Saknaden är svår att hantera.

Jag sitter här mitt i natten och funderar och skriver detta inlägget. Jag tänker sitta här och skriva tills jag har bearbetat mig igenom vad jag just nu egentligen känner. 
 
Mycket känns väldigt bra. Jag är naturligtvis glad för allt jag den senaste tiden har fått uppleva genom Musikhjälpen. Det var ju så sjukt kul att göra allting, och jag ångrar ingenting.
 
Men något som jag har svårt att hantera är den känslan av vemod som jag tror att jag känner just nu. Fast samtidigt känns det fel att säga att jag känner vemod. Vemod för mig betyder ju sorgsenhet, men jag är ju inte sorgsen. Eller så är jag det för jag har så svårt att hantera det jag faktsikt känner. Jag har i april och nu i maj träffat massor av avspända och snälla människor genom att jag har gjort "Musikhjälpengrejer". Många av alla dom jag har träffat kan jag sakna redan nu. Jag vet någonstans innerst inne att jag inte kommer att träffa många av de människorna igen som jag den senaste tiden har gillat att träffa. Det är inte sannolikt.  När jag tänker på så då känner man kanske sig på ett sätt som man kan kalla vemod
 
Jag kan också känna ibland att jag nästan blir ledsen, fast jag egentligen borde vara hur glad som helst. Det handlar lite om att jag inte är van vid att så många människor är så snälla mot mig. Vid alla tillfällen som jag har gjort någon "Musikhjälpengrej" så har jag en ganska kort tid efter känt att det kommer tårar. Jag är naturligvis glad över det jag har fått göra och uppleva, men jag har svårt att hantera att alla är så snälla mot mig hela tiden.
 Sen vet jag ju naturligtvis också att människor som jag träffar när jag gör "Musikhjälpengrejer" känner ett ansvar att ta hand om mig. Man vet ju att jag har betalat pengar för allt jag gör. Det ska ju naturligvis vara så också att man blir väl omhändertagen av den/dom som har skänkt en upplevelse till Musikhjälpen.
 
Jag känner mig som sagt glad för allt, men samtidigt en enorm saknad av väldigt många som jag den senaste tiden har träffat. Jag hamnar ofta i denna känsla av vemod. Genom åren har jag gjort många saker där det eferåt kan kännas lite vemodigt. Man träffar nya människor som man trivs med, man har mycket kul tillsammans under en kort period. Man trivs ihop, men sen är det bara över. Det är bara så svårt att hantera känslomässigt.
 
Jag hamnar någonstans i tanken nu att sånt är livet. Oavsett vad jag känner så är jag ju nöjd över att jag gör saker. Ta bara den grejen när jag träffade dom bästa och grymaste tjejer jag kan tänka mig. Det kan jag ju inte gå runt och efteråt känna mig sorgsen över, men saknaden och längtan över att få träffa dom igen växer sig så stark så det blir väl till vemod. Och vemod förknippar jag ofta med att känna sig sorgsen. Sen är jag ändå glad på samma gång. Jag fattar inte hur jag funkar ibland känslomässigt och jag tänker bara acceptera at jag inte fattar och sen kommer jag fortsätta känna precis det jag känner. Och jag får känna precis vad jag vill.
 
 





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback
Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE