Det sista är alltid det svåra. Så känner jag ofta när jag ska försöka fixa något. Man kan kämpa hur länge som helst med vad som helst. Jag sätter upp ett mål och allt sitter klockrent av sånt man måste fixa för att i slutändan lyckas nå det mål man sätter upp. Så känner jag ofta, men när det gäller att verkligen nå målet och göra det sista som man behöver göra, då är det så jäkla svårt. Jag behöver bara falla över "mållinjen"..och det borde ju vara lättare än att tex klara av att kämpa sig fram i 1,5 år till den där "mållinjen"

 

Ekonomimålet är snart på plats. Det handlar om mindre än två veckor nu. Jag tror fortfarande på att jag klara detta, men jag vill ju så mycket annat nu än att hålla på med dom där jävla pengarna. Ekonomin rullar bra. Det har den gjort länge, men jag har inte kunnat dra nytta av det för jag har känt att jag måste "täppa till alla hål" som ommer att läcka som fan i framtiden om jag inte täpper till dom nu. Så är det ju. Hål läcker ju om man inte täpper till dom och jag vill inte bränna läck. Men jäklar vad tufft det känns nu att fortsätta med detta. Jag vill så mycket, men hålet är fortfarande för stort för att jag ska kunna göra nått annat än att fortsätta med att "täppa till". Det börjar bli jobbigt nu igen. Jag vill inte hålla på med detta längre och det är jobbigt at gå emot sin egen vilja.

 

Samtidigt vet jag att jag skulle ångra mig om jag gör nånting annat som sen gör att jag inte kan nå mitt ekonomimål i slutet av maj. Det är ju egentligen det jag vill, men på nåt sätt går jag ändå emot min egen vilja just nu. Hur jag än vänder och vrider så blir allt så jäkla jobbigt...och det lär nog kännas så till jag har nått mitt ekonomimål. Jag hatar denna känslan som jag har just nu, även om jag älskar känslan av att lyckas med saker som jag har kämpat länge med.