Jag vill bara leva i nuet.

 Jag vet inte hur många gånger som jag har funderat på vikten av att leva i nuet. I min hjärna har säkert detta med att jag ska leva i nuet snurrat runt i mitt huvud i hundratals timmar, i hundratals dagar och i många år. När jag fastnar i grubblerier, oroar mig för framtiden eller när det jag håller på med inte känns bra... så har jag massor av gånger känt allt känns bättre bara jag börjar tänka och verka i nuet. Det funkar NÄSTAN alltid. Eller det kanske funkar jämt, för just nu kan jag inte på rak arm säga när det inte funkade. Jag tror stenhårt på att om jag bara lever i nuet så ordnar sig allt till det bästa möjliga, men jag stör mig på att jag ibland kommer på mig själv med att inte leva i nuet, trots att jag vet att det nog är det enda rätta att göra. Nuet är ju det enda som man kan påverka. Det finns ju ingen mening med att ångra saker, för det går ändå inte att skruva tillbaka tiden och ha allt de man ångrar ogjort.  Oroar man sig för framtiden så har jag ofta känt att det som jag oroar mig för sällan händer. Om det  jag oroar mig för ändå skulle hända...så blir det ändå på ett sätt som jag innan inte hade kunnat tänka mig. Alltså är ju nuet det enda som är kvar.  Det enda jag egentligen behöver bry mig om  och göra något bra av. 
 
Jag lyssnar på människor omkring mig som säger att jag den senaste tiden har mognat och växt upp mer. Samtidigt tänker jag  att de där inte stämmer. Växa upp vet jag inte ens om jag vill. Har jag gjort det så känner jag mig misslyckad för jag tycker att växa upp låter så tråkigt att göra. Mognat lite har jag kanske gjort.  I alla fall när det kommer till pengar och hur jag tänker kring detta idag. Samtidigt kan jag känna att dom gångerna jag har tagit beslut som av många anses som omogna och okloka så har jag en kort tid efter tjänat som mycket pengar. Hur går det där ihop? Det som alla säger är fel kan vara helt rätt. När jag nu tar mer sk mogna beslut med min ekonomi så är jag inte ens i närheten av att tjäna dom pengarna som jag gjorde när allt med min ekonomi var som bäst. Sen tänker jag att dom omogna besluten som jag tog för ca 2 år sen, ändå gjorde att jag hamnade i en sitution som jag inte kunde komma ur om jag hade fortsatt så. Jag känner att jag har varit tvungen att ta mer mogna beslut, för att sen kunna ha tillräckligt med pengar så att det räcker för att jag inte ska behöva växa upp.  Växa upp låter ju bara så tråkigt. 
 
Jag är glad för att jag har blivit en person som är bra på att säga nej. Idag står jag upp för mig själv och låter mig inte i lika stor utrsträckning som förr utnyttjas. Jag har ändå tappat räkningen på hur många gånger jag har gjort saker som andra har pressat mig till, fast jag egentligen inte vill. Jag vet inte varför jag har sagt ja när jag egentligen bara vill säga nej och åter nej. Men en förklaring kan väl vara att jag tidigare inte hade lärt mig att säga nej. Man kanske först behöver känna hur det känns att bli pressad, utnyttjad och i slutänden övertalad för att sen bli stark och trygg i sig själv så att säga ifrån och stå upp för sig själv. Idag har jag ju inga problem med att säga nej. Jag har heller inga problem med att ta den eventuella skit som jag kan få för att jag säger just nej. Någonstans i bakhuvud finns känslan av att jag faktiskt mådde skit på den tiden jag kände mig tvingad att göra saker som jag egentligen inte ville. Den känslan vill jag aldrig få tillbaka. Jag mådde skit av att säga ja, men nu mår jag jävligt bra när jag gång på gång får bekräftat för mig själv att jag har lärt mig att säga nej.
 
Jag vill som sagt alltid leva i nuet. Det är ju det enda jag egentligen vet något om. Jag känner mig ju säker på vad jag vill och vad jag har för drömmar, men lever jag inte i nuet så blir det nog svårare att förverkliga dessa drömmar.  Det är ju i nuet som det uppstår möjligheter att ta vara på och problem som man kan lösa.  Dessutom är det väl så att det är lättare att säga nej till saker man inte vill göra när man bara är i nuet och inte oroar sig för framtiden.  
 
Hur mitt liv än har varit och hur mitt liv än blir....så känner jag nu att jag är nöjd med nuet. Möjligheterna kommer och problemen löser jag. Om en dörr stängs öppnas ju alltid en ny. Jag vet vad jag själv vill. Det är detta jag lever för. Jag vill fullfölja drömmar och jag har nog blivit väldigt säker på vad jag vill för att jag har varit så mycket för mig själv och i många år nu så har jag också känt att jag inte behöver bry mig om vad andra vill att jag ska göra. Jag gör vad jag vill och mår bra av att tänka och göra så.
 







Avspändheten får mig alltid att må bra.

 Jag har aldrig under en så lång period känt mig så avspänd som jag nu gör. Under semestern kände jag att jag kom ner på en nivå där kroppen kändes helt fri från stress. Detta har sen bara fortsatt under förra veckan, och jag känner samma sköna avspändhet även nu.  Denna känsla har jag mått väldigt bra av.  
 
De finns så mycket som är bra för mig när jag är avslappnad. Det är lättare att leva i nuet. Det är lättare att ta genomtänkta och kloka beslut. Besluten blir ju ännu mer rätt när man befinner sig i nuet. Jag låter mig heller inte påverkas lika lätt av vad andra vill att man ska göra, eller bara vad andra gör. Jag gör liksom som jag vill och avspändheten gör ju att jag känner mig väldigt trygg med att det jag väljer att göra är rätt för mig. 
 
Naturligvis kan jag tveka ibland. Jag känner tex att jag borde ha kommit längre med att få fixat allt de jag drömmer om. Jag har ju massor av saker som jag vill göra och köpa. Att jag inte har fixat allt redan nu gör att jag kan känna att jag under åren har gjort fel prioriteringar. Jag kan känna mig dum som inte har förstått, jag kan ångra saker jag har gjort och hamnar lätt i en känsla av att jag står och stampar. Allt detta skulle ju lätt kunna få mig att stressa och skynda på saker, men jag håller mig ändå lika lugn och avspänd som jag nu har varit under en ganska lång period. 
 
 Jag tänker också att oavsett vad jag åstakommer i livet så kommer jag alltid att vilja något mer. Och även om jag inte hade gjort dom där sakerna som jag kanske ångrar idag, så hade jag nu ändå tänkt på saker där jag känner att jag hade kunnat gjort annorlunda. Sånt är livet på något sätt. Sånt är mitt liv i alla fall. 
 
