sånt som jag inte kan något om. Detta blev en bra löprunda på 12 km. Jag tänkte först att jag bara skulle springa 4-5 km, men när jag hade sprungit 1-2 km så kändes det så bra och då tänkte jag att varför inte köra på med över en mil. Det kändes bra även om jag vid 8 km fikc sänka tempot rätt ordentligt för jag tog slut. Resterande km gick mycket långsammare och kändes väldig tunga, men jag tog mig runt och jag är nöjd att jag körde det långa varvet istälet för det korta.
 
 Jag var så nöjd med löpningen så jag slösade lite krafter på att köra lite "PLANKING" när jag var ute tidigare idag.
 
 


Arbetsveckan?

Skönt att denna arbetsvecka är över nu. Jag har haft en jobbig vecka. Den har varit psykiskt sett ganska jobbig. Man har många gånger varit tvungen att hantera saker som man sen länge är trött på att behöva göra, eller höra. Ibland har man blivit förbannad och ibland har man blivit ledsen. De mesta av de man känner håller man inom sig och detta kanske bidrar till att jag tycker att det kan bli psykiskt jobbigt. 


Men nu är jag ledig i helgen i alla fall och det är ju alltid något som känns bra. Man får väl hoppas att allt känns bättre redan nästa vecka. Jag trivs ju bra med jobbet egentligen, och om man tänker efter så finns de massor med saker som jag gillar med mitt jobb som bussförare. Dessa saker är många fler än de saker som jag sen länge har tröttnat på att behöva göra eller höra. Det får man aldrig glömma. 



ITTF Nittaku Pongcast - April 2017

 


Djur på Vänersnäs.

Jag kör Vänersnäs idag och ibland när man står parkerad längst ut på denna lilla halvö så kan man ibland få se lite djur. Ofta är dom i flock. Det är inte ofta man hinner fotografera för när djuren typ ser en mänsklig varelse eller ett fordon som en buss så försvinner dom bort utom synhåll väldigt fort. Men ibland har man turen att komma riktigt nära inpå. Som idag.



Onsdag (2017 05 10)

Mitt i veckan har det blivit. Jag har jobbat på en del och jag har ganska mycket jobb kvar innan jag får en ledig helg. Jag längtar till ledigheten, men den känns långt borta just idag. Jag längtar även till min Stockholmtur. Den händer snart, men det känns ändå som det är långt kvar innan det är dags.
 
Det känns lite segt. Jag får vänta på ganska många roliga saker igen. Jag har fortfarande saker på gång, men innan något händer så kan jag bara vänta. Väntan gör att jag längtar och längtan känns jobbig. Denna onsdag känns lite extra jobbigt för för det är långt kvar till sånt som jag vill ska hända nu. Jag har också mycket kvar att göra som jag helst skulle vilja slippa att göra. Jag längtar till typ allt annat än där jag befinner mig nu. Bättre blir det, men nu är det kanske bra, men inte mer än så.
 
 


❤️❤️

💘💘



Arbete - Löpning 💙💚

 Då har man börjat jobba igen. Gårdagens arbete kändes ganska bra. Det var liksom ganska bra fart på mig. Helgens "megapromenader" i Amsterdam bidrar säkert till att man känner mer sprätt och fart i kroppen. Att man kom bort från Vänersborg och fick se något annat gör väl också att man får lite mer energi när man har kommit hem igen. 
 
Idag på morgonen kontaktade jag min högsta chef. Jag ville prata med honom om en sak som jag tycker har blivit ganska jobbig. Det var min högsta chef. Den chef som är chef över mina närmaste chefer och som också är ansvarig för bussförarnas säkerhet, om man ser till Trollhättan och Vänersborg. Jag har ett stort förtroende för min högsta chef och därför har jag inga problem att prata med honom  om saker som kan kännas jobbigt för mig. Det är inte ofta jag pratar om saker som händer eller bara som man tycker är allmänt jobbiga. Oftast känner jag att jag kan hantera allting på ett sätt som funkar för mig. Jag mår ju bra och trivs bra med jobbet så, men ibland kan det ju finnas något ändå. Därför känns det bra att jag har stort förtroende för min högsta chef. Efter samtalet i morse så kändes det också betydligt bättre för mig, det var ju därför jag ringde överhuvudtaget. Det viktiga är ju att jag mår bra liksom. Samtalet löste kanskew inte problemet, men på sikt så kan det vara bra att man har börjat prata med någon för att sen kunna få en lösning på det som ajg känner är ett problem för mig.
 
Idag har jag också varit ute på en löprunda. Det kändes stundtals bra och stundtals tufft. Jag springer kanske på lite för fort och det gör sen att jag inte riktigt orkar hålla uppe tempot. Efter att man har sänkt tempot ett tag så ökar man lite igen, tar helt slut och blir för trött. Sen får man mest kämpa. Fast det känns ju alltid bra efter att man har varit ute.
Jag tänker ibland att jag kanske ska ta mig ut på ett längre varv, men samtidigt finns det då risk för att jag tröttnar och lägger ner och jag börjar springa för långt och är ute länge. Det känns som en bättre strategi att springa lite kortare, men göra så 3-4 gånger i veckan. Jag svettas ju och känner att jag får upp lite flås, även om ajg inte springer några längre sträckor. Dessutom mår jag ju bra av sättet jag tränar på just nu, och då är ju allt så bra som det kan bli. Det viktigaste är ju att jag mår bra.
 


En helg i Amsterdam 🇱🇺

Jag kom hem igår efter att ha varit tre dagar i Amsterdam. Det var tredje gången för min del som jag besökte Amsterdam. Jag gillar Amsterdam på många sätt. Det är inte en så sjukt stor stad. Många människor rör sig ändå ute på gatorna runt om i Amsterdam. Jag fattar inte att det händer fler olyckor med tanke på hur mycket folk som bara går kors och tvärs, samtidigt som bilar, cyklar, spårvagnar och mopeder också bara kör kors och tvärs på gatorna där. Sen att männsikor rör sig på alla dessa små gator eller hänger på alla dessa små restauranger, pubar eller på något cafê det gör att det för mig känns som jag är på någon festival eller liknade.

Jag gick upp ganska tidigt i fredags för att jag helt enkelt inte skulle riskera att komma för sent till flyget på Landvetter "Airport". Jag åkte med tåget som avgick till Göteborg kl 07:09 och anlände sen till Göteborg kl 08:00. Sen tog jag en Taxi ut till Landvetter flygplats. Taxin hade ett fast pris på den köringen. Jag tror det kostade 445 kr,  men sen kom det till en avgift på 26 kronor också bara för att jag tog en taxi från tågstationen och bilen stod innaför någon bomm som man då som kund skulle få betala extra för. Däremot när jag igår påkte från landvetter så slappa jag avgiften på 26 kr extra eftersom bilen inte behövde köra innanför någon viss bom. Det var så jag fattade det i alla fall.

När jag sen kom det Lanvetter flygplats så hade jag ganska gott om tid på mig. Jag började med att köpa lite euro och sen checkade jag in. Tog mig igenom alla säkerhteskontroller utan några problem (jag har ju varit med förr) Sen gick jag direkt till den Gate där jag skulle vara. Där satt jag sen i över en timme innan det var dags att kliva ombord.

Väl framme i Amsterdam så hade jag i princip bara fokus på att så snabbt som möjligt komma ut från flyplatsen och ta en taxi till hotellet. Jag visste att det skulle kosta mig dom där 500 kronorna igen. När jag kom ut och var på väg mot en av alla dessa bilar med taxiskyltar som stod där i den sk zonen för taxi så stoppade en man mig och sa : Vart vill då åka? Jag ska åka till mitt hotell, jag bara. Direkt sa då mannen som hade stoppade mig att han kunde köra mig och att det skulle bli mycket billigare än att ta en taxi från den där zonen där alla taxibilar stod. Jag sa bara nej tack och tog en taxi som stod där i zonen. Den där mannen som sa att han kunde köra mig vet ju jag ingenting om. Han hade ju unnat köra mig vart som helst och sen rånat mig på allt mitt bagage och mina pengar. Han fattade ju att jag var en turist som precis hade anlänt till Amsterdam. Det är ju inte värt att riskera något bara för att man kanske hade fått betala några hundralappar mindre för att han hade kört mig istället för någon ritigt taxibil.

Jag tänkte sen att et är tur att jag har skallen med mig och inte går med på vad som helst när jag blir erbjuden något bara så där liksom, fast sen när jag kom till hotellet så fick jag ett problem där jag fick känna lite panik för att jag inte riktigt ändå hade haft skallen med mig.

Jag skulle bo på Hotell Ibis som låg precis brevid Centralstationen i Amsterdam. Det är ett bra Hotell och jag har alltid bott där vid de tidigare 2 tillfällen då jag har varit i Amsterdam.

När jag kom till Hotellet och skulle checka in så satt det en mycket artig, men bestämd man i receptionen. Jag berättade vad jag hette och sa tat jag skulle checka in. Han fick se mitt pass och sen ville han se någon slags bekräftelse på att jag hade betalat för rummet när jag beställde resan. Jag visste ju att jag hade gjort det, men dom receptionen kan tydligen inte se det av någon anledning. Dom ser att jag har bokat, men inte det utan jag måste visa dom en kvitto typ som bevisar det. Här fick jag ett kort stund ett litet problem som fick mig att känna den välbekanta paniken.

När mannen i receptionen bad mig att få se det sk kvittot så kunde jag inte hittade det. Jag letade och letade, men jag hittade det inte. Jag tänkte för en stund att jag kanske hade råkat ge lappen med till taxiföraren som körde mg till hotellet från flygplatsen. Jag hade ju viftat lite med den lappen när jag visade taxiföraren adressen. Mannen i receptionen på hotellet sa bara till mkg att jag måste ha lappen med bekräftelsen, annars måste jag ringa till resebyrån i Sverige och be dom maila bekräftelsen. Jag visste nu att hittar jag inte kvittot då får jag inte checka in, alternitvet blir då att jag får betala igen. JAG MÅSTE HITTA KVITTOT!! Mannen i receptionen på hotellet var ju stenhård. Jag får inte checka in om jag ite kan bevisa att jag har betalat. Jag letade lite till. Jag rotade igenom varenda fick jag hade och då hittade jag kvittot. Jag bad sen om ursäkt för att jag hade slarvat så. Sen var jag bara lättade över att jag hittade den där jävla lappen. Vad skulle jag ha gjort annars?? Jag fick också vid incheckningen betala någon slags lokal skatt som det fanns någon lag på i Holland. Be mig inte försklara det där vidare. För mig vad det bara obegripligt, men om jag minns rätt så tror jag att jag betalde 16 euro som man allstå kallade för skatt.

Väl incheckad så började jag packa upp mina saker. Jag hade ganska fin utsikt. Både när det var ljust...

...och mörkt.

Frukosten på Hotell Ibis var helt ok. Det liksom inget "wow" över frukostbuffen, men helt ok. Osten var jättegod och allt annat smakade väl annars ungefär likadant som i Sverige.

För övrigt så kan jag bara säga att jag gillar maten i Amsterdam. Det finns många små myisga resturanger över hela stan. Bra mat till schyssta priser och mycket smakar betydligt godare än om man äter på något liknade ställe i Sverige. Jag vet tex när jag bara köpte något så enkelt som en korv med bröd. Detta var typ som att köpa en bättre lunch här i Sverige. Jättgod korv med färskt bröd. Jag kunde bli mätt på detta. Helt sjuk matupplevelse för min del.

Det finns som sagt också många mysiga matställen att besöka. Det är bara att välja och vraka bland sånt man tycker om. Jag upplever att de flesta ställen är bra, men jag har naturligtvis inte provat hur många som helst heller.

På Hotell Ibis hade dom en bra grej som jag gillade jättemycket. Man kunde dygnet runt köpa lite smågott och ta med sig upp på rummet. Det fanns allt möjligt och det var så gott efter tex den där partynatten i Amsterdam som jag hade natten mellan fredag och lördag.

 
 
En grej som inte går att ungå att se är alla dessa cyklar som typ finns överallt i Amsterdam. Jag har aldrig sett så mycket cyklar någonstans. Massor med cyklar står fastlåsta lite överallt och vart man än går så ser man cyklister komma cyklade. Man hör också mängder av plingade när man är ute och går. Utanför mitt hotell fanns det typ hur mycket cyklar som helst och vad jag inte fattar är hur man ska kunna hitta just sin egna cykel bland alla dessa cyklar. Typ, "i skogen ser man inget för alla träd". I Amsterdam säger dom väl: "I AMSTERDAM SER MAN INGET FÖR ALLA CYKLAR".
 
