Värsta grymma powerwalken är nu avklarad och jag nådde äntligen mitt mål! Jag gick en runda på 4 kilometer snabbare än vad jag någonsin har gjort tidigare. Hur fan lyckades jag med detta egentligen?

 

1 KM: När jag började min pw idag så hade jag min förra färskt minnet. Natten mellan torsdag och fredag var jag ju bara 4 sekunder ifrån att nå den kilometertid som jag i flera veckor har strävat efter att komma under. Bara tanken på detta nu blev som tändvätska och idag klarade jag mitt mål på första kilometern med 45 sekunders marginal.

 

2 KM: När hade satt första så kände jag ju att nu har jag chansen. Jag håller det snabbaste tempot "ever" och det blev nästa motivation till att gå under tiden på nästa. När jag sen hade powerwalkat denna andra kilometer så hade jag även klarat den med 25 sekundersmarginal och då var det inte svårt att sen hålla uppe tempo, oavsett trötthet och negativa tankar.

 

3 KM: Jag känner direkt hur jag drar ner på tempot. Jag har fått lite ont i min vänsterfot och jag grubblar över den fjärde kilometern som jag känner kommer att vara den tuffaste. Tnaken jag får är att om jag misslyckas där då klarar jag intre detta idag heller.  Jag tar upp min telefon och tittar på alla värden som mäts under mitt träningspass. Jag ligger bättre till än vad som är målsättningen även på denna tredje kilometer, men jag ser samtidigt att jag bara är 10 sek ifrån att misslyckas. Jag tryckte på lite extra eftersom jag lätt kan tappa 10 sekunder om jag inte fokuserar på tempot. Det kommer någon jävla uppförsbacke som jag tar som om jag bara hade några meter kvar till 4 km, men jag är ju på den tredje.

 

 

4 KM: På den fjärde kilometern har jag bara en tanke: DRA INTE NER PÅ TEMPOT. Jag trycker på så mycket jag bara orkar, men jag håller mig till powerwalk. Jag börjar inte springa eller typ jogga. Jag går i rasande fart och är sjukt fokuserad och målmedveten. Jag kollar också väldigt noga på tiden. När jag når exakt 4 km då stänger jag av tiden och då har jag klarat den fjärde kilometertiden med 8 sekunders marginal under min målsättning. 

 

 Jag har nu gjort min snabbaste pw "ever"!!!! Efteråt var jag helt slut, men det kändes ändå bra. Nu kan jag ta min träning vidare mot nya mål eller bara släppa detta målet som jag har haft. Jag kan släppa tanken på att nå en viss tid liksom. Jag vill köra på med powerwalks och jag ska försöka hålla ungefär detta tempo som jag höll idag även i fortsättningen. Ligger jag runt dessa tider då vet jag att jag tränar bra liksom även om ajg är något sämre, eller bättre.

 

Idag hade jag inte ens tänkt att försöka nå mitt mål, men när jag direkt på de första pw-stegen kände att detta skulle kunna lyckas, då gjorde jag ett försök och jävlar vad nöjd jag blev med resultatet. 

Samtidigt som jag var ute på min rekordrunda så lyssnade jag såklart också på en dokumentär. Denna gången handlade det jag lyssnade på om "TUVERASET". 30 november 1977 förlorade hundratals människor sina hem i en  naturkatastrof. Oftast är det svårt att förstå hur det känns för andra när dom drabbas av något hemskt.  Man brukar ju säga att har man inte varit i situationen själv så kan man inte förstå. Men när jag nu fick höra vad alla dessa människor  som hade varit på plats hade att berätta om den där dagen när  TUVERASET ägde rum, så kände jag att jag faktiskt kunde förstå vad man tänker och känner när man drabbas av något sånt här.