Att jag ändå nu håller mig lugn och avspänd även om jag starkt känner en känsla av otillräcklighet, tyder på att jag ändå är ganska nöjd med mitt liv som det är. Om jag inte får så mycket mer, så vet jag att jag har det bra i alla fall. Känslan jag har är att jag kommer inte att få det sämre...bara bättre, oavsett vad jag väljer att göra framtiden. Avspändheten och vetskapen om alla fördelar med att leva i nuet gör att bara går runt och mår väldigt bra. Med tanke på att jag nu upplever att många idag berättar att dom inte mår bra, så känner jag mig väldigt nöjd över att jag gör det i alla fall. Jag tycker alldeles för många berättar om hur dåligt dom mår över allt möjligt. Jag tänker tex på några av dom sk influencers som jag följer och som jag tycker många gånger har sagt just detta att dom inte mår så bra. Personerna som jag tänker på verkar ju utåt sett leva ett bra liv och dom har också mycket av allt de som jag just nu jagar. Jag tänker då på grejer som dom har eller resor som dom gör.
 
Jag har sagt detta förut, men jag kan säga det igen: Är det så att jag på bekostnad av mitt välmående inte kan få allt jag drömmer om, då vill jag inte förverkliga och fullfölja mina drömmar. Om priset man får betala tex är: Psykisk ohälsa, panikångest eller bara ett tillstånd av stress och alldeles för mycket att göra, då vill jag inte ens sträva efter att leva i min dröm. Då får allt bara gärna vara som det är just nu.
 
 
Under mitt liv känner jag att jag har varit med om många händelser som har fått mig att komma till insikter som sen har fått mig att förändra mig själv från en dag till en annan. Under denna sommar har jag återigen detta hänt. Jag har många gånger tvingats erkänna att jag kommer inte att må bra om jag inte bryter helt med vissa personer. Det har ofta känts jobbigt, men personer som ger mig dålig energi och kanske också vill utnyttja mig gör ju bara att allt blir ännu jobbigare i slutändan om man fortsätter att låta dessa vara en del av ens liv. Jag kan inte komma till någon annan slutsats än att det enda som är rätt är att bryta helt med  personer som ofta får mig att må dåligt. Jag har fått extremt mycket skit för att jag bryter vänskapen. Många har sen försökt ge mig dåligt samvete genom skylla ifrån sig problem på mig, som dom själva har orsakat. Sånt har jag tagit åt mig av tidigare och fått dåligt samvete över, men idag biter inte sånt på mig längre. Jag är starkare än vad jag var igår. Jag är starkare, mer avspänd och idag är jag också bra på att göra saker som får mig att må bra. Att jag bara är starkare och mer avspänd, hjälper mig ju att må bra.
 
Jag är mycket för mig själv. Jag trivs bra med det. I ensamheten föds stora drömmar. Idag hade jag nog aldrig vetat vad jag verkligen vill om jag inte hade dragit mig undan och haft så mycket egentid som jag har haft, och har. Jag är för mig själv många timmar varje dag, oavsett om jag jobbar eller är ledig. Ensamheten och att söka ensamheten är så naturligt för mig. Den har alltid varit en del av mitt liv. Jag mår inte dåligt av den. Jag skulle däremot må dåligt om jag aldrig fick vara för mig själv. Om livet bara skulle snurra på i ett högt tempo och jag aldrig skulle få tid för reflektion och eftertänksamhet, i min ensamhet... fy va dålig jag skulle bli och fan va dåligt jag också skulle må då.
 
Jag funkar nog ganska dåligt med andra människor. Om människan är ett flockdjur då är jag nog en människa som är ett undantag som bekräftar regeln. Jag trivs inte alls med att ha många männsikor omkring mig. Jag är väldigt blyg. Det är också något jag alltid har varit. Det är också en naturlig del av mig. Jag minns när jag var riktigt liten att människor i min omgivning påpekade min extrema blyghet och tyckte att det var något som var dåligt med mig. Under hela livet har jag fått höra att det skulle vara något negativt. För mig känns det inte så. Jag vill ju bara vara mig själv och det känns ju bara positivt. Jag försöker inte vara någon annan än den jag är. Sån har jag alltid varit och sån vill jag fortsätta att vara. Dessutom har jag fått utså så mycke skit i mitt liv så för mig är det nog bara ganska naturligt att bara ligga lågt och inte prata mer än nödvändigt. Som exempel på skit så har jag ju ofta fått höra av andra som tror att dom vet bättre är att jag aldrig kommer att kunna klara mig själv. Att jag inte kommer att kunna få ett arbete eller tjäna några egna pengar. Att jag bara kommer att vara beroende av andra och att jag aldrig kommer att kunna klara av livets alla hårda och tuffa prövningar som man så ofta ställs inför. Jag har ofta fått höra att jag har fel inställning och att vad jag än gör så är det jävligt dåligt. Idag håller många av dessa personer käften. Undra varför?  
 
Jag har ofta tänkt tanken att jag inte behöver bry mig om vad andra tycker och tänker. När man får väldigt mycket skit så blir det ju så automatiskt. Man slutar bry sig. Man slutar lyssna och detta gör människor som ger mig skit ännu mer frustrerade och jag får ännu mera av skiten. Jag tänker ofta att jag bara ska göra min grej, ha en inre tro på att det jag gör är rätt och kämpa för det. Håller jag mig till detta så blir det bra i slutändan. Jag jagar inte människor. Jag frågar bara. Får jag ett nej då släpper jag och går vidare. Jag vill ha rätt människor omkring mig i mitt liv. Rätt människor får man inte omkring sig genom att försöka jaga dom. Rätt människor tror jag att jag får omkring mig om jag: Är mig själv, gör min grej och inte bryr mig om människor som på ett eller annat sätt försöker trycka ner mig. Jag upprepar ofta meningen: Jaga inte människor. Kör jag bara på min grej, så kommer förr eller senare rätt människor till mig ändå. Jag tänker ofta på var mitt liv hade tagit vägen om jag hade lyssnat på alla dom människor som sa till mig att jag aldrig kommer att klara mig själv. Eller dom som tyckte att det var fel att jag tog ett busskörkort. Eller dom som har sagt att jag missar en chans att tjäna pengar om jag inte gör vissa saker...som idag (när jag har facit) visar sig hade varit en ren förlustaffär för mig, om jag hade gjort som vissa sk förståsigpåare sa att jag borde göra. Jag är glad idag över att jag sket i alla dessa människor tidigare. Idag håller ju också dom käften. Undra varför?
 
Ibland önskar jag att jag hade kunnat sträcka mig genom tiden och krama om mig själv när jag var väldigt liten. Jag skulle säga till den där blyga, trötta och ledsna pojken som inte mådde bra att du kommer att komma till en punkt livet där du mår sjukt jävla bra och vet vad du vill. Jag lovar dig det. Hur har jag orkat fortsätta leva vidare när jag gång på gång i mitt liv har fått utså så mycket skit, eller bara mått jäkligt dåligt. Hur orkade jag fortsätta utan att säga ifrån och kasta skiten tillbaka med full kraft utan att ge mig. Hur har jag orkat fortsätta gå vidare trots att vissa har rört mig på ett sätt som jag inte har gillat. Hur orkade jag fortsätta, fast jag sen länge borde ha förstått att jag bara blir utnyttjad. Att jag mår bra idag kanske beror på att jag har orkat fortsätta, men det beror nog också på att jag aldrig har varit så säker på vad jag vill och att jag tror att jag kan fixa allt, samtidigt som jag fortsätter att må bra. Jag vet vad jag vill för att jag är mycket för mig själv och för att jag inte alltid vill vara andra till lags. Jag mår bra för att jag ofta säger nej. Jag gör min grej och jagar inte människor. Jag har fått bra människor omkring mig för att jag helt enkelt bara är mig själv.
 
 
I skrivandets stund av detta inlägget så ser jag på min telefon att jag har tre missade samtal från min bästa vän. Jag ska ringa henne. Förmodligen vill hon hitta på något med mig ikväll. Det har jag nog inget emot, för jag veta att personen är en människa som får mig att må bra. Detta är ingen person som jag har jagat. Hon har bara blivit min vän för att jag är mig själv och för att hon är en person som ger mig bra energi. Jag hoppas att hon tycker att hon får bra energi av mig också.
 
 



Tankar som jag började tänka 2018.

 På hotell Birger Jarl i Stockholm satt jag våren 2018 i min ensamhet och funderade på vad jag har varit med om i livet och vilka ögonblick som har gjort att jag har blivit den personen jag är idag. Jag vet inte hur länge jag satt där i den sk lobbyn  och tittade ut genom fönstret. Jag satt inte på mitt rum för jag hade oklokt nog valt att boka ett rum utan fönster. Det kändes ju då så instängt och sunkigt på något sätt. Rummet fick mig att bli deprimerad och allt som skapar den typen av känsla tycker jag att man ska hålla sig borta från så mycket som möjligt. Jag gillar Birger Jarl som hotell. Det är mysigt och lagom liksom, men jag vill ite ha ett rum utan fönster någon mer gång.
 
Jag vet inte hur länge jag satt där i lobbyn och tittade ut genom fönstret och funderade och försökte komma till insikt med saker och ting. Vad vill jag förändra i mitt liv? Vad vill jag göra och vem vill jag vara? Dessa tankar gick runt i huvudet på mig och när jag satt där jag satt kändes det som tiden stod stilla.
 
Jag vet att jag reste mig och gick till receptionen och talade om för en dam som jobbade där att fönsterbrädan inte sitter fast och att någon när som helst kommer att välta typ allt som står på den. Det var en stor och tung fönsterbräda i marmor och på den stod någon stor lampa och en eller två ganska stora krukväxter. Hon som jag sa detta till svarade att det var bra att jag sa till, men det fanns ingen vaktmästare eller likande som kunde fixa det nu med en gång. Jag svarade då att jag bara ville säga till att man skulle veta om det. Jag brydde mig ju egentligen inte så mycket själv. Sen om jag ska vara helt ärligt så tror att den där fönsterbrädan som satt lös där våren 2018 inte är fixad nu heller. Jag tror att hon jag pratde med släppte det i samma sekund som jag hade lämnat receptionen.. och det är egentligen inget jag bryr mig om heller, men ändå tror att jag nästa gång som jag besöker Stockholm kommer att kolla den där fönsterbrädan igen. Sitter den fast eller är den fortfarande lös?
 
Dagen innan hade jag under kvällen och natten varit ute med tre damer. Vi hade ätit middag, haft trevligt och jag hade väl också druckit på tok för mycket. Samma kväll hade jag också sett en nyhetsnotis i telefonen att Tim Bergling (Avicii) hade dött. Jag reflekterade inte så mycket över det just i den stunden och säkert inte heller under den kvällen. Men dagen efter när jag satt där och funderade i lobbyn på hotellet så fick det mig nog att på allvar inse hur viktigt det ändå är att man mår bra. Det spelar ingen roll om du är framgångsrik, tjänar hur mycket pengar som helst, får mycket gratis och sover på svindyra hotell runt om i hela världen om du ändå inte mår bra. Jag visste ju också sen tidigare att Avicii inte mådde speciellt bra. Det hade ju gjorts en dokumentär om honom som visade det tydligt. 
 
 Man har ju hört många säga: Jag har formats till den jag är idag eftersom jag tidigare har gjort som jag har gjort. Därför ångrar jag ingenting, för hade gjort annorlunda hade jag ju inte varit den personen jag är idag. Jag kanske inte håller med om allt i detta. Massor med saker i mitt liv skulle jag vilja ha ogjort. Många saker ångrar jag och framförallt så tänker  jag ofta på att det hade varit bättre om jag hade haft mindre med vissa personer att göra. Jag skulle ha sagt nej tidigare, varit envis som fan med vad jag vill och inte låtit mig utnyttjas under så lång tid. Hade jag vid massor av tillfällen i livet vågat stå upp för mig själv lite bättre så hade jag nog sluppit mycket av den skiten jag har fått utså genom åren. Jag ångrar mig och jag tror faktiskt att jag hade varit samma person som jag är idag, även om jag hade fått slippa mycket av den skit som vissa jävla svin har utsatt mig för. Jag har ju sen länge lärt mig idag, men jag känner att jag har fått betala et högt pris för allt de jag så småningom lärde mig.
 
 Samtidigt vet jag att det är meningslöst att ångra saker. Gjort är ju gjort och när man gör riktigt fel, då lär man sig ju som mest på detta. Jag vill inte att det ska vara så, men kanske är det så livet är? Man måste kanske först göra fel för att sen veta hur man ska göra för att det ska bli rätt. Misslyckanden och förnedringen som jag har kanske ändå mig till den jag är idag. Jag har ju lärt mig av det på något sätt.  Kanske har dom som säger att dom inte hade velat göra något annorlunda i livet rätt när dom menar på att alla saker dom har gjort har format dom till den människan som dom är och vill vara idag? 
Jag har känt under detta året att jag har mognat och att jag gör saker som känns mest rätt för mig. Det kanske inte alltid är vad jag helst vill, men när det känns som jag gör det som är rätt, då tänker jag att jag inte kommer att ångra mig sen. Jag kommer inte att må dåligt och jag behöver inte bli förbannad över alla äckel som försöker utnyttja och lura mig. Dom får ju nämligen aldrig chansen. Jag är ju bra idag på att säga nej, var envis med vad jag vill och jag tar bort folk i mitt liv som jag inte vill ha där. Detta har jag fått mycket kritik för dom senaste åren, men det skiter jag i. Jag skulle ju inte må bra om jag försöker vara alla till lags och ser till vad jag vill och vad jag behöver. Det viktigaste är ju alltid att jag mår bra. Om man inte mår bra, då är ju inget annat värt nånting. Det kan ju bevisligen också slutat riktigt illa. Se bara vad som tex hände med Avicii. 
 
Jag har mina framtidsdrömmar. Jag har varit nära att förverkliga vissa drömmar ibland, men inte lyckats. Jag tror att det beror på att jag får så dåliga "vibbar" av saker som jag har varit med om tidigare i livet. Saker som har fått mig att må skit. När jag får en känslan av att jag kommer att få uppleva något av skiten igen, då vill jag inte fullfölja det jag håller på med. Jag gör sällan det då. Tanken om att det viktigaste i livet är att jag mår bra har växt sig så stark av många olika orsaker. Jag kan idag bara inte tycka att något är viktigare. Det är väl också så det är. Alla vill väl må bra?
 
 Något som verkligen har fått mig att må väldigt bra är att valde att köpa denna lägenheten. När jag flyttade hit där jag bor idag så fick jag en hyra på bara 1000 kr. Det är ju som att bo gratis. Detta gjorde ju att jag fick väldigt mycket pengar över varje månad, trots att jag under dom första åren som jag bodde här inte tjänade så bra. Men med låg hyra så kunde jag ändå spara mycket pengar och sen använda dom till att skapa mig ett bra liv. Jag behövde helt plötsligt inte vara rädd för att säga nej, jag kunde vara mer envis med framgång och jag var inte ett så lätt byte för dom som ville utnyttja mig. Nu har jag bott i denna lägenheten i många år. Hyran har ju gått upp ganska mycket sen den tiden som den bara låg på 1000 kr, men idag spelar ju det ingen roll. Jag får in mycket mer pengar idag och jag kan fundera över drömmar som jag tidigare i mitt liv inte ens var i näreheten av att kunna fixa.
 
Alla tankar som jag började tänka där våren 2018 fortsatte jag tänka under resten av förra året, halva detta året och under hela min semester. Under detta årets semester fick jag tid att tänka färdigt. Jag har suttit mycket hemma, i min ensamhet och tänkt. I ensamheten skapas också stora drömmar. Jag känner att det har varit bra för mig att jag har sett tillbaka på allt och haft hur mycket tid som helst för mina tankar och funderingar. Jag har äntligen fått tänka färdigt eftersom tiden har funnits till detta. Den finns inte annars när du grejar eller jobbar. Sitter på något stressat möte ...eller bara provar lyckan under en utekväll. Även om det ibland har gjort ont inom mig när jag har tänkt tillbaka, så kanske det är så att jag måste se tillbaka för att förstå nuet. Då kan jag ju också börja om och bli starkare imorgon. 
 
Jag satt på hotellet i Stockholm och tittade ut genom fönstret. Det var våren 2018 Det var då jag började tänka på många av dom tankar som växte sig så starka under årets semester. Jag är glad att det blev så. Jag har mått bra av det.  Man minns ju ofta det sista av nånting från vissa dagar. När jag väl valde att resa mig från soffan i lobbyn och för den gången sluta tänka alla tankar, då  fick jag ett meddelande i min telefon där det stod: Kram fina Danne! Detta gjorde direkt att jag blev glad mådde väldigt bra, trots enorm bakfylla och många djupa tankar om all skit som jag har varit med om i mitt liv. Jag hade ju precis tänkt många negativa tankar. Jag hade vänt och vritt på mycket och just då hade jag ju kommit till insikter som hade gjort ont inom mig. Men när jag fick ett meddelande från någon som tyckte att jag var fin, då fick nog detta mig att sen våga fundera vidare på dom där tankarna som jag precis hade suttit där i lobbyn tänkt. Jag har ju sen dess alltid haft ett minne av att jag mådde bra av det, även om orsaken inte var tankarna jag tänkte. Det var ju det sista som hände som fick mig att må bra. Att någon skrev Kram fina Danne gjorde att jag fick ett minne av att jag mår bra av att tänka mycket. Det är ju ofta det sista av något som man kommer ihåg starkast av i någon stund eller situation i livet. Jag känner mig så nöjd nu att jag faktsikt tänkte mycket mer under min semester. Att jag lät alla tankar få "snurra färdig och att allt fick ta sin tid. Detta har ju gjort att jag på något sätt känner att jag har mognat och utvecklats. Jag är nog mentalt starkare idag än vad jag var igår. I framtiden kommer jag säkert att känna mig ännu starkare än vad jag någonsin har känt mig tidigare. 
 



Tankar om min blogg.

 Jag stannar ofta upp i mitt liv och funderar över saker och ting. Det är mycket därför jag också vill fortsätta att blogga. Bloggen är ett så bra hjälpmedel när det kommer till att fundera över saker som man har gjort. Med bloggen kan jag också rannsaka mig själv på ett effektivt sätt. Jag kan också i lugn och ro få sagt vad jag tycker och tänker om precis vad som helst, utan att bli avbruten eller ifrågasatt innan jag har fått ut allt om vad jag tycker och tänker om saker som jag också helt och hållet själv väljer att ta upp. 
Ibland stannar jag också upp och funderar över min blogg. Ska jag ha min blogg kvar? Är det värt att hålla på med detta? Vad får jag ut av göra nya inlägg varje dag? Jag vill inte känna att detta med bloggen är helt meningslöst att hålla på med. 
 
Jag har funderat några gånger på att lägga av med min blogg. Det finns stunder då den tanken har slagit mig, men jag tänker nog bara så under en kort period och sen fortsätter jag att blogga i alla fall. Jag tycker ändå att detta är roligt att hålla på med och det gör ju att man bara fortsätter. Den dagen jag inte tycker att detta är roligt längre då tror jag att det kommer att kännas väldigt enkelt att lägga ner bloggen. Jag tycker det är värt att köra på med bloggandet. Jag har ju haft perioder i mitt liv där jag kanske inte har mått så bra. Jag har fått bekräftat flera gånger för mig själv att jag mår mycket bättre om jag så ärligt som möjligt skriver om vad jag känner och hur jag tänker. Går jag till botten och skriver av mig om nånting, så har jag hittat den där känslan av att jag mår bra igen. Även när jag mår bra och skriver om dessa känslor så mår jag bara ännu bättre efter att jag har skrivit av mig om dom känslorna kring det. Är jag bara helt  ärlig med allt om hur jag faktsikt känner, då mår jag bra och då känner jag ju också att det är värt att ha bloggen kvar och inte lägga ner. Om jag tycker att detta med att blogga är roligt och jag mår så bra av det, då vore det ju fel att sluta med det. Jag känner ju att jag får så mycket tillbaka på att bara ha min blogg och jobba med den regelbundet. Att känna att jag mår bra är något som är viktigt för mig.
Det bästa med att ha en blogg tycker jag är att jag lätt kan stanna upp och fundera och reflektera över saker som jag tidigare har gjort. Man hinner ju inte med sånt när man är igång och jobbar eller bara har mycket att göra. Jag vill ju så mycket och jag vill helst att allt ska hända nu och jag kör på väldigt hårt ibland, utan att överhuvudtaget stanna upp och fundera på vad jag håller på med. När jag nu har min blogg så blir det ju ett naturligt sätt för mig att stanna upp och fundera över saker. Jag har ju min Danneblogg i huvudet varje dag. Jag vill ju inte att det ska gå en dag utan att jag inte har gjort någonting med min blogg. När jag sätter mig ner och bloggar så får jag den där egentiden där jag stannar upp och bara funderar. Jag tror att det är bra för mig. Det viktigaste är ändå alltid att jag mår bra. Jag tycker ju att det är roligt att blogga och känner ofta att jag mår bra av det.  Därför är det ju bar att köra på. Jag bloggar ändå alltid för min egen skull. Jag mår ju bar av detta och tycker att det är roligt. I LOVE DANNEBLOGGEN.
 



DANNEBLOGGEN! 💛❤️

 
 



Ibland känns allt helt galet, men....

Jag gör ibland saker där jag i efterhand ofta får höra att jag typ inte är riktigt klok som lägger så mycket pengar på en viss grej när jag istället kunde få någonting annat som hade varit mycket bättre att lägga mina pengar på. De många lätt glömmer när man säger detta till mig det är ju att jag inte har något direkt i min vardag som kostar speciellt mycket pengar. Mina fasta utgifter är inte så stora. Jag har inget hus och ingen bil. Jag har inga barn och jag har inga direkta skulder som slukar några stora pengar. Jag jobbar heltid och får ut en lön som jag mer än väl kan leva på. Dessutom drar jag in extrapengar på ett flertal olika saker, varje månad. Stundtals så kämpar jag hårt för att få loss pengar så att jag sen kan få möjligheten att fullfölja dom drömmar jag har. 
 
Min vardag har ungefär sett likadan ut sen jag började jobba med busskörningen. Och mitt liv har egentligen inte förändrats nånting under dom åren som jag tex har haft denna bloggen. Däremot har jag ibland bara tagit mig bort från min vanliga vardag, och då gjort saker som många gånger har kostat  mycket pengar. Det nekar jag inte till, men under större delen av ett år så lever jag ju ett helt vanligt liv som vem som helst. Jag skulle däremot inte kunna göra mycket av dom grejer som har gjort när det handlar om sånt som är utöver det vanliga i mitt liv, om jag skulle ha ett sk vanligt liv med tex hus, bil och familj. Då hade jag nog med största sannolikhet levt det vanliga livet typ 10-11 månader per år, och kanske bara gjort något utöver det vanliga när jag tex har min semester. 
 
Jag ser idag min möjlighet att fullfölja alla dom drömmar som jag nu har. Jag tycker det är vad livet handlar. När jag under åren har gjort saker som för mig är lite utöver det vanliga så har jag nog idag insett att många grejer av sånt jag har upplevt och har gjort, har säkert varit drömmar för mig, även om jag inte tigigare har sett allt jag har gjort som drömmar som jag förverkligat. Jag har ju också varit med och mycket saker dom senaste åren som nu efterhand känns hur galna som helst. Att jag som ändå är en ganska vanlig kille och lever ett  vanligt liv har fått uppleva saker som jag bara hör om att folk som typ har sjukt mycket pengar får uppleva känns ibland (när jag tänker på allt)  som helt galet. 
 
Ett exempel på en galen upplevelse som jag har haft är när jag en  gång var i Stockholm och träffade några ganska kända personer ute på ett ganska känt uteställe. Vid det tillfället kom det fram en kille och hälsade på mig som jag mycket väl kände igen. Han sa att han läste min blogg regelbundet och de jag visste om denna killen det var att han hade mycket pengar och var framgångsrik i det jobbet han hade. Han hade kläder på sig som kostar totalt lika mycket som typ 20 andra killar normalt har på sig under en utekväll. Han hade en  klocka på armen som hade ett värde på 320 000 kr.  Under kvällen visade han mig också bilder på sin bil som kostar typ över 1 miljon. Då när jag träffade honom tänkte jag inte så mycket på det, men i efterhand så kan jag ju tycka att det är helt galet att lilla jag har en blogg som en sådan person som han säger att han läser.
 
Jag kan tänka ibland att jag gör och har gjort helt galna grejer. Jag gör och har gjort saker som är utöver det vanliga. Jag har totalt skänkt ca 90 000 kronor till Musikhjälpen. Räknar jag jag med vad resor och hotell har kostat när jag gjort dessa saker så kanske det totalt blir 100 000 kr. Det är inget jag ångrar. Jag har många gånger fått träffa personer som jag ser upp till och många gånger har det också varit så att jag har fått ut mer av det än vad jag hade räknat med innan. Dessutom har ju pengarna gått till bra saker.
 
2011 spenderade jag 120 000 kr på resor och detta var en dröm som jag länge hade haft. Jag ville göra minst 3 utlandsresor, till olika länder, under ett och samma år. Jag gjorde 4 resor och när jag sen kände att jag hade mycket mer pengar kvar än vad jag innan räknade med att jag skulle ha, så valde jag att "tagga" upp till Stockholm och bränna en hel del cash där.
 
Genom åren har jag gjort mycket som för mig är utöver det vanliga och när jag tänker på mycket i efterhand så känns del saker helt galet. Vissa saker är jag inte säker skulle jag nog inte vilja göra om idag, men samtidigt ångrar jag inte direkt nånting.
 
 Men mitt vanliga liv är ju ändå ett väldigt enkelt liv. Det enkla livet vill jag ha och även om jag ibland gör galna grejer och bränner sjukt mycket pengar, så vill jag alltid tillbaka det där vanliga. Är jag för mycket uppe och "flyger " och inte kryper tillbaks i "myllan" så skulle jag nog bli alldeles slut, både fysiskt och psykist. Jag vill hela tiden landa och lämna den stunden då jag har är uppe och "flyger" för en stund. Jag vill leva ut mina drömmar, men i mina drömmar ingår också att jag vill leva ett helt vanligt liv och må bra i det. Under större delen av ett år så är det ju det "vanliga" livet som jag lever. Jag vill leva ett liv utan att känna press och prestationsångest. Jag skulle aldrig vilja ha ett liv där jag varje dag gör saker utöver det "vanliga". Det skulle bara få mig att må dåligt.,.och mår jag dåligt då spelar ju typ ingenting annat någon roll längre.
 
När jag ibland är i mitt sk vanliga liv så händer det ganska ofta att jag ser någon på TV, hör någon på radio, hör någon i en podd eller läser om någon i tidningen som jag har träffat en eller flera gånger. Jag kan lätt säga att detta händer flera gånger i veckan och räknar jag med den tiden då jag höll på med pingisen som mest så upplever jag att jag hör och ser hur många personer som helst som jag mer eller mindre har haft med att göra i mitt "pingisliv". Massor med gånger känns det ofta konstigt och lite förvirrande när jag hör eller ser alla dessa människor i olika sammanhang. Att jag så ofta blir påmind via  sociala medier...eller dom vanliga mediern att jag har träffat  den och den personen känns ofta väldigt konstigt. Ibland känns det också lite vemodigt att tänka på dom gångerna. Jag vet ju att jag mer ska tänka nuet och framåt och inte så mycket tillbaka. Men jag blir ju ofta påmind om det som har varit på ett eller annat sätt och det är nog  svårt för mig att då i alla fall bara slå bort och inte tänka tillbaka alls. 
 
Jag kommer i framtiden att göra mer galna grejer och bränna mycket pengar på saker. Jag kommer att träffa fler personer som sen aldrig bara kan glömma. Sånt är blir väl livet? Många kommer sen fråga mig hur jag kan lägga så mycket pengar som jag kommer att göra på den ena eller andra grejen. Jag kommer att även i framtiden få höra att jag gjorde fel och att det det var oklokt och ogenomtänkt.
 
 Men det är ju så att det vanliga livet vill jag ju bort ifrån ibland. Jag mår bra av att vara uppe och "flyga" lite. Bara jag tänker på att jag snart ska landa igen och återgå till mitt vanliga liv så kan jag inte må något annat än bra av att fullfölja dom drömmar jag har. Jag har ju inte: hus, egna barn och bil. Då finns utrymme för att lägga pengar på annat.  Jag har just nu en lista på ca 10 punkter som handlar om saker jag drömmer om att få fixade. Jag ska göra allt jag kan för att kunna fullfölja allt som jag nu har på denna lista, vilket i sig är en dröm för mig. Det  handlar  om flera hundra tusen kronor, om man räknar samtliga 10 punkter. Varje punkt på min lista kan man ju kalla för en "deldröm", men min stora dröm är att kunna fullfölja  allt på min lista. 
 
 
(null)
(null)
(null)

en är det ju änå så att mitt vanliga liv är det liv jag för det mesta kommer att leva. Det glömmer jag aldrig. Ja,g vill ju leva livet som det faktiskt är. Jag tänker aldrig bygga luftslott eller försöka hålla uppe en fasad utåt sett som kan typ lätt kan rasa när som helst. Jag är gärna ute och flyger ibland, men jag får aldrig glömma att jag ska landa snart igen. Livet har man ju på jorden och inte uppe i himlen.
(null)
 










Dannebloggen fyller 10 år.

Idag fyller min blogg 10 år. Den 4:e december för 10 år sen började jag skriva och lägga bilder på denna bloggen. Jag hade fram til dess, under åren 2006-2008 startat en blogg och lagt ner. Startat igen och sen gett upp. Sådär höll jag på ett tag, men den 4:e december 2008 så startade jag en blogg som jag nu alltså inte har avslutat på 10 år. Tanken har slagit mig några gånger, men jag fortsatt. Jag har kvar min blogg för att jag tycker att detta är roligt att hålla på med. Det är känslan av att detta är roligt att greja med som gör att jag fortsätter. 
 
När jag började i januari  2008 på en blogg (som jag sen avslutade i typ september eller oktober samma år) så hade jag inte gjort så mycket av roliga grejer under det året. Jag mådde mest dåligt över en massa saker och det var sån skit  jag skrev om. Jag hade tex haft en på tok för tidig semester där jag typ bara under en helg hade besökt Stockholm. Jag åkte bl.a. dit för att jag ville se hårdrockbandet KISS som skulle uppträda på Stockholm stadion. Det gjorde jag också, och det var ju coolt, även om bandet inte bestod av samtliga de bandmedlemmar som en  gång  startade denna musikgrupp som kanske sen fick rockvärldens mest berömda ansikten.
 
Upplevelsen där och då i Stockholm är nästan det enda roliga minnet jag har från året 2008. De mesta var annars bara skit. Jag tjänade i och för sig ganska bra med pengar, men mår man inte bra så spelar ju inte mängden av pengar någon roll överhuvudtaget.
 
När jag började blogga i december 2008 så var tanken att jag kanske inte skulle hålla på att älta och klaga över att jag inte mår så bra hela tiden. Bättre att försöka hitta sätt att må bättre på liksom. Jag tror att jag någonstans började blogga om saker man kunde göra för att man skulle må bra. Jag säger inte att jag hade rätt i de jag skrev då, men för mig funkade det nog. Jag började må bättre och jag fick energi av det. I början hjälpte  mig nog bloggen  på något sätt att bli kvitt tankar där jag hela tiden tyckte att jag var så dålig på allting, eller att ingen tycker om mig.
 
 
Jag började också märka av eter några månaders bloggande att bloggstatistiken, antalet besöker blev fler och fler. I början kunde jag ju bli förvånad om det hade varit mer än 5 personer inne på min blogg under en och samma dag. Men jag brydde mig egentligen inte så mycket om statistiken. Jag kände att jag gillade och blogga och gjorde också roliga saker för att jag skulle ha något att blogga om. Jag läste andra bloggar och inspirerades mycket av många som jag tyckte var väldigt bra.
 
För att få en cool design så konkaktade jag till en början är väldigt känd bloggare. Hon var känd då och hon är ännu kändare idag för sitt bloggande och sin "lifestyle" som influencer. Denna tjej hade på sin blogg lagt ut ett erbjudade i form av ett blogginlägg där det stod att hon med hjälp av en bloggdesigner hjäper till om det är så att någon vill ha en unik design till sin blogg. Jag "nappade" på det där. Jag skrev till henne och sa att jag var intresserad och hon svarade samma dag att det var grymt bra att jag ville ha hjälp med min blogg. Hon skrev att jag skulle skicka ett brev till hennes hemadress. I brevet skulle jag lägga i 300 kr. Sen skulle jag bara vänta på kontakt av hennes bloggdesigner. Typ så var det. Jag tänkte väl en tanke att det skulle nu kunna bli så att jag skickar pengar och sen får jag inte vad jag har betalat för, men pengarna blir jag av med i alla fall.  Men samtidigt så tänkte jag att med tanke på vilken sjukt stor bloggare denna tjej är så kan det väl inte vara något skumt med detta??. Dessutom var det ju bara 300 kronor och då tänkte jag väl skitsamma. 300 kr är ju inga stora pengar. Sen vill man ju ändå inte känna sig lurad i efterhand.
 
Det gick en tid. Någon design blev det inte på det sättet som denna bloggare hade lovat mig, men jag fick ett mail från henne. Där stod det att de var så många som hade velat köpa bloggdesign via henne så dom kommer inte att kunna ta alla på en och samma gång. Hon skrev också att hon inte ville hålla på mina pengar utan hon lovade att hon skulle skicka tillbaka pengarna till mig. Hon fick mina bankuppgifter och sen hände ingenting. Det gick ytterliggare en tid och sen skrev jag till henne  och frågade om jag kunde få tillbaka mina pengar. Jag fick då till svar att jag absolut kunde få tillbaka mina pengar, men att hon hade glömt av det, men hon skulle alltså fixa det. Pengarna hade tydligen redan någon bloggdesigner fått. Det gick en tid igen och inget hände och när jag ännu en gång försökte skriva till denna bloggare så fick jag inga svar. Jag blev lurad på 300 kr. Det var ju inte mycket pengar, men om det nu var så som hon sa att hon hade gett pengarna till sin bloggdesigner så har ju hen fått 300 kronor utan att göra ett förbannad dugg. Jag kan bevisa precis allt jag säger. Jag har alla mail sparade sen den tiden, men jag bråkar liksom inte för att jag blir blåst på 300 kronor. Man bryr sig inte i slutändan. Jag fick ju min bloggdesign sen ändå, men inte via denna bloggare. Den fick jag av en  designer som jag själv hittade via en annons på internet. Jag betalade då några hundralappar och sen kan man ju tänka att det kostade 300 kronor till. Sånt är livet liksom. Jag vill poängtera att detta med dom 300 kronorna har jag egentligen aldrig brytt mig om att jag blev blåst på, varken förr eller senare. Skulle jag någon gång träffa denna personen som blåste mig på 300 kr så skulle jag inget säga om det. Hon skulle säkert få en jättestor kram av mig.  Det är ändå en person som jag tycker väldigt mycket om att följa och hon är idag en otroligt bra sk  influencer. 
 
Under en tid (2008- 2012) när bloggandet var lite större och mer inne än vad det är idag så  kommenterade jag ofta inlägg på  andras bloggar. Jag var alltid snäll med mina kommentarer. När jag kommenterade så såg ju andra det, man hitta min blogg. I lilla stan Vänersborg pratas det mycket. Efter att jag hade fixat min design, börjat kommentera andras bloggar och skriva fler och fler inlägg varje dag på min blogg, så började läsarantalet samtidigt att öka. Helt plöstligt såg jag att jag hade haft fler besöker under en förmiddag än vad jag tidigare hade haft under ett helt dygn. Jag såg att någon journalist i någon liten tidning tipsade om lite olika bloggar som han brukade läsa och då nämnde han bl.a. min blogg. Då ökade det igen. Jag började ju blogga under en period där många läste bloggar. Det var då mycket prat i media om bloggar, och dom stora bloggarna var mycket i media. Kanske var det därför jag började också.  
 
Jag hade inte då, och har aldrig haft en så stor blogg, men det var inte brist på folk som hörde av sig till mig på olika sätt. När jag hade gjort ett youtubeklipp om planking, avverkat några resor och varit med i radio (P4 Väst) så fick jag efter allt detta också massor av förfrågningar om allt möjligt.
 
 
Jag fick mail från massor av kvinnor som vill göra både det ena och det andra med mig, Jag blev erbjuden pengar om  jag ställde upp på att bli fotograferad naken. Jag fick frågan om jag ville spela in porrfilm. Jag blev erbjuden att komma till krogar där jag skulle få gratis sprit, samt  hotellövernattningar. Jag fick förfrågningar från folk som höll på med poddcast. Andra människor hörde av sig och frågade om jag inte kunde vara med på svensexor eller möhiippor. Journalister hörde också av sig om allt möjligt. Folk som jobbade med olika TV-program har också hört av sig och frågat om jag skulle vara intresserad att vara med i TV.
 
Nu låter det som att jag hade en skitstor blogg och att mängder av folk kontaktade mig på olika sätt. Så var det naturligvis inte. Så har det aldrig varit och det är inte så idag heller. Men med tanke på hur liten blogg jag har och hade, så är de förhållandevis många människor som genom åren har hört av sig till mig med olika typer av förfrågningar. 
 
Jag har nästan aldrig svarat på nånting av alla förfrågningar som jag har fått under dessa 10 år. Man märkte också att många av dom som skrev och erbjöd mig saker bara bluffa. När jag inte svarade så kunde jag få arga mail eller kommentarer där man tyckte att det var dåligt att jag inte svarade. Fast om jag svarade och sa att jag inte var intresserad, då fanns det många av dom som hade hört av sig som blev arga ändå. Jag tänker bara att man borde väl fatta att jag inte är intresserad om jag inte svarar? Dessutom borde väl folk bara acceptera att jag säger nej. Jag frågar ju också människor om saker ibland. Jag får ofta nej till svar. Oftast får jag inget svar alls. Då släpper jag det och går vidare. Varför ska jag bli sur och ägna onödig tid åt att skälla på någon för att hen inte vill göra sånt som jag frågar om. Det är ju bättre att lägga ner kraft och energi på vad jag själv faktsikt kan göra och påverka.
  (null)

Jag får ibland förfrågningar om saker idag också. En del är seriösa talar sanning medans andra bluffar. Jag svarar sällan på sånt som folk frågar mig om jag vill ställa upp på. Svarar jag så säger jag oftast nej. Jag känner också att jag vill säga nej till många av dom erbjudanden jag får för det viktigaste är ju att jag mår bra. Jag vet att om jag tex skulle gå med på att vara med i något teveprogram, så kanske jag skulle få fler erbjudanden om andra saker pga att jag är med i TV en gång. Men jag tycker ändå att man ska vara lite försiktig med vad man säger ja till och går med på. Väljer jag tex att vara med i ett teveprogram, då får jag förmodligen skriva på något avtal. Vissa regler gäller och man har vissa skyldigheter. Dessutom kan jag som är med i ett teveprogram inte styra så mycket vad som ska visas i TV. Allt som filmas kommer ju inte att sändas. Dagar av filmade kanske klipps ihop till det timmes långa program som man är med i. De jag vill ska komma med kanske inte kommer med. De jag inte vill ska komma med kanske kommer med. Mycket kommer att göras utom min kontroll och i slutändan skulle jag nog inte gilla det. Det viktigaste för mig är alltid att jag mår bra ju. 
 
Jag tror inte jag är något sk "kontrollfreak", men jag vill heller aldrig släppa allt och inte ha någon kontroll. Har du väl valt att tex skriva på något avtal som handlar om någon form av samarbete som du i slutändan ska få lite pengar för, då kan det vara svårt att bara dra sig ur om du mitt i allt ångrar dig. Du kanske bara måste fullfölja för att det står i något kontrakt och sen gör du helt plötsigt saker som du egentligen inte vill. När jag gör saker som jag egentligen inte vill så mår jag sämre. Jag mår alltså inte bra. Risken att jag sen ska må väldigt dåligt är stor. Det är viktigt för mig att jag känner att jag verkligen vill något innerst inne för att jag ska säga ja till något som någon frågar mig om. Dessutom vill jag ju kunna se mig själv i spegeln och över tid kunna stå för vad det är jag faktiskt har sagt ja till, och sen valt att gå med på att göra.
 
 När jag har min blogg så betsämmer jag ju själv vad jag vill blogga om. Om jag inte känner för att blogga en dag, så gör jag inte det. Jag väljer själv vad jag vill visa upp av mig själv och  jag... och ingen annan bestämmer vad jag ska lägga upp på min Danneblogg.
(null)

 
Jag vet som sagt att jag kan missa någon möjlighet till något bra när jag säger säger nej, eller inte ens bryr mig om att svara någon som erbjuder mig något. Men att en "dörr" stängs för mig för att jag inte vill säga ja, betyder ju bara att en annan dörr öppnar sig. Sen bestämmer jag själv om jag vill ta chansen jag får eller inte. Oavsett vad jag väljer att göra med mitt liv, så är det viktigaste att jag känner att jag mår bra. Att säga nej, eller inte bry sig är något som jag vet ofta får mig att må bra. Möjligheterna att kunna och få göra roliga saker finns ju hela tiden. Man missar liksom inga chanser på att säga nej.
 
 De finns mycket jag skulle kunna säga om mitt bloggande liv. Jag ångrar inte att jag började blogga. Jag ångrar inte att jag har fortsatt att blogga. Jag har fått uppleva mycket pga att jag har min blogg.  Ibland tänker man ju: Jag gör detta för det blir ett bra blogginlägg. Många promenadrundor har jag säkert varit ute på för att jag vill ha något att blogga om. Jag har också med hjälp av bloggen funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv. Vad drömmer jag om och hur vill jag vara som person. När jag har skrivit blogginlägg så har jag med detta funderat mycket på frågor som jag inte tror att jag hade funderat på om jag inte hade bloggat. Jag lever i stort sätt samma liv idag som jag levde för 10 år sedan. Bloggen har inte förändrat mitt liv i det stora hela, men stundtals har den säkert gjort livet mycket roligare.
 
Dannebloggen har i perioder varit en snackis, men jag har inte hört så mycket om vad folk har snackat om. Jag har bara sett till att ha roligt när det handlar om bloggen. Sen vad folk tycker och snackar om, det bryr jag mig inte så mycket om. Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag bloggar för min egen skull. Jag bloggar inte för att andra vill att jag ska göra det. Jag bloggar för att jag själv vill det. När jag gör sånt som jag själv vill, då mår jag bra. I slutändan är  det viktigast att jag mår bra, oavsett vad jag väljer att göra. 
 
 








Tankar om DANNEBLOGGEN!

Jag sitter här och funderar lite kring min Danneblogg. Vad fick mig att börja och varför har jag bara fortsatt?
 
Blogga provade jag på lite till och från uner åren 2006- 2008. Jag började skriva inlägg, men gav upp nästan direkt. Detta är inget jag vill hålla på med tänkte jag. Jag slutade, provade att börja igen, men slutade. Jag tog bort den ena påbörjade bloggen efter det andra, men sen i slutet av 2007 så började jag ändå tänka att detta är kanske något jag ändå vill hålla på med.
 
Jag hade sedan en tid tillbaka börjat att promenara ganska mycket. Jag gick sjukt långa rundor varje gång jag var ute. Det kunde bli 3-4 gånger i veckan. Under mina promenader lyssnade jag på radio. Jag hörde intevjuer med andra som höll på med att blogga. De handlade om bloggare som redan var skitstora. Stora om man ser till antalet läsare. Mycket större än vad jag någonsin har varit eller kommer att bli.Jag inspirerarades och taggades på något sätt av dom som pratade om sina bloggar i radio. Under mina många promenader så växte det fram ideêr på olika blogginlägg. Jag tänkte: Jag gör ju alltid något på dagarna, blogga om det och kör liksom. Blogga är ju fritt fram för vem som helst att hålla på med. Man får ju träna på att skriva vilket jag absolut behöver. Jag kan ha jättesvårt ibland för hur jag ska formulera en viss mening, eller bara veta om ett ord ska stavas ihop eller isär. Men man lär sig med tiden och jag har nog bättre på att skriva och formulera mig idag än vad jag var innan jag startade min blogg. Det märks inte minst när jag måste skicka något viktigt mail som jag vill få ganska välformulerat så att det inte ska bli några missförstånd av den som läser det jag har skrivit. Den typen av texter sitter klockrent och jag blir dessutom ännu bättre på att skriva dessa mail hela tiden. Bloggen har gjort nytta när det gäller sånt också.
 
Jag hade till från startad en blogg och sen lagt ner den. Men inför det nya året 2008 så sa jag till mig själv att jag skulle starta en blogg som jag inte ska lägga ner förrän tidigast 2009. Det fick bli mitt nyårslöfte den gången. Jag tänkte att jag måste ge det en chans en längre tid. Det är väl ganska självklart att det känns lite tråkigt i början för man har ju liksom inte kommit igång på något sätt med skrivandet. Dessutom tar det ju tid att få en blogg inarbetad. Men börjar man blogga och sen bara lägger ner för att det är tråkigt eller för att den inte är inarbetad då kommer man ju heller aldrig att komma till punkten där man tycker det är roligt, och man får heller inte bloggen inarbetad.
 
Jag gav det en chans och även om jag under 2008 inte kände att blogga var så roligt så ville jag försöka hålla mitt nyårslöfte i alla fall. Jag bloggade väldigt mycket om hur jag mådde. Tyvärr mådde jag inte så bra då. Jag tror att jag 2008 var på den sk botten. Jag har nog inte mått sämre varken för eller senare. 
 
 När jag hade bloggat i typ 8 månader, det året 2008, då kände jag att det fick vara nog. Jag ville inte blogga mer om allt. Under flera månader hade jag bara ältat en massa skit och haft på mig "offerkoftan" Jag skrev ett inlägg ungfär i september 2008 att jag slutar blogga. Jag förklarade det med att jag bara känner mig ledsen och jag mår inte bra. Jag tänkte då att jag kommer inte att må bättre för att jag sitter skriver om alla känslor. Sen slutade jag blogga ännu en gång.
 
Det gick en tid. Jag hade slutat blogga och jag började må bättre. Jag hade slutat älta och jag tänkte inte så mycket på sånt som hade varit. Dessutom hade man ju fullt upp med jobb och andra grejer så tiden att fundera och tänka på något annat än vad jag gjorde fanns liksom inte. När jag verkligen hade tid att tänka det var när jag var ute på mina promenader och jag började fundera på om jag inte ska göra ett nytt försök med bloggandet. Att jag la ner min blogg berodde ju egentligen inte på att jag inte ville blogga. Det berodde ju på att jag inte mådde bra och när jag skrev om hur jag mådde så upplevde jag att jag bara mådde sämre. Alltså får man ju skriva om något annat. Jag får börja skriva om sånt som jag mår bra av, eller i alla fall får mig att må bättre. I decmber 2008 började jag om igen med en helt ny blogg. Bort med den gamla och in med en ny liksom. Jag började då skriva om hur jag ska göra för att må bättre och bättre. Jag ville hitta den där känslan av att livet bara känns jävligt bra, utan att man tänker på det.
 
I det första inlägget skrev jag:
De fanns så mycket på min förra blogg som jag bara vill glömma. Gamla minnen och skit, så jag börjar om. Välkommen till min nya blogg.
 
(Bilden som jag hade i mitt första inlägg var den här:)
 
Detta första inlägg har nu legat på denna blogg sedan i december 2008. Jag har inte slutat att blogga än. Jag har bara fortsatt och att blogga är nu bland det roligaste jag vet att hålla på med. På den roliga känslan  kan man fortsätta i många år till. Jag komner nog att blogga så länge jag tycker att detta är kul, eller till att min kropp inte klarar av att blogga. Den dagen kommer ju någon dag, men fram till dess ska jag bara ha roligt med min Danneblogg.
 
 
 
 
 Idag bloggar jag bara för att jag tycker att det är roligt. Det finns verkligen ingen annan orsak. Jag har genom åren haft många principer med mitt bloggande. Vissa saker bloggar jag verkligen inte om. Det är bra att jag har satt upp sådana sk regler för mig själv. Jag vill skriva och visa saker på min blogg som jag på sikt kan stå för över tid. Jag bloggar om saker som jag är intresserad av. Jag bryr mig aldrig om vad dom som läser min blogg gillar att läsa om. Allt bloggande gör jag för min egen skull och jag bestämmer själv vad jag vill skriva om.
 
Jag kommer aldrig att bry mig om hur många följare jag har och jag håller aldrig på med några av mina sociala medier för att jag vill tjäna pengar. Att få massor av följare och kunna leva på detta är jag inte intresserad av, och har aldrig varit. Det viktiga för mig är att jag tycker att det är roligt att blogga.  Det finns ingen annat som driver mig i detta. Tycker jag bara att detta är roligt så får jag den bästa upplevelsen av dettt, oavsett vad jag får ut det. 
 
Dannebloggen har väl egentligen inte förändrat mitt liv på något sätt. Genom bloggen har jag bara hittat en naturlig väg att stanna upp och tänka efter mer. Jag hinner tänka efter på saker som sen får mig att fatta mer rätt beslut. Beslut som hjälper mig att kunna leva det liv som jag faktiskt vill leva. Bloggandet är ju en del av mitt liv, mitt enda liv.



Design by Amandah Thunberg

EXEGGUTOR.SE