 Det blev mycket promenerade och "powerwalkande" för min del i Amsterdam. Inte fan vågar jag cykla där! Det känns i benen nu under fredagen så traskade jag (enligt min stegräknare på telefonen) 23,2 km och under lördagen 20,3 km. Det är väl typ som att genoföra Göteborgsvarvet 2 dagar på raken. Eller varför inte säga att man går ett marathon som man delar upp på 2 dagar. Jag ordentligt med träningsvärk nu. Jag har även lite ont i ryggen, men samtidigt känns det ändå bra. Man kan ju ändå säga att jag har tränat bra i två dagar under min vistelse i Amsterdam. Sen hann man ju se en hel del också när man promenerade runt, gata upp och gata ner.
 
 
Sammanfattning.
 
Jag kan väl avslutningsvis säga att min tredje Amsterdamresa var bra, men i framtiden vill jag nog uppleva något annat om jag väljer att  resa utomlands igen. Jag kände att mitt tredje besök i Amsterdam inte blev riktigt lika roligt som mina andra besök har varit. Jag trivs i stan så, men jag gjorde allt jag vill göra redan under fredagen så under lördagen och söndagen längtade jag mest hem igen.
 
Men jag är nöjd över att jag rörde mig så mycket som jag gjorde. Det känns nu som jag har tränat som fan helgen!  Sen var det ju bara skönt att komma bort från Vänersborg ett tag. Få se nåt annat och slippa bry sig om den ibland så trista grå vardagen.
 


Peg Parnevik - Don't Tell Ma

 
 


💙💙💙💙

 
 


Markus Fowler - Men With

http://dannejohansson.se/2017/april/menwith-2.html#comment


@menwithstreetstyle

Nu ligger bilden på mig uppe på Instagramkontot @menwithstreetstyle. Rätt coolt ju! Riktigt grym outfit är det ju också.






Jag tänker mycket om och om igen.

Jag tänker på lite allt möjligt just nu. Jag har ju lite planer och saker på gång. Jag har svårt att släppa dessa saker, trots att inget händer just nu. Jag kan känna oro inför mycket, men samtidigt längtar jag och vill göra hur mycket som helst. Jag vill göra de saker jag har på gång. En del av dessa saker jag tänker på är ju helt klara när det kommer till allt som behöver förberedas och fixas. En del andra saker som jag vill göra är just nu bara sånt jag tänker att jag vill göra, men ingenting är egentligen fixat så att jag kan göra dom. Mycket har jag svårt att få grepp om, men drömma kan man ju alltid göra.
 
Maj månad nu är annars en månad då jag ska iväg på mycket roligt. Jag känner mig nervös, men samtidigt full av förväntan. Jag hoppas och tror att mycket av sånt jag ska göra kommer att bli så bra som jag verkligen vill att det ska bli. Jag har en utlandsresa på gång och en tur till Stockholm är också inplanerad denna månaden. Båda dessa saker händer i maj och jag är som sagt full av förväntan nu.
 
Jag känner att dessa två saker är ganska välplanerade, ändå har jag en känsla av att jag kan ha glömt att fixa något. Den tanken göra att jag hela tiden får planera om in i mitt huvud. Jag har tänkt om och om igen på saker som sen länge redan är fixade och klara. Jag tänker att jag kan ha glömt något. Glömt att fixa något som göra att upplevelserna av resorna faller. Dom kanske inte faller helt, men det räcker ju att det faller lite för att det ska kännas misslyckad. Fast samtidigt har jag svårt att tro allt inte kommer att kännas väldigt bra när jag har kommit hem från mina resor igen. Men det är som att jag inte känner mig trygg om jag inte tänker att jag kan ha glömt något. Jag vill liksom inte komma på att jag har glömt något som sen blir försent att fixa bara för  att jag inte har tänkt på det tidigare. Öhhh...det är jobbiga tankar detta. Allt är ju fixat och klart. Det är ju bara att släppa egentligen, men jag kan inte.
 
Jag vill inte få en känsla av att mina resor som jag snart ska göra (utlandsresa och Stockholm) kommer att ge mig en känsla av att jag inte fick gjort något som jag verkligen ville göra. Jag vill inte ångra saker. Det gör jag oftast inte det heller. På nåt sätt känner jag ofta att det är det jag aldrig gjorde som jag tänkler att jag vill göra som jag ångrar mest om jag inte gör det när jag får chansen.  Dörför ska det bli roligt nu att få göra lite saker som jag lätt skulle ha ångrat om jag vid ett tidigare tillfälle hade valt att inte bry mig.
 
 


Idag 'är det mest jobb som gäller.

Ny dag och nya tag. Ska jobba idag igen. Idag och imorgon och sen får jag ta helg redan på fredag. Det ska bli sönt med ännu mera ledighet.
 
Jag var ute på en löprunda i morse. Det känns ganska bra, men ändå inte riktigt så bra som jag skulle vilja.  Fast jag tror aldrig det kommer att kännas riktigt bra. Jag får leva med att jag aldrig tycker att det är skönt att träna. Det känns bara bra efteråt. Man får bar fortsätta att slita på och plåga sig själv.  Jag ångrar ju ändå aldrig att jag har varit ute på en runda.
 
Snart ska jag tagga till jobbet. Från och med nu behöver jag inte ha någon slips och jag får ha kortbyxor på mig som uniformsklädsel. Man kan likosm klä sig lite mer fritt och ledigt, fast man ska jobba. Då käns det kanske lite som man är ledig, fast man jobbar?? Nja.. kanske inte ändå.
 
Ha en trevlig dag!
 


Ledig dag - Vardagliga saker.

Skönt med ännu en ledig dag. Jag gör inte så mycket. Man grejer mest med lite vadgagliga saker. Handla, städa och diskar typ. Ikväll har jag ganska mycket tvätt att tvätta. Jag vill vila ordentligt idag också. Det känns fortfarande på nåt sätt att man har haft mycket jobb i helgen. Två nattpass osv...
 
 
Jag var ute på en löprunda i morse. Det ändes ganska bra, även om jag innan tänkte att jag inte skulle bry mig idag. Men sen efteråt så känner man ju att det var bra att jag tog mig ut.
 
Nu blir det som sgat mest vila. Gör jag nåt så är et bara lite vardagliga saker. Sånt där som man alltid har att greja med och som är ständigt återkommande. Men eftersom just de vardagliga sakaerna i ens liv oftast är sånt som är ständigt återkomande så kan man ju ibland säga: Gör jag det inte idag så kan jag ta det en annan dag.
 


Förmiddag - Eftermiddag - 1 Maj

Skönt med 2 lediga dagar nu efter 2 nattpass i bussen. Det sliter lite extra och nu känner man sig lite småsunkig liksom. Annars är denna veckan en bra vecka. Jag är mycket ledig och jobbar inte speciellt mycket. När jag jobbar så har jag bra körning. Bästa körningen är ju på torsdag för då kör jag Vänersnäs.

Idag har det blivit en löprunda. Det börjar kännas bra nu. Det tar inte emot så mycket längre. Jasg springer på och jag orkar hela vägen, från början till slut. Det är bara att köra på nu. Massor med löpning hoppas jag att det blir framöver.

 
Lite mat på "Kopparn" blev det också idag.
 
 
Jag har vilat lite under efermiddagen och nu har jag tänkt att planera lite för denna veckan. Jag har lite texter att skriva också. Blogginlägg som jag kommer att publicera när jag har dagar då jag gör sjukt roliga saker som tex är ute och på en utlandsresa  eller är i Stockholm. Då vill jag liksom inte blogga. Det kan jag göra när jag kommer hem igen.  Sen man kommer hem igen och livet återgår till den vanliga vardagen då kan man skriva om en utlandsresa eller en Stockholmtur. Då blir det ju som att leva kvar i de coola man gjorde tidigare. Msan förevigar ju också upplevelserna när man sparar ner allt på min Danneblogg. 
 
Nu är har det ju blivit maj månad och denna månaden har jag många roliga grejer att göra, men allt måste ju planeras in också, så det blir möjligt att göra allt som jag har på gång. Jag vill ju också få ut så mycket som möjligt ur varje upplevelse, då är det säkert bra om man har planerat lite innan.
 
 
Det blir bra detta!!!
 


Maj!!

Nu har det blivit maj. Detta är en månad då jag ska göra mssor med roliga saker. Mycket av sånt jag bara har haft på gång sen länge händer nu äntligen i maj. Jag har en del jobb också, men jag är ganska mycket ledig. Ledig för att jag ska göra roliga saker! Detta ska bli kul!!

Jag har så länge väntat på att det ska bli maj. Jag har så mycket grejer som jag ska göra och jag är full av förväntan. Hoppas inte min förväntningar gör att jag blir besviken bara.Men med tanke på vad jag ska göra så är nog besviken det sista jag kommer att bli efter att jag har summerat maj månad som kommer jag nog att vara mer än nöjd med väldigt mycket!!

 
 


Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE