Jag försökte tidigare idag att göra en video där jag ville prata om lite mer tankar som jag haft kring min blogg. Jag skrev ju DETTA inlägget i lördags och jag tänkte att jag idag skulle "spåna" vidare på detta i en video. Jag funderat mycket över mig själv den senaste tiden. Jag försöker på något sätt rannsaka mig själv. Detta går just nu ganska bra när jag bara tänker, men så fort jag börjar skriva ner mina tankar eller prata om detta i en video så går det inte alls. Jag kände när jag hade suttit och pratat ett tag att det blev för rörigt och för mycket att gå igenom. Jag valde bara att inte publicera det.

 

Jag kanske inte är redo för att vara så självutlämnade som jag kände att jag blev. Jag kanske aldrig kommer att klara av att fullt ut berätta exakt vad jag tänker kring precis allt som har med mig och mitt liv att göra. En a alla principer som jag har haft under alla år som jag har haft min blogg är ju också att om jag är det minsta osäker på om jag vill publicera något, så väljer jag att inte publicera. 

 

Många saker genom åren har jag helt låtit bli att ta upp i mina sk sociala medier. Jag har genom åren hamnat i bråk och konflikter med folk. Jag gör det, precis som många andra gör. Jag har inte varit fri från det, även om jag genom åren inte direkt har tagit upp det på min blogg eller någon annanstans. Mycket har varit jobbigt och gjort mig ledsen och förbannad, men jag har ändå valt att inte berätta om sånt offentligt. Man kanske känner att det är mycket som det är kring allt ändå. Jag behöver inte skapa mer om allt skit. Det vore bara fel att skapa mer av sånt som jag helst av allt bara skulle vilja slippa vara med om. 

 

Jag har tex under mina bloggande år säkert gjort över 20 polisanmälningar mot ca 15 personer. Inte något tror jag har haft med min blogg eller mig som "Danne" att göra, men oavsett om så hade varit fallet så har jag svårt att tro att jag hade valt att blogga om det. Jag ser inte att det är till min fördel att berätta om sånt i detalj. Allt är som sagt mycket som det är ändå när man har: Gjort en polisanmälan och det är en förundersökning som pågår, jag sitter i polisförhör och en eventuell det blir en rättegång. Dessutom kan det vara änniu mer än så med sånt här. Allt är ju bara skit och sånt känner jag sällan att  jag vill publicera på min blogg eller på någon av mina andra sk plattformar. Jag vet att jag har gjort ett videoklipp en gång om en polisanmälan som jag gjorde som handlade om hot mot tjänsteman. Det klippet kan ni se HÄR 

 

Jag har varit på rättegång en gång i mitt liv och den gången gällde det också hot mot tjänsteman och den personen blev då dömd för detta som han då hade utsatt mig för. Detta hände under ett av dom år där min blogg gick som bäst. Om man ser till antal följare och att det just var mer bloggar då än vad det är idag. Men som sagt: Jag tar sällan upp sånt här. Jag väljer allt som oftast att hålla mycket av allt som bara är skit, utanför blogg, Instagram osv... Finns ju ingen meningen med att lägga på mer skit på en redan allt för stor jävla dynghög. Det räcker med sånt som redan finns. Helst vill man ju slippa allt.

 

Jag känner ändå idag att jag mår bra, trots alla konflikter och bråk som jag tcker att jag har haft med många människor i mitt liv. Det är väl sånt man får ta liksom. Kritik och påhopp kanske nånstans tillhör livet och man får bara lära sig att hantera det och gå vidare. Resa på sig och köra liksom. Det kanske är så som jag ofta har tänkt: Det spelar ingen roll vad jag gör för det finns alltid någon eller några som kommer att kritisera, hata och kanske till och med hota mig för det, oavsett om jag gör sånt som är rätt eller fel. Jag tänker ibland att om jag genom åren hade lyssnat på allt som alla möjliga människor har försökt säga till mig och kritisera mig för, då hade man ju fan inte lyckats med nånting av allt sånt som jag ändå känner att jag har gjort, trots att många tidigare sa att jag aldrig kommer att klara av det. 

 

Jag fick tidigt under min uppväxt höra att jag aldrig kommer att kunna klara mig själv. Jag fattade det som att man menade att jag aldrig kommer att kunna få ett arbete, tjäna pengar och få ett "bra" liv. Genom åren har jag hört massor av människor säga dessa saker till mig. Fick dom rätt? Jag tycker inte det. Alla som sa det hade fel. Jag tycker ändå att jag idag har bevisat i flera år nu att jag klarar mig ganska bra själv. Tjänar pengar gör jag ju och jag har mitt egna boende med allt vad det innebär.  

 

Jag tycker att detta visar ganska tydligt att man inte behöver lyssna på vad andra säger när det kommer till sånt som bara är negativt. Det är bara att skita i det för även om många påstår något och säger att du inte kan eller kommer att kunna så är det bara att själv köra på med det man innerst inne tror på. Jag kan visst.. och jag vet nog många gånger bäst själv vad som är mest rätt för mig. All den kritik och dom påhopp som jag har upplevt, och ofta upplever att jag får utså, är oftast inget man behöver bry sig om. Det har blivit min fasta övertygelse för jag har ändå fått bekräftat för mig själv så många gånger nu att många människor kan ha fel och jag som ensam person mot alla dom kan ha rätt.

 

Ibland tänker jag att jag ska börja om på nytt. Eller i alla fall sälja allt jag äger och flytta. Börja om någon annanstans. Jag är inte så rädd för att misslyckas med saker längre. Jag vet att jag ofta kan rätta till fel jag gör. Jag har gjort det många gånger förut. Dessutom är det väl så att även om vissa saker inte alltid går att rätta till så kan man ju alltid börja om från början igen. Om jag skulle våga släppa allt och bara börja om på ett "nytt" liv så har jag ju alltid erfarenheten av det "gamla" livet kvar.  Det kommer jag ju att ha nytta av om jag börjar om någon annanstans. 

 

Samtidigt kan jag ofta tänka att jag är ganska nöjd med livet som det är. Jag har ett bra liv som det är idag. Egentligen borde jag bara nöja mig med det, även om jag skulle vilja ha lite mer. Men jag älskar känslan av att se möjligheterna med att jag inom en snar framtid kommer att kunna förverkliga mina drömmar som jag har. Den känslan har under denna månaden funnits precis varenda dag i min kropp! Jag tänker att bara jag vågar riskera lite och inte vara rädd för att jag göra fel så ska det nog ordna sig. Hur farligt kan det vara? Går allt åt helvete så kan jag alltid börja om.