Ibland känns allt helt galet, men....

Jag gör ibland saker där jag i efterhand ofta får höra att jag typ inte är riktigt klok som lägger så mycket pengar på en viss grej när jag istället kunde få någonting annat som hade varit mycket bättre att lägga mina pengar på. De många lätt glömmer när man säger detta till mig det är ju att jag inte har något direkt i min vardag som kostar speciellt mycket pengar. Mina fasta utgifter är inte så stora. Jag har inget hus och ingen bil. Jag har inga barn och jag har inga direkta skulder som slukar några stora pengar. Jag jobbar heltid och får ut en lön som jag mer än väl kan leva på. Dessutom drar jag in extrapengar på ett flertal olika saker, varje månad. Stundtals så kämpar jag hårt för att få loss pengar så att jag sen kan få möjligheten att fullfölja dom drömmar jag har. 
 
Min vardag har ungefär sett likadan ut sen jag började jobba med busskörningen. Och mitt liv har egentligen inte förändrats nånting under dom åren som jag tex har haft denna bloggen. Däremot har jag ibland bara tagit mig bort från min vanliga vardag, och då gjort saker som många gånger har kostat  mycket pengar. Det nekar jag inte till, men under större delen av ett år så lever jag ju ett helt vanligt liv som vem som helst. Jag skulle däremot inte kunna göra mycket av dom grejer som har gjort när det handlar om sånt som är utöver det vanliga i mitt liv, om jag skulle ha ett sk vanligt liv med tex hus, bil och familj. Då hade jag nog med största sannolikhet levt det vanliga livet typ 10-11 månader per år, och kanske bara gjort något utöver det vanliga när jag tex har min semester. 
 
Jag ser idag min möjlighet att fullfölja alla dom drömmar som jag nu har. Jag tycker det är vad livet handlar. När jag under åren har gjort saker som för mig är lite utöver det vanliga så har jag nog idag insett att många grejer av sånt jag har upplevt och har gjort, har säkert varit drömmar för mig, även om jag inte tigigare har sett allt jag har gjort som drömmar som jag förverkligat. Jag har ju också varit med och mycket saker dom senaste åren som nu efterhand känns hur galna som helst. Att jag som ändå är en ganska vanlig kille och lever ett  vanligt liv har fått uppleva saker som jag bara hör om att folk som typ har sjukt mycket pengar får uppleva känns ibland (när jag tänker på allt)  som helt galet. 
 
Ett exempel på en galen upplevelse som jag har haft är när jag en  gång var i Stockholm och träffade några ganska kända personer ute på ett ganska känt uteställe. Vid det tillfället kom det fram en kille och hälsade på mig som jag mycket väl kände igen. Han sa att han läste min blogg regelbundet och de jag visste om denna killen det var att han hade mycket pengar och var framgångsrik i det jobbet han hade. Han hade kläder på sig som kostar totalt lika mycket som typ 20 andra killar normalt har på sig under en utekväll. Han hade en  klocka på armen som hade ett värde på 320 000 kr.  Under kvällen visade han mig också bilder på sin bil som kostar typ över 1 miljon. Då när jag träffade honom tänkte jag inte så mycket på det, men i efterhand så kan jag ju tycka att det är helt galet att lilla jag har en blogg som en sådan person som han säger att han läser.
 
Jag kan tänka ibland att jag gör och har gjort helt galna grejer. Jag gör och har gjort saker som är utöver det vanliga. Jag har totalt skänkt ca 90 000 kronor till Musikhjälpen. Räknar jag jag med vad resor och hotell har kostat när jag gjort dessa saker så kanske det totalt blir 100 000 kr. Det är inget jag ångrar. Jag har många gånger fått träffa personer som jag ser upp till och många gånger har det också varit så att jag har fått ut mer av det än vad jag hade räknat med innan. Dessutom har ju pengarna gått till bra saker.
 
2011 spenderade jag 120 000 kr på resor och detta var en dröm som jag länge hade haft. Jag ville göra minst 3 utlandsresor, till olika länder, under ett och samma år. Jag gjorde 4 resor och när jag sen kände att jag hade mycket mer pengar kvar än vad jag innan räknade med att jag skulle ha, så valde jag att "tagga" upp till Stockholm och bränna en hel del cash där.
 
Genom åren har jag gjort mycket som för mig är utöver det vanliga och när jag tänker på mycket i efterhand så känns del saker helt galet. Vissa saker är jag inte säker skulle jag nog inte vilja göra om idag, men samtidigt ångrar jag inte direkt nånting.
 
 Men mitt vanliga liv är ju ändå ett väldigt enkelt liv. Det enkla livet vill jag ha och även om jag ibland gör galna grejer och bränner sjukt mycket pengar, så vill jag alltid tillbaka det där vanliga. Är jag för mycket uppe och "flyger " och inte kryper tillbaks i "myllan" så skulle jag nog bli alldeles slut, både fysiskt och psykist. Jag vill hela tiden landa och lämna den stunden då jag har är uppe och "flyger" för en stund. Jag vill leva ut mina drömmar, men i mina drömmar ingår också att jag vill leva ett helt vanligt liv och må bra i det. Under större delen av ett år så är det ju det "vanliga" livet som jag lever. Jag vill leva ett liv utan att känna press och prestationsångest. Jag skulle aldrig vilja ha ett liv där jag varje dag gör saker utöver det "vanliga". Det skulle bara få mig att må dåligt.,.och mår jag dåligt då spelar ju typ ingenting annat någon roll längre.
 
När jag ibland är i mitt sk vanliga liv så händer det ganska ofta att jag ser någon på TV, hör någon på radio, hör någon i en podd eller läser om någon i tidningen som jag har träffat en eller flera gånger. Jag kan lätt säga att detta händer flera gånger i veckan och räknar jag med den tiden då jag höll på med pingisen som mest så upplever jag att jag hör och ser hur många personer som helst som jag mer eller mindre har haft med att göra i mitt "pingisliv". Massor med gånger känns det ofta konstigt och lite förvirrande när jag hör eller ser alla dessa människor i olika sammanhang. Att jag så ofta blir påmind via  sociala medier...eller dom vanliga mediern att jag har träffat  den och den personen känns ofta väldigt konstigt. Ibland känns det också lite vemodigt att tänka på dom gångerna. Jag vet ju att jag mer ska tänka nuet och framåt och inte så mycket tillbaka. Men jag blir ju ofta påmind om det som har varit på ett eller annat sätt och det är nog  svårt för mig att då i alla fall bara slå bort och inte tänka tillbaka alls. 
 
Jag kommer i framtiden att göra mer galna grejer och bränna mycket pengar på saker. Jag kommer att träffa fler personer som sen aldrig bara kan glömma. Sånt är blir väl livet? Många kommer sen fråga mig hur jag kan lägga så mycket pengar som jag kommer att göra på den ena eller andra grejen. Jag kommer att även i framtiden få höra att jag gjorde fel och att det det var oklokt och ogenomtänkt.
 
 Men det är ju så att det vanliga livet vill jag ju bort ifrån ibland. Jag mår bra av att vara uppe och "flyga" lite. Bara jag tänker på att jag snart ska landa igen och återgå till mitt vanliga liv så kan jag inte må något annat än bra av att fullfölja dom drömmar jag har. Jag har ju inte: hus, egna barn och bil. Då finns utrymme för att lägga pengar på annat.  Jag har just nu en lista på ca 10 punkter som handlar om saker jag drömmer om att få fixade. Jag ska göra allt jag kan för att kunna fullfölja allt som jag nu har på denna lista, vilket i sig är en dröm för mig. Det  handlar  om flera hundra tusen kronor, om man räknar samtliga 10 punkter. Varje punkt på min lista kan man ju kalla för en "deldröm", men min stora dröm är att kunna fullfölja  allt på min lista. 
 
 
(null)
(null)
(null)

en är det ju änå så att mitt vanliga liv är det liv jag för det mesta kommer att leva. Det glömmer jag aldrig. Ja,g vill ju leva livet som det faktiskt är. Jag tänker aldrig bygga luftslott eller försöka hålla uppe en fasad utåt sett som kan typ lätt kan rasa när som helst. Jag är gärna ute och flyger ibland, men jag får aldrig glömma att jag ska landa snart igen. Livet har man ju på jorden och inte uppe i himlen.
(null)
 










Dannebloggen fyller 10 år.

Idag fyller min blogg 10 år. Den 4:e december för 10 år sen började jag skriva och lägga bilder på denna bloggen. Jag hade fram til dess, under åren 2006-2008 startat en blogg och lagt ner. Startat igen och sen gett upp. Sådär höll jag på ett tag, men den 4:e december 2008 så startade jag en blogg som jag nu alltså inte har avslutat på 10 år. Tanken har slagit mig några gånger, men jag fortsatt. Jag har kvar min blogg för att jag tycker att detta är roligt att hålla på med. Det är känslan av att detta är roligt att greja med som gör att jag fortsätter. 
 
När jag började i januari  2008 på en blogg (som jag sen avslutade i typ september eller oktober samma år) så hade jag inte gjort så mycket av roliga grejer under det året. Jag mådde mest dåligt över en massa saker och det var sån skit  jag skrev om. Jag hade tex haft en på tok för tidig semester där jag typ bara under en helg hade besökt Stockholm. Jag åkte bl.a. dit för att jag ville se hårdrockbandet KISS som skulle uppträda på Stockholm stadion. Det gjorde jag också, och det var ju coolt, även om bandet inte bestod av samtliga de bandmedlemmar som en  gång  startade denna musikgrupp som kanske sen fick rockvärldens mest berömda ansikten.
 
Upplevelsen där och då i Stockholm är nästan det enda roliga minnet jag har från året 2008. De mesta var annars bara skit. Jag tjänade i och för sig ganska bra med pengar, men mår man inte bra så spelar ju inte mängden av pengar någon roll överhuvudtaget.
 
När jag började blogga i december 2008 så var tanken att jag kanske inte skulle hålla på att älta och klaga över att jag inte mår så bra hela tiden. Bättre att försöka hitta sätt att må bättre på liksom. Jag tror att jag någonstans började blogga om saker man kunde göra för att man skulle må bra. Jag säger inte att jag hade rätt i de jag skrev då, men för mig funkade det nog. Jag började må bättre och jag fick energi av det. I början hjälpte  mig nog bloggen  på något sätt att bli kvitt tankar där jag hela tiden tyckte att jag var så dålig på allting, eller att ingen tycker om mig.
 
 
Jag började också märka av eter några månaders bloggande att bloggstatistiken, antalet besöker blev fler och fler. I början kunde jag ju bli förvånad om det hade varit mer än 5 personer inne på min blogg under en och samma dag. Men jag brydde mig egentligen inte så mycket om statistiken. Jag kände att jag gillade och blogga och gjorde också roliga saker för att jag skulle ha något att blogga om. Jag läste andra bloggar och inspirerades mycket av många som jag tyckte var väldigt bra.
 
För att få en cool design så konkaktade jag till en början är väldigt känd bloggare. Hon var känd då och hon är ännu kändare idag för sitt bloggande och sin "lifestyle" som influencer. Denna tjej hade på sin blogg lagt ut ett erbjudade i form av ett blogginlägg där det stod att hon med hjälp av en bloggdesigner hjäper till om det är så att någon vill ha en unik design till sin blogg. Jag "nappade" på det där. Jag skrev till henne och sa att jag var intresserad och hon svarade samma dag att det var grymt bra att jag ville ha hjälp med min blogg. Hon skrev att jag skulle skicka ett brev till hennes hemadress. I brevet skulle jag lägga i 300 kr. Sen skulle jag bara vänta på kontakt av hennes bloggdesigner. Typ så var det. Jag tänkte väl en tanke att det skulle nu kunna bli så att jag skickar pengar och sen får jag inte vad jag har betalat för, men pengarna blir jag av med i alla fall.  Men samtidigt så tänkte jag att med tanke på vilken sjukt stor bloggare denna tjej är så kan det väl inte vara något skumt med detta??. Dessutom var det ju bara 300 kronor och då tänkte jag väl skitsamma. 300 kr är ju inga stora pengar. Sen vill man ju ändå inte känna sig lurad i efterhand.
 
Det gick en tid. Någon design blev det inte på det sättet som denna bloggare hade lovat mig, men jag fick ett mail från henne. Där stod det att de var så många som hade velat köpa bloggdesign via henne så dom kommer inte att kunna ta alla på en och samma gång. Hon skrev också att hon inte ville hålla på mina pengar utan hon lovade att hon skulle skicka tillbaka pengarna till mig. Hon fick mina bankuppgifter och sen hände ingenting. Det gick ytterliggare en tid och sen skrev jag till henne  och frågade om jag kunde få tillbaka mina pengar. Jag fick då till svar att jag absolut kunde få tillbaka mina pengar, men att hon hade glömt av det, men hon skulle alltså fixa det. Pengarna hade tydligen redan någon bloggdesigner fått. Det gick en tid igen och inget hände och när jag ännu en gång försökte skriva till denna bloggare så fick jag inga svar. Jag blev lurad på 300 kr. Det var ju inte mycket pengar, men om det nu var så som hon sa att hon hade gett pengarna till sin bloggdesigner så har ju hen fått 300 kronor utan att göra ett förbannad dugg. Jag kan bevisa precis allt jag säger. Jag har alla mail sparade sen den tiden, men jag bråkar liksom inte för att jag blir blåst på 300 kronor. Man bryr sig inte i slutändan. Jag fick ju min bloggdesign sen ändå, men inte via denna bloggare. Den fick jag av en  designer som jag själv hittade via en annons på internet. Jag betalade då några hundralappar och sen kan man ju tänka att det kostade 300 kronor till. Sånt är livet liksom. Jag vill poängtera att detta med dom 300 kronorna har jag egentligen aldrig brytt mig om att jag blev blåst på, varken förr eller senare. Skulle jag någon gång träffa denna personen som blåste mig på 300 kr så skulle jag inget säga om det. Hon skulle säkert få en jättestor kram av mig.  Det är ändå en person som jag tycker väldigt mycket om att följa och hon är idag en otroligt bra sk  influencer. 
 
Under en tid (2008- 2012) när bloggandet var lite större och mer inne än vad det är idag så  kommenterade jag ofta inlägg på  andras bloggar. Jag var alltid snäll med mina kommentarer. När jag kommenterade så såg ju andra det, man hitta min blogg. I lilla stan Vänersborg pratas det mycket. Efter att jag hade fixat min design, börjat kommentera andras bloggar och skriva fler och fler inlägg varje dag på min blogg, så började läsarantalet samtidigt att öka. Helt plöstligt såg jag att jag hade haft fler besöker under en förmiddag än vad jag tidigare hade haft under ett helt dygn. Jag såg att någon journalist i någon liten tidning tipsade om lite olika bloggar som han brukade läsa och då nämnde han bl.a. min blogg. Då ökade det igen. Jag började ju blogga under en period där många läste bloggar. Det var då mycket prat i media om bloggar, och dom stora bloggarna var mycket i media. Kanske var det därför jag började också.  
 
Jag hade inte då, och har aldrig haft en så stor blogg, men det var inte brist på folk som hörde av sig till mig på olika sätt. När jag hade gjort ett youtubeklipp om planking, avverkat några resor och varit med i radio (P4 Väst) så fick jag efter allt detta också massor av förfrågningar om allt möjligt.
 
 
Jag fick mail från massor av kvinnor som vill göra både det ena och det andra med mig, Jag blev erbjuden pengar om  jag ställde upp på att bli fotograferad naken. Jag fick frågan om jag ville spela in porrfilm. Jag blev erbjuden att komma till krogar där jag skulle få gratis sprit, samt  hotellövernattningar. Jag fick förfrågningar från folk som höll på med poddcast. Andra människor hörde av sig och frågade om jag inte kunde vara med på svensexor eller möhiippor. Journalister hörde också av sig om allt möjligt. Folk som jobbade med olika TV-program har också hört av sig och frågat om jag skulle vara intresserad att vara med i TV.
 
Nu låter det som att jag hade en skitstor blogg och att mängder av folk kontaktade mig på olika sätt. Så var det naturligvis inte. Så har det aldrig varit och det är inte så idag heller. Men med tanke på hur liten blogg jag har och hade, så är de förhållandevis många människor som genom åren har hört av sig till mig med olika typer av förfrågningar. 
 
Jag har nästan aldrig svarat på nånting av alla förfrågningar som jag har fått under dessa 10 år. Man märkte också att många av dom som skrev och erbjöd mig saker bara bluffa. När jag inte svarade så kunde jag få arga mail eller kommentarer där man tyckte att det var dåligt att jag inte svarade. Fast om jag svarade och sa att jag inte var intresserad, då fanns det många av dom som hade hört av sig som blev arga ändå. Jag tänker bara att man borde väl fatta att jag inte är intresserad om jag inte svarar? Dessutom borde väl folk bara acceptera att jag säger nej. Jag frågar ju också människor om saker ibland. Jag får ofta nej till svar. Oftast får jag inget svar alls. Då släpper jag det och går vidare. Varför ska jag bli sur och ägna onödig tid åt att skälla på någon för att hen inte vill göra sånt som jag frågar om. Det är ju bättre att lägga ner kraft och energi på vad jag själv faktsikt kan göra och påverka.
  (null)

Jag får ibland förfrågningar om saker idag också. En del är seriösa talar sanning medans andra bluffar. Jag svarar sällan på sånt som folk frågar mig om jag vill ställa upp på. Svarar jag så säger jag oftast nej. Jag känner också att jag vill säga nej till många av dom erbjudanden jag får för det viktigaste är ju att jag mår bra. Jag vet att om jag tex skulle gå med på att vara med i något teveprogram, så kanske jag skulle få fler erbjudanden om andra saker pga att jag är med i TV en gång. Men jag tycker ändå att man ska vara lite försiktig med vad man säger ja till och går med på. Väljer jag tex att vara med i ett teveprogram, då får jag förmodligen skriva på något avtal. Vissa regler gäller och man har vissa skyldigheter. Dessutom kan jag som är med i ett teveprogram inte styra så mycket vad som ska visas i TV. Allt som filmas kommer ju inte att sändas. Dagar av filmade kanske klipps ihop till det timmes långa program som man är med i. De jag vill ska komma med kanske inte kommer med. De jag inte vill ska komma med kanske kommer med. Mycket kommer att göras utom min kontroll och i slutändan skulle jag nog inte gilla det. Det viktigaste för mig är alltid att jag mår bra ju. 
 
Jag tror inte jag är något sk "kontrollfreak", men jag vill heller aldrig släppa allt och inte ha någon kontroll. Har du väl valt att tex skriva på något avtal som handlar om någon form av samarbete som du i slutändan ska få lite pengar för, då kan det vara svårt att bara dra sig ur om du mitt i allt ångrar dig. Du kanske bara måste fullfölja för att det står i något kontrakt och sen gör du helt plötsigt saker som du egentligen inte vill. När jag gör saker som jag egentligen inte vill så mår jag sämre. Jag mår alltså inte bra. Risken att jag sen ska må väldigt dåligt är stor. Det är viktigt för mig att jag känner att jag verkligen vill något innerst inne för att jag ska säga ja till något som någon frågar mig om. Dessutom vill jag ju kunna se mig själv i spegeln och över tid kunna stå för vad det är jag faktiskt har sagt ja till, och sen valt att gå med på att göra.
 
 När jag har min blogg så betsämmer jag ju själv vad jag vill blogga om. Om jag inte känner för att blogga en dag, så gör jag inte det. Jag väljer själv vad jag vill visa upp av mig själv och  jag... och ingen annan bestämmer vad jag ska lägga upp på min Danneblogg.
(null)

 
Jag vet som sagt att jag kan missa någon möjlighet till något bra när jag säger säger nej, eller inte ens bryr mig om att svara någon som erbjuder mig något. Men att en "dörr" stängs för mig för att jag inte vill säga ja, betyder ju bara att en annan dörr öppnar sig. Sen bestämmer jag själv om jag vill ta chansen jag får eller inte. Oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, så är det viktigaste att jag känner att jag mår bra. Att säga nej, eller inte bry sig är något som jag vet ofta får mig att må bra. Möjligheterna att kunna och få göra roliga saker finns ju hela tiden. Man missar liksom inga chanser på att säga nej.
 
 De finns mycket jag skulle kunna säga om mitt bloggande liv. Jag ångrar inte att jag började blogga. Jag ångrar inte att jag har fortsatt att blogga. Jag har fått uppleva mycket pga att jag har min blogg.  Ibland tänker man ju: Jag gör detta för det blir ett bra blogginlägg. Många promenadrundor har jag säkert varit ute på för att jag vill ha något att blogga om. Jag har också med hjälp av bloggen funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv. Vad drömmer jag om och hur vill jag vara som person. När jag har skrivit blogginlägg så har jag med detta funderat mycket på frågor som jag inte tror att jag hade funderat på om jag inte hade bloggat. Jag lever i stort sätt samma liv idag som jag levde för 10 år sedan. Bloggen har inte förändrat mitt liv i det stora hela, men stundtals har den säkert gjort livet mycket roligare.
 
Dannebloggen har i perioder varit en snackis, men jag har inte hört så mycket om vad folk har snackat om. Jag har bara sett till att ha roligt när det handlar om bloggen. Sen vad folk tycker och snackar om, det bryr jag mig inte så mycket om. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag bloggar för min egen skull. Jag bloggar inte för att andra vill att jag ska göra det. Jag bloggar för att jag själv vill det. När jag gör sånt som jag själv vill, då mår jag bra. I slutändan är  det viktigast att jag mår bra, oavsett vad jag väljer att göra. 
 
 








Tankar om DANNEBLOGGEN!

Jag sitter här och funderar lite kring min Danneblogg. Vad fick mig att börja och varför har jag bara fortsatt?
 
Blogga provade jag på lite till och från uner åren 2006- 2008. Jag började skriva inlägg, men gav upp nästan direkt. Detta är inget jag vill hålla på med tänkte jag. Jag slutade, provade att börja igen, men slutade. Jag tog bort den ena påbörjade bloggen efter det andra, men sen i slutet av 2007 så började jag ändå tänka att detta är kanske något jag ändå vill hålla på med.
 
Jag hade sedan en tid tillbaka börjat att promenara ganska mycket. Jag gick sjukt långa rundor varje gång jag var ute. Det kunde bli 3-4 gånger i veckan. Under mina promenader lyssnade jag på radio. Jag hörde intevjuer med andra som höll på med att blogga. De handlade om bloggare som redan var skitstora. Stora om man ser till antalet läsare. Mycket större än vad jag någonsin har varit eller kommer att bli.Jag inspirerarades och taggades på något sätt av dom som pratade om sina bloggar i radio. Under mina många promenader så växte det fram ideêr på olika blogginlägg. Jag tänkte: Jag gör ju alltid något på dagarna, blogga om det och kör liksom. Blogga är ju fritt fram för vem som helst att hålla på med. Man får ju träna på att skriva vilket jag absolut behöver. Jag kan ha jättesvårt ibland för hur jag ska formulera en viss mening, eller bara veta om ett ord ska stavas ihop eller isär. Men man lär sig med tiden och jag har nog bättre på att skriva och formulera mig idag än vad jag var innan jag startade min blogg. Det märks inte minst när jag måste skicka något viktigt mail som jag vill få ganska välformulerat så att det inte ska bli några missförstånd av den som läser det jag har skrivit. Den typen av texter sitter klockrent och jag blir dessutom ännu bättre på att skriva dessa mail hela tiden. Bloggen har gjort nytta när det gäller sånt också.
 
Jag hade till från startad en blogg och sen lagt ner den. Men inför det nya året 2008 så sa jag till mig själv att jag skulle starta en blogg som jag inte ska lägga ner förrän tidigast 2009. Det fick bli mitt nyårslöfte den gången. Jag tänkte att jag måste ge det en chans en längre tid. Det är väl ganska självklart att det känns lite tråkigt i början för man har ju liksom inte kommit igång på något sätt med skrivandet. Dessutom tar det ju tid att få en blogg inarbetad. Men börjar man blogga och sen bara lägger ner för att det är tråkigt eller för att den inte är inarbetad då kommer man ju heller aldrig att komma till punkten där man tycker det är roligt, och man får heller inte bloggen inarbetad.
 
Jag gav det en chans och även om jag under 2008 inte kände att blogga var så roligt så ville jag försöka hålla mitt nyårslöfte i alla fall. Jag bloggade väldigt mycket om hur jag mådde. Tyvärr mådde jag inte så bra då. Jag tror att jag 2008 var på den sk botten. Jag har nog inte mått sämre varken för eller senare. 
 
 När jag hade bloggat i typ 8 månader, det året 2008, då kände jag att det fick vara nog. Jag ville inte blogga mer om allt. Under flera månader hade jag bara ältat en massa skit och haft på mig "offerkoftan" Jag skrev ett inlägg ungfär i september 2008 att jag slutar blogga. Jag förklarade det med att jag bara känner mig ledsen och jag mår inte bra. Jag tänkte då att jag kommer inte att må bättre för att jag sitter skriver om alla känslor. Sen slutade jag blogga ännu en gång.
 
Det gick en tid. Jag hade slutat blogga och jag började må bättre. Jag hade slutat älta och jag tänkte inte så mycket på sånt som hade varit. Dessutom hade man ju fullt upp med jobb och andra grejer så tiden att fundera och tänka på något annat än vad jag gjorde fanns liksom inte. När jag verkligen hade tid att tänka det var när jag var ute på mina promenader och jag började fundera på om jag inte ska göra ett nytt försök med bloggandet. Att jag la ner min blogg berodde ju egentligen inte på att jag inte ville blogga. Det berodde ju på att jag inte mådde bra och när jag skrev om hur jag mådde så upplevde jag att jag bara mådde sämre. Alltså får man ju skriva om något annat. Jag får börja skriva om sånt som jag mår bra av, eller i alla fall får mig att må bättre. I decmber 2008 började jag om igen med en helt ny blogg. Bort med den gamla och in med en ny liksom. Jag började då skriva om hur jag ska göra för att må bättre och bättre. Jag ville hitta den där känslan av att livet bara känns jävligt bra, utan att man tänker på det.
 
I det första inlägget skrev jag:
De fanns så mycket på min förra blogg som jag bara vill glömma. Gamla minnen och skit, så jag börjar om. Välkommen till min nya blogg.
 
(Bilden som jag hade i mitt första inlägg var den här:)
 
Detta första inlägg har nu legat på denna blogg sedan i december 2008. Jag har inte slutat att blogga än. Jag har bara fortsatt och att blogga är nu bland det roligaste jag vet att hålla på med. På den roliga känslan  kan man fortsätta i många år till. Jag komner nog att blogga så länge jag tycker att detta är kul, eller till att min kropp inte klarar av att blogga. Den dagen kommer ju någon dag, men fram till dess ska jag bara ha roligt med min Danneblogg.
 
 
 
 
 Idag bloggar jag bara för att jag tycker att det är roligt. Det finns verkligen ingen annan orsak. Jag har genom åren haft många principer med mitt bloggande. Vissa saker bloggar jag verkligen inte om. Det är bra att jag har satt upp sådana sk regler för mig själv. Jag vill skriva och visa saker på min blogg som jag på sikt kan stå för över tid. Jag bloggar om saker som jag är intresserad av. Jag bryr mig aldrig om vad dom som läser min blogg gillar att läsa om. Allt bloggande gör jag för min egen skull och jag bestämmer själv vad jag vill skriva om.
 
Jag kommer aldrig att bry mig om hur många följare jag har och jag håller aldrig på med några av mina sociala medier för att jag vill tjäna pengar. Att få massor av följare och kunna leva på detta är jag inte intresserad av, och har aldrig varit. Det viktiga för mig är att jag tycker att det är roligt att blogga.  Det finns ingen annat som driver mig i detta. Tycker jag bara att detta är roligt så får jag den bästa upplevelsen av dettt, oavsett vad jag får ut det. 
 
Dannebloggen har väl egentligen inte förändrat mitt liv på något sätt. Genom bloggen har jag bara hittat en naturlig väg att stanna upp och tänka efter mer. Jag hinner tänka efter på saker som sen får mig att fatta mer rätt beslut. Beslut som hjälper mig att kunna leva det liv som jag faktiskt vill leva. Bloggandet är ju en del av mitt liv, mitt enda liv.



Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE