Dåligt och bra.

Hej!
 
Jag har en skön ledig helg och naturligtvis känns det bra. Annars har jag ju dom senaste dagara pendlat fram och tillbaka mellan saker som känns både bra och dåligt. Jag har inte riktigt vetat vad jag ska tänka eller tro. När grubblerierna har varit som värst så har jag bara försökt att gå tillbaka till tankar som att: Allt är ju ändå bra just nu och jag har ju egentligen ingenting att må dåligt över. Att jag nu ändå under en period har mått lite dåligt beror nog mest på att jag oroar mig för mycket över allt möjligt. Jag vet ju  inte ens  om jag egentligen behöver oroa mig för nånting egentligen. På ett vis hatar jag dessa känslor. Samtidigt får dom mig att bli mer lugn och avspänd. Detta får mig också att stanna upp och verkligen fundera på hur man vill ha det framöver. Jag tänker också mycket på hur jag ska komma ur alla alla tankar som gör så att jag stundtals mår ganska dåligt. 
 
Promenadrundorna har känts väldigt bra den senaste tiden. Jag har hittat en jämn och bra balans i hur jag delar upp mina rundor för varje vecka. Det jag menar med det är att jag är ute promenerar ganska regelbundet och på så sätt behöver jag inte vara ute och gå så långt när jag väl blir ledig från jobbet. Jag vill ju nå 70 000 steg varje vecka. Jag jobbar ju på som vanligt, men när jag väl får min fritid så prioriterar jag ofta att gå ut på en promenad. Vissa veckor så har jag tänkt att jag kan vänta med alla promenader tills jag blir ledig på helgen och då kan jag gå mycket och på så sätt kompensera allt som jag inte har fått gjort tidigare under veckan. Men det är inte roligt att tex på en lördag veta att man typ har 30 000-40 000 steg kvar innan man når dom där 70 000 stegen som alltid är målet för mig, och som jag vill nå senast på en söndag. När jag igår tittat på hur många steg jag hade kvar att göra tills på söndag så var det mindre än 20 000 steg kvar. Det innebär ju då att jag har haft ett snitt under denna veckan på 10 000 steg per dag, och det är precis där jag alltid vill vara.
 
 När det gäller mitt tänkade och grubblande om allting så känns det lättare och bättre att fundera när jag är ute och promenera. Jag får för mig att jag mer löser mina problem när jag typ är i harmoni med naturen och bara är ute och har mycket tid att tänka. Den tiden kan ju många gånger annars vara svårt att hitta, men den finns alltid när man tar en promenad. Då känner man ju att man får  den tiden som man annars kanske tycker att man har. 
 
Även om jag nu mår lite bättre än vad jag har gjort tidigare i veckan så känns det inte riktigt bra att jag inte kan sluta att fastna i grubblerier. Det känns lite tufft, men jag försöker samtidigt att vara i nuet. Det är ju det bästa jag kan göra när man råkar fastnar i tankar som på sikt är helt omöjliga att vinna över.
 
Kanske borde jag också ta mig en funderar innan jag tänker att jag ska göra något som jag på förhand tror att jag kan få mycket skit för. Är det värt att ta det? Är det värt att kämpa för nånting som man vill ha, om man samtidigt ska behöva ta väldigt hård kritik och stå ut med kränkningar och påhopp från folk som försöker skylla ifrån sig problem som jag anser att dom själva har skapat? Om resultatet blir att jag mår dåligt och på nåt sätt tappar lite av min livskvalitet, då är jag inte längre säker på att allt som jag vill ha och vill åstakomma är värt att kämpa för. Jag bör nog mer än tidigare fundera på hur jag kan göra saker för att jag ska undvika att hamna i konflikter ofta tar väldigt mycket energi. Jag har ändå någon slags grundinställning till livet att det viktigaste är att jag mår bra, oavsett vad jag gör. Det är viktigt för mig att jag verkligen känner att jag mår bra. Jag lever ju alltid så nära mina känslor. Mår jag då inte bra, då blir ju andra känslor jobbiga för mig eftersom jag aldrig vill förtränga eller kämpa emot det jag faktsikt känner. 
(null)

'
 



Blandat med bra och dåligt.

Jag skulle nog säga att jag mår bra. Samtidigt känner jag att saker kan komma över mig som jag mår dåligt av. En hel dag går och jag känner olika känslor hela tiden.  Ibland är det lite jobbigt att hantera för jag vet aldrig när jag kommer att må bra. När jag väl mår bra så vet jag att det kan vända när som helst till att jag mår dåligt igen. Oftast mår jag dåligt över något som oroar mig för. Alltså något som inte har hänt än, men kan hända, fast förmodligen händer det inte och om det nog förmodan skulle hända så blir det nog ändå inte som jag nu tänker saker skule kunna bli.
 
Detta känns ändå jobbigt, oavsett om jag mår bra eller dåligt. Jag får liksom inte lugn och ro innombords. När som helst kommer det upp starka känslor som jag måste hantera och det slutar med att jag lätt känner mig förbannad och ledsen. När jag blir förbannad så är det oftast på någon annan människa. När jag blir ledsen så beror det på att jag bara tycker att mycket är så orättvist. 
 
Jag försöker ändå vara i nuet. Just nu är det ändå bra och egentligen behöver jag inte må dåligt över nåt. Ingenting har jag ju hänt. Ändå finns det mycket som jag mår dåligt över. Jag kan inte förtränga tankar som jag mår dåligt över. Jag kan oroa mig för att jag inte kommer att hantera vissa situationer som jag inte ens nu vet om jag kommer att hamna i. Jag vet inte alltid vad jag ska tänka, men jag gör så gott jag kan för att jag ska må så bra som möjligt just nu. 
 
Jag ser fram emot när känner att allt jag oroar mig för nu inte är något som jag kommer att behöva oroa mig för mer. Jag vill ju BARA må bra. 
 
 
 


Lite tankar om livet i verkligheten.

Oj! Jag känner mycket just nu och jag tänker att det bästa jag kan göra är att bara vara i nuet, ta en sak i taget och inte gå någon händelse i förväg. Jag vet och känner att jag kommer att få greja med mycket saker framöver som jag egentligen inte vill hålla på med. Jag är just nu bra på att vara i nuet och bara ta en sak i taget. Direkt när jag känner att jag försöker skynda på nånting eller bara tänker för långt fram, då känner jag att jag aldrig kommer att orka med nånting. Den känslan känns tuff, men den finns inte om jag bara är i nuet. Därför känns det ändå ganska bra för mig just nu. Det enda som kan kännas jobbigt det är tanken på att jag kanske inte klarar av att alltid vara i nuet. Jag är ändå väldigt säker på att om jag inte är väldigt noga med att vara i nuet under en ganska lång tid framöver, då kommer mycket att ganska snabbt bli väldigt jobbigt för mig fixa. Mycke jobbigare än vad jag nu kan tänka mig. Men samtidigt försöker jag ju att inte slösa någon energi på att oroa mig för saker som inte har hänt än. Jag vet ju inte ens om det jag kanske kan oroa mig för ens händer. Jag tror stenhårt på att är jag bara i nuet, så löser jag allt på det bästa sättet som jag tycker att det är. Jag vet ändå att jag alltid försöker göra det som blir bäst för många människor och då känner man inte att man gör andra människor illa. Vilket naturligtvis känns bra. Om jag skulle greja på ett sätt som förhindrar att bra saker genomförs, då skulle jag bli bekymrad och jag skulle absolut inte må bra. 
 
Jag vet att jag ofta bloggar på ett sätt där jag liksom inte berättar allt. Många som följer mig säger att dom har så många frågor till mig innan dom börjar läsa ett blogginlägg. När man sen har läst ett blogginlägg så är det tydligen inte ovanligt att människor som följer mig undrar än mer än vad dom gjorde tidigare. Det är väl så att jag känner att mycket kan jag inte berätta. Det finns faktiskt en grej i mitt liv som det finns ett skrivet avtal på att jag inte får yttra nånting i framtiden om det. Detta kan jag lätt acceptera i just det falllet som detta handlar om. 
 
Men om jag funderar vidare på typ allt som jag väljer att tex inte skriver om på min blogg så känns det ibland inte bra. Ibland skulle jag verkligen vilja berätta mycket mer, men av någon orsak så kommer jag fram till att jag inte kan, eller klarar av det. Det kan på ett sätt kännas svårt för jag tror många gånger att jag skulle vilja berätta hela sanningen och sen må bra av det. När man inte känner att man kan säga allt, så kanske jag ibland känner att jag kompromissar lite med mitt samvete. Jag vill ju berätta om sånt som jag har varit med om och vad jag i allt detta tycker känns rätt och fel, men jag kan inte göra det fullt ut. Jag känner ofta att detta är onaturligt för mig att inte berätta allt, men jag vill ju också alltid hålla mig till principen att om jag är osäker på om det är rätt att publicera något, då väljer jag att inte göra det. Detta känns viktigare för mig, än att just berätta allt. Jag tror att det är bättre att jag är försiktig med vad jag skriver, även om jag alltid skulle hålla mig till hela sanningen. Jag har alltid velat tro på att talar man sanning och samtidigt försöker göra det som är mest rättvist för alla så går det bra för mig i livet. Man har ju sen fått bekräftat många gånger att folk ljuger mer än vad man kanske kan föreställa sig och det känns långt ifrån rättvist, även om jag många gånger i detta tcyker att jag har gjort rätt  har försökt att vara så snäll som det bara går. Jag önskar att jag hade vetat och lärt mig mer om livet och hur vissa människor i denna värld funkar innan jag fick mer erfarenhet hur allt faktsikt kan vara. Samtidigt blir det väl betydligt svårare veta något om saker som inet är självupplevda. Så det går väl egentligen inte att säga att man skulle ha tänkt annorlunda innan man drabbades av något som helst hade velat slippa. Men jag kan ändå bli frustrerad över att jag inte fattade tidigare och visste innan. Dessa tankar är svåra att komma ifrån.
 
Jag vill ändå alltid hoppas på att om jag är snäll, gör rätt för mig och gör sånt som är är bäst för många människor, så är det bästa för mig på sikt. Jag vill inte tro att om jag utsätter andra för tex mycket av den skit som vissa har utsatt mig för, då är det något som jag kommer att gynnas av och tjäna på. Det får inte vara så att livet är så grymt orättvist att det bästa att göra inte är att göra rätt för sig. Jag skulle inte ens kunna ursäkta mig med att säga att jag gör skit för att så många andra gör det också. Enligt mig och vad jag tycker så kan man inte beklaga sig över att man tex har gjort ett inbrott i någon annas bostad som man sen rättfärdigar med och säger att det görs så många inbrott ändå, så det gör väl liksom inget om jag själv gör det också. Man ska inte ta från andra, man ska göra rätt för sig. Jag hoppas verkligen att dom flesta människor i denna världen tycker precis som jag där och försöker leva efter det. Jag vill ju att man ska kunna leva i en värld där man känner att rättvisa verkligen finns. Kanske är jag naiv om jag tror att världen är eller kan bli så bra, men jag vill verkligen inte tro nånting annat. Jag vill inte tro att om någon verkligen gör skit mot andra så kan dom belönas och tjäna på det. Det är inte en verklighet som jag vill känna att jag lever i. 
 
 



Det kommer att bli tufft ett tag.

Jag har haft en lugn helg och många tankar har har jag tänkt. Mycket ältar jag säkert fram och tillbaka, men för en gång skull så känns det bra att vända och vrida på allt. Det är ju också så jag vill ha en blogg där jag skriver mer om tankar som ajg vänder och vrider lite på. Ska jag klara av att hålla min blogg levande med regelbudna publiceringar så är det nog bra att jag tänker väldigt mycket. Jag vet att jag ibland har tankar som jag försöker vinna över, men det är på nåt sätt omöjligt. Det blir bara man tänker dom om och om igen, men om man har slutat tänka på något efter 10 minuter så är man ju ändå tillbaka på samma problem. Man löser ju ingenting med att fastna i grubblerier. Jag vet att det är fel för jag kommer ju som sagt vidare, men vissa tankar är svårt att inte tänka. De finns så mycket som jag kan må dåligt över och ibland kommer dettaöver mig. Jag passar mig ändå för att låta alla tankar själa för mycket energi. Ältande handlar väl oftast för min del om oro eller rädsla för saker. Min rädsla och oro kan nog mest handla om att jag kommer att behöva utså saker som jag i slutändan inte mår bra av. Detta är jag så trött på för jag har vid så många tillfällen haft eprioder i mitt liv där jag har mått så himla dåligt.
 
Jag har annars mått väldigt bra ganska länge nu. Kort sagt kan man säga att det ha gått bra för mig. Jag har jobbat på, tjänat pengar och kunnat och fått göra saker som jag känner att jag vill ägna mig åt. Många människor har den senaste tiden talat om för mig hur bra man tycker att jag är. Jag har den senaste tiden fått höra att jag typ är helt fantastisk, sen kan jag ändå tänka tanken att jag har svårt att tro att dom som säger det verkligen tycker så. Där kommer nog min låga självkänsla in i bilden.
 
Jag känner också nu att mycket börjar gå sämre igen och att jag inte alls är så bra på att greja som många den senaste tiden har sagt åt mig att jag har varit. Jag kommer att ha en tuff period framför mig för jag inser att mycket av sånt jag har kört på med tidigare inte riktigt håller i längden. Jag känner mig orolig eftersom jag är rädd för att inte orka med att behöva hålla på med saker som jag egentligen inte vill ägna någon tid åt, trots att det kommer att bli nödvändigt om jag ska kunna fortsätta göra saker som jag gillar att hålla på med. Var ska jag hitta motivationen? Jag kommer att känna att livskvaliten sjunker och hur ska jag hantera det? Det kan till och med vara så jäkligt att vissa människor kommer att vara dom personerna som typ plockar bort livskvaliten för mig. Det känns jobbigt för det är ju abslut inte så jag vill ha det, men det kommer att bli svårt att bara slå bort det. 
 
Jag oroar mig kanske i onödan. Jag är ju många gånger väldigt rädd för obehagskänslor och ångest. Jag vill få bort dessa tankar som kan orsaka sånt så fort som möjligt och det är lätt att tro att lösningen är att älta och vända vrida på saker, fast i slutändan så hjälper det väldigt sällan. Det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke.
 
Många gånger kanske det är bättre att bara vara i nuet och sen bara se situationen för vad den faktsikt är just nu. Att tänka på saker som kan hända utan att dom ens har hänt än gör ju bara att man slösar energi och sen inser man väl också att mycket av sånt som man gick och oroa sig för ändå aldrig hände. Jag kanske också bara får acceptera att tankarna finns men inte låta dom ta över och styra för mycket på mina känslor och vad jag väljer att göra. Även om jag nu är helt säker på att mycket kommer att bli tufft för mig under en period framöver så kan jag ju ändå fortsätta göra mycket av sånt som jag tycker är roligt och finner glädje i. Jag kan ju också försöka tänka att sånt som jag kommer att få kämpa lite extra med, ändå är saker som är roliga att försöka klara av. Känslan av att ha klarat av något som man har fått kämpa för är ju ändå i slutändan en rätt skön känsla att få uppleva. 
 


Tankar om goda idêer.

 När jag var liten.
När jag växte upp så hade jag till stor del mitt boende på ett ställe i Dalsland som heter Näverdraget. Mina minnen av huset där är att det var ganska stort, men inte överdrivet stort. Lite lagom. Ett starkt minne som jag har är att vi ofta hade gäster i huset på Näverdraget. Man kunde i princip bjuda in hur många som helst. Var det dessutom sommar och sol då fanns det ju också hur mycket plats som helst ute i trädgården. Själv drog jag mig ofta undan när huset var fullt med gäster. Jag satt mest på mitt rum och kollade på pingis. 
 
Runt huset fanns det också en hel del skog. Jag var nog ganska ofta ute i skogen. Jag minns inte exakt vad jag gjorde där, men det var väl den där ensamheten som jag sökte. Precis som jag sökte när jag satt på mitt rum. Jag ville vara ifred med mina egna tankar och dom drömmar jag hade.  Att bara få vara för mig själv och hitta stimulans i att få fundera över saker som i ensamheten gör att ofta stora drömmar föds, det var något jag kände att jag hade ett stort behov av.  Så har jag sen bara fortsatt under hela mitt liv. Jag kan ju än idag känna att jag ofta vill ha egentiden. Det är ju bara så skönt och jag kan inte tänka mig att ha ett liv om jag inte regelbundet får tid helt för mig själv. Promenader, egentid och att då fundera över saker. Goda idêer som jag har fått har säkert för min del uppstått när jag tex har promenerat i skogen och där fått den tiden som man annars inte har. Dom första tankarna om bra saker som jag tycker att jag har fått gjort under mitt liv, dom har nog allt som oftast uppstått när jag har haft min egentid. Sen har man fortsatt att fundera kring dom och då växer ens tankar och blir större och större. Med denna insikten så kan jag inte tänka mig att ha ett liv utan att jag med jämna mellanrum får stunder för mig själv. Jag vill ju komma på bra idêer och sen se hur långt jag kan komma i att göra verklighet av någon som jag kan tycka är en bra idê.
 
 
En av mina "favvofilmer" som liten var Ronja Rövardotter. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag har sett den filmen. Vi pratar säkert om minst 100 gånger. Lägg därtill att min mormor läste boken för mig flera gånger om. Jag vet inte hur många gånger vi pratar om där heller.
 
Jag kan inte påstå att jag  hade så mycket gemensamt med karaktären Ronja Rövardotter, men det jag kunde se som var likt i mitt liv om jag jämförde med sagan, det var ju att jag ofta var ute skogen, precis som Ronja Rövardotter var. Eftersom jag gillade filmen så mycket och säkert helt omedvetet såg upp till Ronja Rövardotter när jag var liten så kände jag mig ju säkert lika cool och häftig som jag tyckte att hon var. 
 
 Det känns bra att jag startade denna blogg.
Jag är så nöjd och glad över att jag startade den här bloggen. Jag kan idag se att jag har skapat någonting på egen hand och jag har fått mycket uppskattning från många som genom åren har följt mig. Jag kan erkänna att det har känts bra. Jag har egentligen aldrig sökt andras bekräftelse. Jag har gjort massor med saker i mitt liv som jag kan vara väldigt stolt över. Saker som idag är vad dom är för att jag har gjort nånting, men ingen vet att jag har varit en del av detta. Jag vet det bara själv och det räcker för mig. Jag har aldrig känt att jag måste hävda mig och tala om vad jag tycker att jag har gjort eller gör för bra saker. Är det tillräckligt bra så kommer saker och ting fram ändå.
 
Samtidigt tycker jag inte det är fel att blogga om saker som man själv är stolt över att man har gjort. Men det är just det. Jag kan blogga och berätta om saker som jag gör och har gjort. Är någon intresserad så kan man läsa min blogg, ställa frågor kring det och jag kan blogga mer om det. Med bloggen kan jag få ur mig mycket av sånt som jag också kan få bekräftelse av och synas för, men bekräftelsen från andra är egentligen ingenting som är jätteviktigt för mig. Jag tycker ju bara det är kul att blogga liksom. Om jag sen får bekräftelse och det gör att jag får synas lite så kan jag ju bara se det som bonus, mer än så behöver jag inte bry mig om just det där. 
 
Jag gillar ju naturligtvis att få beröm och när folk talar om för mig att dom gillar min blogg så blir jag glad. Men om det ändå är så att jag tidigare i livet har haft ett bekräftelsebehov och har velat synas och få uppskattning för saker jag gör, så är dessa behov nu helt tillfredsställda tack vare min blogg.
 
Jag tror att vi alla vill göra något som andra människor uppskattar. Det kanske är en del som man behöver ha i livet för att må bra. Människor som kanske har svårt att få uppmärksamhet och andras bekräftelse för saker som dom gör, kanske istället börjar kladda ner väggar och förstöra. Det kanske är deras sätt att få synas för något som dom har gjort.
 
 

 Egna och andras idêer. 
 
Jag är av uppfattningen att goda idêer får vi nog alla ibland. Dom uppstår kanske av rena tillfälligheter. Det kan jämföras med att man går och sparkar stenar på en strand och sen under en viss sten som man av en rena slump har lyckats sparka undan så ligger något värdefullt. För min egen del upplever jag ju att dom idêer som jag själv får och som jag i slutändan kan tycka är bra, dom uppstår när jag är ute och promenerar, eller bara sitter i min ensamhet och funderar över något. Jag kan tex tänka på Svenska uppfinningar och innovationer så som: Kullagret, dynamiten eller AGA-fyren. Detta är nog expempel på saker som från början var en Idê i en människas huvud, men som har utvecklats till vad det blev med hjälp av många människor. Sen blev det till vad det blev. Det som jag tycker är intressant är att nog är så att även dessa stora innovationer i mänsklighetens historia har ju varit en idê som egentligen vem som helst hade kunnat komma på.
 
 För att bra idêer ska förverkligas och bli något bra av så krävs det väl att man kan övertyga andra om att det man funderar på faktsikt är en god idê. Personer eller det företag som väljer att tro på någons nya idê behöver ju på något sätt bli övertygad om att en satsing på den goda idêen ska generera avskastning. Intresset av att tjäna pengar på allt finns ju hos dom flesta. Money talks, liksom. Det kostar ju också pengar att utveckla nya idêer och männsikor som då har satsat dessa pengar vill ju naturligtvis tjäna pengar på sånt som man har valt att tro på. Många människor går nog runt och har många väldigt bra idêer som handlar om saker som skulle vara till stor nytta för alla människor, men det är nog många gånger svårt att gå från tankar och idêer till ett förverkligande av saker som man har kommit på. Jag är säker på att dom allra flesta skulle kunna komma ganska långt i att förverkliga sina idêer och tankar som man går och bär på. Men jag är inte lika säker på att alla skulle bestämma sig för att faktiskt satsa på sina idê och försöka förverkliga tankarna. Mycket förblir nog bara just tankar och idêer. Man tar gärna inte steget fullt ut. Man går lätt tillbaka till det vanliga och trygga. 
 
Jag har ibland berättat för andra om mina idêer som jag har haft för jag just har känt att jag nog inte kan göra något för att förverkliga just mina tankar på saker som jag ändå tycker kan vara en bra idê. Jag kan säga att jag nog aldrig har märkt att någon annan än jag själv har förverkligat några idêer som jag har haft, och som jag också har pratat med andra personer om. Själv kan jag inte heller säga att jag så ofta ens har försökt att förverkliga andras idêer som människor har pratat med mig om. Kanske är det så att det är mer motiverande att förverkliga sina egna idêer än vad det är att göra något med sånt som från början är någon annas idê. 
 
När jag var liten så hade jag någon tro på att om man som typ Oppfinnar-Jocke uppfinner något som löser ett problem för många människor så trodde jag att man automatiskt blir rik. Jag tänkte väl på nåt sätt att det måste vara nyttan som styr i världen. Om man som uppfinnare av en bra idê kan uppvisa ett bra resultat som kanske också förbättrar den tekniken som redan finns, så borde det räcka för att man som uppfinnare ska kunna tjäna pengar på det man har kommit på. Historien och mängder av undersökningar har genom åren bevsiat raka motsatsen. 
 
Jag känner att skulle jag komma på en genial idê så skulle jag ju bara försöka förevrkliga mina tankar och sen använda mig av min uppfinning själv. Ska jag ha någon chans att tjäna pengar på en sk bra idê, så tror jag att detta är den enda chansen jag har att faktsikt tjäna nånting alls. Med tanka på alla erfarheter jag har av egoistiska människor och att det finns personer som typ inte drar sig för att göra andra så illa som möjligt så skulle jag aldrig lita på att någon vill mig väl om jag någon gång skulle komma på ett helt sjuk bra idê. Verkligheten är skoningslöst hård, det något jag genom åren har fått lärt mig att förstå, även om  inte riktigt vill accepetera det. 
 
Jag känner mig ändå hoppfull. Utveckligen inom många viktiga områden för oss människor går i en rasanade fart. Jag har känslan av att mycke under dom näsrmaste 20 åren kommer att utvecklas till det bättre i mycket snabbare takt- än hur mycke har utvecklats under dom senaste 100 år. Ny teknik, läkarvetenskap och miljö är några områden där jag tror att utvecklingen kommer att gå i en rasande fart och ganska snart bli till saker som kommer att vara till stor nytta för oss människor när det kommer till att leva ett gott och bra liv. Detta är en motiverande och häftiga tankar att gå runt och tänka på. Det är coolt att få leva i en värld där man kan se och tro på att möjligheterna är enorma och större för oss människor än vad dom någonsin har varit i människans historia. 
 
 
 


Någonstans drar man ju gränsen.

Jag tycker att det kan vara roligt att prata med andra om sånt som jag inte riktigt förstår. Det kan vara spännade att prata med någon om något där jag känner att det kanske finns en gräns för vad jag förstår, fast i det där samtalet så kanske jag lyckas ta mig över den där gränsen. Det finns liksom ett givande och tagande i dessa samtal. 
 
Idag kan man dra över jordklotet på en dag med flygplan. Man åker i en hastighet av typ 800 km/h Kanske är det mer. Mycket mer än vad jag tror och kan förstå. Men det känns coolt att man kan göra det. Jag kanske har svårt att förstå hur saker och ting fungerar och hur andra männskor tänker och lever på andra sidan jordklotet. Till viss del kanjag lära mig mer om det, men någonstans dras ju gränsen där jag inte kan förstå mer, men jag kan fortfarande ta mig till en plats på en dag eller ett dygn som ligger lång ifrån där jag bor. Det känns häftigt när man funderar lite på det. Sen är ju allting relativt beroende på vad man jämför med.
 
När jag googlade ljusets hastighet så fick detta mig att förstå att det tar 1 sekund för ljuset att ta sig 7,5 varv runt jorden. Fortare än så kan man nog inte förflytta någonting eller kommunicera. Jag kan i alla fall inte förstå hur det skulle vara möjligt. Där går min gräns för vad jag kan förstå. Från månen till jorden tar det 1,3 sekunder. Från solen till jorden tar det 8 minuter och 19 sekunder. Visst är det långt att ta sig till andra sidan jorden. Det är coolt att tex lilla jag kan sätta mig på ett flygplan som byggts och utvecklats av människor, och sen tar detta mig i kanske 800 km/h timmen, långt bort från Sverige. Sen tänker jag ibland på att dom människor som har färdats längst bort från jorden är dom människorna som har varit på månen. Längre bort från jorden har ingen människa hittills varit. Detta förstår jag, utan att egentligen tänka mer djupgående på det. Månen är ju greppbar för mig. Man kan ofta se den, och man kan ha en uppfattning om hur den ser ut, men det tar så lång tid som 1,3 sekunder (enligt google) för ljuset hastighet att nå jorden. Det är långt om man tänker på att det tar 1 sekund för ljusets hastighet att ta sig 7,5 varv runt jorden. Tänker man på att det tar typ en dag att för mig att färdas till andra sidan jorden, i ett ca 800 km/h... då kan i alla fall jag förstå att det är väldigt långt till månen från jorden. Men här går nog min gräns för vad jag kan förstå. Mer än såhär blir svårt att ta in och få grepp om.
 
Man kan se längre bort än till månen. Solen ser man ju och den är mycket längre bort än månen. Om jag har förstått det rätt så tar det ca 8 minuter för ljusets hastighet att nå jorden från solen.  När man ligger på badstranden och solar sig så är det ljuset som träffar oss 8 minuter efter "start". Tänker man på allt annat om 7,5 varv runt jorden eller 1,3 sekunder från månen så förstår man att solen ligger väldigt långt bort i förhållande till jorden, men att ljusets hastighet går fortare än vad man egentligen kan förstå. 
 
Tittar man på universum i ett ännu större perspektiv finns det ju bilder på galaxer som människan har lyckats fånga som ligger ofattbara 13,2 miljarder ljusår från jorden. Googla lite så får ni se. Nu pratar vi inte sekunder eller minuter. Nu pratar vi ljusår, miljader ljusår. Här kan jag nog säkert säga att jag når gränsen för vad jag kan förstå och greppa. Jag pratar gärna med andra människor om detta. Jag kan sitta är blogga att fundera på det, men för mig handlar det då mest om att fördriva tiden. Jag tänker inte försöka förstå något som ligger mer än 13 miljarder ljusår bort från jorden. Där någonstans går nog min gräns för vad jag kan förstå. Det kanske är gränsen för vad jag vill förstå. Jag tycker inte att man behöver förstå nånting som ligger så långt bort från där jag är. 
 
Om vi lämnar alla ljusår bortom jorden och funderar över vad man kan förstå om vad som hände på på jorden för kanske några miljoner eller miljader år sedan så kan man väl säga att alla människor har eller har någon gång haft en fader och en moder. Annars hade ju ingen funnits till. Hur länge har det varit så? Vi kan söka oss generationer bakåt i tiden.  Hur länge människor har funnits på jorden är nog inget som jag kommer att kunna finna något svar på. Jag kan ju bara fundera på hur långt tillbaka i tiden det är och sen får man ju någonstans dra en gräns för när en människa hade sin första fader och moder. Sannolikheten är väl att det har funnits människor på jorden i hundratusentals år, om man ser till det biologiska faktumet. Det religösa snacket kring detta kommer jag inte att lägga ner någon tid på att fundera kring. Det kommer jag aldrig att bry mig om. 
 
Jag kan ibland fundera över vetenskaplig utveckling, men det är inget jag förstår mig på mer än något annat av sånt som jag hittills har skrivit om i detta inlägget. Min personliga uppfattning är att utveckling på många områden går i en rasande fart idag. Känslan jag har är att tex: Teknisk, medicinsk och veteskaplig utveckling har gått snabbare dom senaste 100 åren, än vad allt detta har gjort under flera 1000 år innan de senaste 100 åren. Detta är något som jag kan greppa och förstå, men mer djupgående än så vågar jag nog inte säga att jag förstår. Jag har läst nånstans att 1870 så var Sverige ett av dom fattigaste länderna i världen. 20% av befolkningen lämnade vårt land. Många  kunde inte fixa sig mat på bordet. Jag kan ha fel, men enligt någon staistik som jag  har tagit del av så var vi 1972 det tredje rikaste landet i världen och idag är vi nog inte så fattiga heller. Sen är ju allting relativt beroende på vad man jämför med. Men det som jag tycker är intressant ( förutsatt att allt jag påstår stämmer) det är att på 100 år så gick tex Sverige från att vara ett av dom fattigaste länderna i världen, till ett av dom rikaste. Det blev väldigt mycket bättre på 100 år. Hur mycket kan jag förstå av dettta??? Vad kan man dra för slusatser? Sånt kan jag kan vara intressant att fundera vidare på. 
 
Jag ska försöka tänka ganska enkelt nu. Vad händer idag om du tex promenerar i skogen och ett litet barn skadar sig allvarligt. Vad gör du då? Jag tar min telefon, ringer larmtjänst och berättar vad som har inträffat. Vad händer sen? Det skickas kanske en ambulanshelikopter. Den kommer förhoppningsvis väldigt snabbt. Den flyger sen till ett sjukhus. Barnet kommer dit, kanske får genomgå en större operation och man förväntar sig att det lilla barnet som har råkat illa ut ska klara sig och bli helt återställd. Detta tar vi förgivet idag, men går man tillbaka över 100 år så var det inte ens nära att man kunde gå igenom detta med telefon, ambulanshelikopter och sjukhus på ett sådant sätt som jag just tog som exempel. På 100 år har det väl hänt väldigt mycket? Mycket har väl blivit 100% bättre än vad det var förr. Det var alltså inte bättre förr. Tack och lov för utveckligen liksom.  
 
Min känsla är också att utvecklingen under dom kommande 20-25 åren när vi pratar om medicinsk vetenskap kommer att gå i en rasande fart. Jag tror att utvecklingen kommer att gå minst dubbelt snabbare i framtiden än vad utveckligen har lyckast göra under dom senaste 100 åren. Min tanke är då att kan man bara hålla sig hyffsat frisk och i bra form under dom närmaste åren så måste det ju finns enorma möjligheter för mig som människa att få leva ett grymt hälsosamt liv i framtiden. Jag kan ju naturligvis inte veat, men jag tänker ju tro och hoppas på att man i framtiden kan göra "sjuka" grejer för att vi människor ska kunna gott och friskt liv, oavsett om man är gammal eller ung. 
 
Man kan ju hålla på hur länge som helst att "pussla" fram och tillbaka med vad man inte kunde göra för över 100 år sedan som man tar för givet att man ska kunna göra idag. Förr var det i bästa fall häst och vagn som gällde. Idag är det bil och den kan ta dig mycket längre på kortare tid än vad en som är möjligt med häst och vagn. Man kan väl bara lugnt säga det är en dramatisk utveckling som har pågått under modern tid, och min känsla är att allt idag bara går snabbare och ännu snabbare mot framtiden. Hur ser det ut år 2035 tex. Vad har vi för telefoner, hur har internet utvecklats och finns Dannebloggen kvar? Ingen vet och jag vet inte om jag kommer att finnas med då, men jag tycker att det är roligt att fundera över vart utvecklingen kommer att ta vägen. Det är ju ändå något som man inte med säkerhet kan säga att man till 100% kan förstå eller veta något om. Därför tycker jag att det är roligt att fundera kring, och prata om. Det är bra att man inte har alla svar...för då kan man ju alltid lära sig något nytt. Jag har massor kvar att lära om livet och den pågående utvecklingen som jag tycker idag går snabbare än någonsin. 
 
 
 
 
 


Nittaku Pongcast - Januari 2020



Nöjd med sättet jag bloggar på.

Jag har varit ledig i några dagar nu. I torsdags slutade jag klockan 10:00 på morgonen och sen dess har jag varit helt ledig från jobb. Nästa vecka har jag en arbetsvecka med 3 dagar av jobb och 4 helt lediga dagar. Det känns bra att jag nu har haft en ganska lång period av veckor med ganska mycket ledighet och den kommer att fortsätta ett tag till. Jag har inte jobbat en enda helgdag sen i början av januari och och jag har inte helgjobb förrän tidigast i mars. Kanske tar jag ledig den helgen också och då har jag väl inte jobbhelg förrän till våren. Det känns skönt att jag har den möjligheten att ta mer ledig ibland, utan att för den saken skulle tjänar mindre pengar. När det kommer till att tjäna pengar så går detta just nu bättre än någonsin, och bättre än vad jag hade förväntat mig. På något sätt känner jag att om jag inte hade tagit ledigt, så hade jag inte haft tid till att göra dom saker som idag är orsaken till att jag får in mer pengar än någonsin tidigare. Hur jag på ett logiskt och begripligt sätt ska förklara det där, det vet jag inte. Jag kan bara konstatera att det är så.  
 
Naturligtvis är jag glad och tacksam för det. Kanske är den enda förklaringen att när man jobbar med busskörningen så finns inte tiden att fundera på dom saker hur man ska kunna tjäna extrapengar som inte har med mitt arbete att göra, men tiden får man när man är ledig. Tiden finns när man tex är ute och promenerar. Då kan i alla fall jag många gånger fundera över saker som jag annars inte funderar över. Idêer som handlar om lösningar på problem eller bara tankar kring hur man vill ha det i livet och vad som är livskvalitet. De kan vara sådana saker som jag gillar att tänka kring ...och sen se hur långt jag kan komma med att förverkliga dessa tankar och idêer som uppstår. Sådana tankar tänker man ju typ aldrig när man har mycket att göra, jobbar eller sitter på sterssade möten. Man har ju då inte tid att fundera på saker, men tiden finns när man inte gör så mycket annat än tex sitter på en havsklippa eller är ute och promenerar i sin ensamhet. 
 
För en tid sedan fick jag en tanke som handlade om min bloggande ( Video 1 Video 2) Tankar om  min blogg har jag haft många gånger. Hur ska jag fortsätta eller ska jag lägga av helt? Jag kände sen en tid tillbaka att mitt sätt att blogga inte gav mig nånting. Jag ville inte sluta helt, men hur skulle jag fortsätta då? Efter en tids tänkade så bestämde jag mig för att fortsätta, men jag går mer på djupet. Nu har jag kört på detta bloggande i en vecka och det känns väldigt bra. När jag nu sitter hemma och bloggar så tänker jag mycket på samma sätt som jag kanske gör när jag är ute och promenerar, då jag har den tiden att tänka som jag annars inte har. Detta är ett skönt sätt att blogga på.  Det räcker att skriver ett lite mer djupgående inlägg, lite var och varannan dag. Jag håller bloggen levande, känner mig nöjd hur jag jobbar med den och jag bibehåller känslan av att jag tycker att det är roligt att blogga och skapa inlägg. Det viktgaste är ju att jag tycker detta är roligt att hålla på med. Jag har hittat det sätt som jag helst vill blogga på. Det är en rätt cool känsla bara det.
 
  (null)

 



Många tankar om livet.❤️

Jag sträver ofta efter att försöka vara så avslappnad som möjligt. Det känns ju bra i kroppen när man kommer ner på den nivå där man vill vara. Dessutom upplever jag att många av dom problem som man kan tänkas ställa inför löser sig helt, bara för att jag är maximalt avspänd. Även om jag inte lyckas fixa allt som jag vill åstakomma i livet så tror jag i alla fall att jag har gett mig själv dom bästa förutsättningarna om jag känner att jag kan slappna av fullständigt när jag kämpar med mina saker i livet. 
 
De finns så mycket som är bra för mig när jag är avslappnad. Det är lättare att leva i nuet. Jag upplever lättare att ta genomtänkta och kloka beslut. Besluten jag tar känns mer rätt när man befinner sig i nuet. Jag låter mig heller inte påverkas lika lätt av vad andra vill att jag ska göra, eller bara vad andra gör. Jag gör liksom som jag vill och avspändheten gör ju att jag känner mig väldigt trygg med att det jag väljer att göra är rätt för mig. 
 
Just nu känns allt väldigt bra. Jag känner mig bra i kroppen. Jag går mina 70 000 steg i veckan. Jag känner hur jävla bra jag mår bara av det. Jag känner mig trygg med dom beslut jag fattar och det känns roligt och spännade att jag har som nyårslöfte och mål att minst en gång i månaden göra nånting som är utöver det vanliga för mig. 
 
Jag tänker också att oavsett vad jag åstakommer i livet så kommer jag alltid att vilja något mer. Och även om jag inte hade gjort dom där sakerna som jag kanske idag kan känna vara fel, så hade jag nu ändå tänkt på andra saker där jag känner att jag hade kunnat gjort annorlunda. Sånt är livet på något sätt. Man lever, gör fel och lär sig förhoppningsvis av sina misstag.
 
Jag känner mig idag ganska nöjd med mitt liv. Om jag inte får så mycket mer, så vet jag att jag har det bra nu i alla fall. Känslan jag har är att jag kommer inte att få det sämre...bara bättre, oavsett vad jag väljer att göra framtiden. Avspändheten och vetskapen om alla fördelar med att leva i nuet gör att bara går runt och mår väldigt bra. Med tanke på att jag nu upplever att många idag berättar att dom inte mår bra, så känner jag mig väldigt nöjd över att jag gör det i alla fall. Jag tycker alldeles för många berättar om hur dåligt dom mår över allt möjligt. Jag tänker tex på några av dom sk influencers som jag följer och som jag tycker många gånger har sagt just detta att dom inte mår så bra. Personerna som jag tänker på verkar ju utåt sett leva ett bra liv och dom några har personliga egenskaper som jag känner att jag skulle vilja ha mer av. Dom kansek också har gör och har saker som jag skulle vilja ha....ändå tycketr jag många av dessa personer berättar om att dom inet mår så bra. Varför mår folk så dåligt när dom ändå verkar ha det bra, och dessutom har mycket av sånt som många människor kanske bara kan drömma om?
 
Jag har sagt detta förut, men jag kan säga det igen: Är det så att jag på bekostnad av mitt välmående inte kan få allt jag drömmer om, då vill jag inte förverkliga och fullfölja mina drömmar. Om priset man får betala tex är: Psykisk ohälsa, panikångest eller bara ett tillstånd av stress och alldeles för mycket att göra, då vill jag inte ens sträva efter att leva i min dröm. Då får allt bara gärna vara som det är just nu.
 
Under mitt liv känner jag att jag har varit med om många händelser som har fått mig att komma till insikter som sen har fått mig att förändra mig själv från en dag till en annan. Jag har tex många gånger tvingats erkänna att jag kommer inte att må bra om jag inte bryter helt med vissa personer. Det har ofta känts jobbigt, men personer som ger mig dålig energi och kanske också vill utnyttja mig gör ju bara att allt blir ännu jobbigare i slutändan om man fortsätter att låta dessa vara en del av ens liv. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att det enda som är rätt är att bryta helt med  personer som ofta får mig att må dåligt. Jag har fått extremt mycket skit för detta. Många har sen försökt ge mig dåligt samvete genom skylla ifrån sig problem på mig, som dom själva har orsakat. Det är så jag känner i alla fall. Sånt har jag tagit åt mig av tidigare och fått dåligt samvete över, men idag biter inte detta på mig längre.  Jag tycker ändå inte tat jag gör något fel när jag tex klipper med folk som jag inte vill ha i mitt liv. Mår jag inte bra av det, så vill jag inte ha det. Svårare än så är det inte. 
 
Jag är mycket för mig själv. Jag trivs bra med det. I ensamheten föds stora drömmar. Idag hade jag nog aldrig vetat vad jag verkligen vill om jag inte hade dragit mig undan och haft så mycket egentid som jag har haft, och har. Jag är för mig själv många timmar varje dag, oavsett om jag jobbar eller är ledig. Ensamheten och att söka ensamheten är så naturligt för mig. Den har alltid varit en del av mitt liv. Jag mår inte dåligt av den. Jag har fattat så många bra beslut i min ensamhet som jag aldrig hade kunnat komma på om jag inte hade haft stunder för mig själv. När man är i sin ensamhet då har man ju tiden att fundera över saker. Den tiden finns ju inte när man jobbar eller gör saker med andra människor.  Om livet bara skulle snurra på i ett högt tempo och jag aldrig skulle få tid för reflektion och eftertänksamhet, i min ensamhet... fy va dålig jag skulle bli och jag skulle inte må speciellt bra.
 
Jag funkar nog eegentligen ganska dåligt med andra människor. Om människan är ett flockdjur då är jag nog en människa som är ett undantag som bekräftar regeln. Jag trivs inte alls med att ha många männsikor omkring mig. Jag är väldigt blyg. Det är också något jag alltid har varit. Det är också en naturlig del av mig. Jag minns när jag var riktigt liten att människor i min omgivning påpekade min extrema blyghet och tyckte att det var något som var dåligt med mig. Under hela livet har jag fått höra att det skulle vara något negativt. För mig känns det inte så. Jag vill ju bara vara mig själv och det känns ju bara positivt. Jag försöker inte vara någon annan än den jag är. Sån har jag alltid varit och sån vill jag fortsätta att vara. Dessutom har jag fått utså så mycke skit i mitt liv så för mig är det nog bara ganska naturligt att bara ligga lågt och inte prata mer än nödvändigt. Som exempel på skit så har jag ju ofta fått höra av andra som tror att dom vet bättre är att jag aldrig kommer att kunna klara mig själv. Att jag inte kommer att kunna få ett arbete eller tjäna några egna pengar. Att jag bara kommer att vara beroende av andra och att jag aldrig kommer att kunna klara av livets alla hårda och tuffa prövningar som man så ofta ställs inför. Jag har ofta fått höra att jag har fel inställning och att vad jag än gör så är det jävligt dåligt. Idag håller många av dessa personer käften. Undra varför?  
 
Jag har ofta tänkt tanken att jag inte behöver bry mig om vad andra tycker och tänker. När man får väldigt mycket skit så blir det ju så automatiskt. Man slutar bry sig. Man slutar lyssna och detta gör säkert människor som ger mig skiten ännu mer frustrerade. Jag tänker ofta att jag bara ska göra min grej, ha en inre tro på att det jag gör är rätt och kämpa för det. Håller jag mig till detta så blir det bra i slutändan, oavsett vad andra säger till mig.
 
Det finns ett ordspråk som jag under det senaste halvåret säkert har upprepat för mig själv flera gånger om dagen. Det lyder: Jaga inte männsikor. Gör bara din grej så blir det bra.  Jag tror på detta stenhårt, men det stör mig att jag inte har kommit till insikt med det förrän typ nu. Jag vill ha rätt människor omkring mig i mitt liv.  Rätt människor får man inte omkring sig genom att försöka jaga dom man känner att man vill ha nära sig. Rätt människor tror jag att jag får omkring mig om jag: Är mig själv, gör min grej och inte bryr mig om människor som på ett eller annat sätt försöker trycka ner mig. Jag upprepar ofta meningen: Jaga inte människor. Som sagt: Kör jag bara på min grej, så kommer förr eller senare rätt människor till mig ändå. Jag tänker ofta på var mitt liv hade tagit vägen om jag hade lyssnat på alla dom människor som sa till mig att jag aldrig kommer att klara mig själv. Eller dom som tyckte att det var fel att jag tog ett busskörkort. Eller dom som har sagt att jag missar en chans att tjäna pengar om jag inte gör vissa saker...som idag (när jag har facit) visar sig hade varit en ren förlustaffär för mig, om jag hade gjort som vissa sk förståsigpåare sa att jag borde göra. 
 
Ibland önskar jag att jag hade kunnat sträcka mig genom tiden och krama om mig själv när jag var väldigt liten. Jag skulle säga till den där blyga, trötta och ledsna pojken som inte mådde bra att du kommer att komma till en punkt livet där du mår väldigt bra och vet vad du vill. Jag lovar dig det. Hur har jag orkat fortsätta leva vidare när jag gång på gång i mitt liv har fått utså så mycket skit, eller bara mått jäkligt dåligt? Hur orkade jag fortsätta utan att säga ifrån och kasta skiten tillbaka med full kraft utan att ge mig? Hur har jag orkat fortsätta gå vidare trots att vissa har rört mig på ett sätt som jag inte har gillat? Hur orkade jag fortsätta, fast jag sen länge borde ha förstått att jag bara blir utnyttjad? Att jag mår bra idag kanske beror på att jag har orkat fortsätta, men det beror nog också på att jag aldrig tidigare har varit så säker på vad jag vill och att jag tror att jag kan fixa allt, samtidigt som jag fortsätter att bara må bra. Jag vet vad jag vill för att jag är mycket för mig själv och för att jag inte alltid vill vara andra till lags. Jag mår bra för att jag ofta säger nej och på så sätt står upp för mig själv. Jag gör min grej och jagar inte människor.
 
När jag nu sitter här i mitt hem och skriver och funderar så känner jag att jag faktsikt tycker om att göra det. Kanske har jag hittat det sätt att blogga på som är optimalt för mig. Det är detta jag mår bra av, även om jag ibland skriver om saker som jag tidigare har mått dåligt över. Jag lär också känna mig själv på ett sätt som jag inte tror inte hade varit möjligt för mig utan bloggen. 
(null)
 
(null)
 
 
 



Jag tror inte det kan hända igen.

Jag har sen länge nu känt att jag är så nöjd över att jag har blivit en person som tänker på att jag ska göra saker som jag mår bra av. Det känns så bra att jag har blivit en person som har lärt mig att säga nej. Jag står ju liksom mer upp för mig själv när jag inte låter någon få mig att göra nåt som jag innerst inne inte vill. Jag vet ju idag att jag skulle må skit om jag aldrig hade lärt mig att säga nej.
 
Jag har vid några tillfällen i livet känt att jag på riktigt har blivit: Ordentligt lurad, utnyttjad, hjärntvättad och manipulerad. Det som kan göra mig förbannad är att jag vid några perioder i livet har låtit vissa människor hålla på ganska länge dessa svinerier. Jag kan känna att jag har varit naiv lättlurad och godtrogen. Det känns kanske också lite pinsamt och erkänna att jag faktiskt har låtit andra människor krypa in under skinnet på mig. 
 
Jag kan naturligvis ibland ibland bli förbannad när jag tänker på vad  vissa människor har gjort mot mig. Samtidigt kan jag känna att jag nog har lärt mig mycket av detta.  All sk förnedring som man tidigare har fått utså lärde mig att senare i livet stå i mot likande skit igen. Jag vet inte exakt dag, men jag vet att jag någon dag för några år sedan bara bestämde mig för att aldrig  låta någon manipulera och utnyttja mig igen. Jag har lärt mig att säga nej på tusen olika sätt. Jag vet att jag idag kan stå upp för mig själv och jag får ta kritik för det. Dom som kritiserar har fel, men kanske min förtsåelse. Jag gör ju rätt för jag tänker alltid på att jag ska må bra. Jag kommer aldrig att må bra om jag gör saker som jag känner mig tvingad att göra och som jag innerst inne inte vill.  Alla tankar jag har kring detta gör att det känns bra inför framtiden när det gäller mitt välbefinnande. 
 
 
 



Skriver inte om - Testar inte på - Jag gör.

Jag vet inte hur många månader av 2019 som jag ägnade mig åt att fundera på vad jag skulle göra med bloggen år 2020. Jag ville fortsätta, men hur. Tanken slog mig att jag skulle fortsätta som vanligt, men jag kände samtidigt att mitt bloggande om vad jag ägnade mig åt på dagarna inte gav mig nånting. Jag har ju skrivit masssor av inlägg jag typ varje vecka upprepar mycket av sånt som jag sagt i massor av veckor och i över 11 år. Någonstans ville jag ha en förändring på mitt boggande. Nu känner jag äntligen att jag har börjat göra den förändring som jag länge bara har funderat på att jag ska göra. Jag skriver inte om förändringen. Jag testar inte på förändringen. Jag går nu in och gör förändringen. Det känns väldigt bra. För att jag inte ska överdriva så säger jag att det känns mysigt bra. Jag kanske nu äntligen har hittat det sätt som jag vill blogga på som jag faktiskt kommer att må allra bäst av. 
 
Jag kan sitta här hemma i min ensamhet och känna mig trygg och avspänd, men när jag är med andra människor så tvekar jag på om känslan av trygghet och avspänd finns kvar inom mig. Min lite låga självkänsla spökar nog ofta för mig. Min osäkerhet som jag ofta känner när jag träffar nya människor tror jag  gör mig nervös och blockerar mig. Jag hör ofta människor säga att jag är en trevlig, blyg och lugn kille. Jag får en positiv känsla av dom orden, men ändå kan jag ibland tycka att det låter för bra för att vara sant. Jag känns ofta som jag är något annat, förutom blyg
 
Jag förstår på sätt och vis vad folk ser hos mig. Utåt sett vill man ju framstå på ett visst sätt och lugnet gör väl automatiskt mig lite trevligare. Blyg har jag alltid varit och det är så naturligt för mig att vara det så skulle jag försöka vara något annat så skulle jag nog bara må dåligt över att jag inte är mig själv. 
 
Oavsett hur jag är eller vad folk tycker att jag är, så känner jag mig ganska vilsen just nu. Det känns som jag är på väg, utan att veta vart. Samtidigt känns det konstigt att jag känner så. Jag har ju aldrig varit säkare än någonsin på: vad jag vill, vad jag har för drömmar och att jag kommer att fixa allt inom några år. Säger jag 5 år så är jag så gott som helt säker på att jag fixar det. Därför blir det lite förvirrande för mig att jag inte vet vart jag är på väg just nu. Osäkerheten just nu grundar sig nog i att jag trodde nog att alla mina drömmar skulle kunna förverkligas redan för några år sedan.  Jag skulle vara klar med allt och bli nöjd, senast 2017. Det blev inte så. Men jag visste ju kanske inte riktigt innan vad som faktsikt krävdes. Kanske visste jag inte ens vad jag ville inom dom närmaste åren, men nu känns allt detta fullständigt klart för mig
 
Men tänker jag på nuet så känner jag mig bara vilsen. Sen kanske är det är så att bara för att jag har sett tillbaka på det som varit, så vet jag och förstår vad jag vill i framtiden. Jag har så stora planer och jag tror stenhårt på att jag kommer att fixa det. Jag tror på något sätt att jag kommer att nå mitt max i varje grej som jag vill åstakomma under dom närmaste åren. Så frågan jag nu ställer mig är bara: Varför känner jag mig så vilsen just nu? Allt är ju så extremt klart och tydligt för mig längre fram. 
 
Allt jag vet att jag vill och typ är rätt säker på att jag kommer att åstakomma väntar på mig just nu. Det mesta går på automatik och sen kommer jag att bli färdig, men jag vet ändå inte vad jag ska göra medans jag väntar.
 
Jag kanske bara kan vänta på allt. Just nu är jag ändå rätt tacksam över så mycket som jag har och tidigare har lyckats åstakomma. Jag är ju till och med tacksam över att jag lever idag. Det måste jag väl vara med tanske på att jag har varit väldigt nära att mista livet, minst tre gånger under min livstid.
När jag var 5 år  blev jag påkörd av en bil när jag sprang över ett övergångsställe. Några år senare fick jag något som heter hjärninflamation och jag har senare i livet fått berättat för mig att om jag inte hade kommit in till sjukhus när jag gjorde detta så hade jag inte överlevt en enda dag till. Den tredje gången är den som känns värst att tänka på. Jag vill inte skriva en rad om det. Jag kan bara säga att jag är väldigt tacksam för att jag lever idag.
 
 I många år nu har jag varit glad över att jag är och har blivit en person som är bra på att säga nej till folk. Säga nej och stå upp för mig själv känns som något som är viktigt för mig. Jag vill bara må bra och jag skulle ju må skit om jag inte vågar säga nej, utan ja till saker som jag innerst inne inte vill göra. Jag har säkert fått en hel del skit för det och jag kan ha en viss förståelse för det, men jag tycker ändå ite att jag gör fel som vågar säga nej och stå upp för mig själv. Under en period i livet gjorde jag raka motsatsen. Jag såg inte mitt värde att jag fattade väl inte att det inte är något fel med att säga nej. Detta kan ändå har fört något positivt med sig. Idag känner jag ju att jag är bättre än någonsin på att stå upp för mig själv och att inte acceptera när någon försöker utnyttja mig och få mig att göra något som jag absolut inte vill göra. 
 
Även om jag inte riktigt vet vart jag är på väg just nu, så känns mycket bra inför framtiden. Jag pratar inte längre om förändringen. Jag testar inte längre på förändringen. Jag går bara in och gör förändringar. Målet med alla förändringar är att dom ska vara till det bättre och jag ska alltid må bra i allt jag väljer att göra.
 
 
 
 


Oroar mig nog för mycket.

Jag tänker ofta att jag inte ska oroa mig för framtiden. Jag tror att dom riktiga problemen i ens liv ofta blir sådana som man typ aldrig hade kunnat föreställa sig. Jag vill också tro att dom största och jobbigaste problemen som jag hittills har haft i mitt liv är dom värsta. Jag vill inte tro att nåt som än händer i framtiden kommer att vara värre. Min riktiga problem som jag en gång inte kunde föreställa hoppas jag att jag redan har haft. Jag tror att det är så, men ändå kan jag än idag känna att jag ibland oroar mig för saker som jag inte vet om jag kommer att drabbas av eller inte. Sen är jag ju någonstans medveten om att oavsett om det jag har oroat mig för skulle vara något som händer, så blir detta oftast ändå inte på ett sånt som jag från början har tänkt. Allt detta gör att jag någonstans känner att jag inte ska oroa mig för framtiden. Inget av sånt man oroar sig för, händer oftast inte. 
 
En sak som ofta vet att jag kan oroa mig för det är vad andra människor kan göra mot mig. Ibland känner man sig ju sviken, lurad, eller bara behandlad på ett sätt som man inte tycker är ok. Med många sådana erfarenheter av vissa människor så känner jag idag att jag kan oroa mig för att jag ska stöta på denna typen av människor. I dagsläget  kan det räcka med att jag får vibbar av en annan människa som påminner om dom gångerna där jag på något sätt har känt mig illa behandlad av någon tidigare. En liten signal av att det kan hända igen och jag kan nog vara ganska snabb med att klippa med den personen, eller i alla fall vara på min vakt. Det är en jobbiga känsla att jag ofta känner så, men med tanke på vad jag ibland har blivit utsatt för så är det för mig extremt självklart varför jag reagerar som jag gör. 
 
Jag vet att jag i många fall har fel om folk. Många gånger är de nog så att personer som jag får lite dåliga vibbar av inte alls har något baktanke eller i slutändan är ute efter att utnyttja mig, men min oroa över att så kan vara fallet tar lätt över och för mig blir det helt naturligt att bara reagera med full kraft mot det. Jag tänker ju att om jag inte har med vissa personer att göra så kan jag tex heller inte bli: Lurad, utnyttjad eller illa behandlad på något sätt. Jag tar ju bort personerna i mitt liv. 
 
Jag kan ibland känna mig orolig för att jag ska drabbas av något som blir så jobbigt att jag inte känner att jag kan hantera det på ett bra sätt. Samtidigt vet att jag att när jag oroar mig så är ju detta som att betala ränta på ett lån som man aldrig har tagit. Jag tänker ofta när min oro kommer att sånt jag oroar mig för inte har hänt än. Jag ska ta problemet när det kommer. Dessutom vill jag idag tro att det värsta som jag har varit med om i mitt liv är sånt som jag redan har upplevt. Vad som än händer i framtiden så kan det inte bli värre. Dessutom vill jag gärna tänka att det bästa som har hänt i mitt liv kanske inte har hänt än. Det gör att jag kan se positivt på framtiden, leva i nuet och bara köra på allt som är bra. 
 
(null)
 
  (null)

 
 
 
 
 
 
 
 



✨✨

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)










Funderar över bloggens framtid.

 
 


Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE