Jag jobbar och kämpar med mina saker. Jag har precis kommit ur den tuffaste arbetsperioden som jag har på mitt schema. Det känns ju skönt även om min kropp skakar och är rätt mörbultad nu. Jag jobbar och tjänar pengar och jag försöker leva så gott jag kan med allt jag äger. Jag tar gärna inga lån utan jag väntar hellre med att göra saker när jag har fått in mina pengar av allt arbete jag lägger ner på allt möjligt. Detta är något som känns bra för mig och jag är övertygad om att jag vill leva mitt liv på detta sättet. Jag är inte mycket för att spara så mycket pengar, men om jag vill ha något så försöker jag i alla fall få in alla pengar genom att slita för dom. Jag tror framförallt att man sätter mer värde på sina pengar och det man köper för dom, om man får slita för dom. 

 

Sen kan jag ändå vara av åsikten att det går inte att säga att om man jobbar hårt och anstränger sig till sitt yttersta så kommer det att gå bra och allt arbete kommer i slutändan att löna sig. Det finns ju många exempel på människor som sliter och jobbar hårt, men inget blir egentligen bättre. Pengar kanske kommer in, men dom går ut lika fort och inget går att spara till sånt som man verkligen vill ha. För mig funkar det och jag mår bra av att ha som en grundtanke att jag ska få in pengar först och handla sen. 

 

Jag har egentligen inget emot att folk lånar pengar. Det kan ju vara ett sätt att leva och jag vet många personer som har stora lån, men det funkar kanske för dom att leva så. Alla är vi olika och sånt som funkar för mig kanske helt enkelt funkar för alla. Men det som gör mig lite besviken när jag ser personer utåt verkar leva ett rikt och bra liv, men sen efter en tid så kommer det på olika sätt fram att allt är bara en fasad som man har byggt upp med lånade pengar. När det kommer fram att en person har: Åkt på lyxresor, köpt dyra kläder och kanske satt svindyr klocka på armen och allt har bara varit för lånade pengar som nu har satt den personen stenhårt i skuldfällan...där känner jag att jag blir besviken på hur andra bär sig åt med sin ekonomi.  Jag gillar ju att följa personer som tex visar upp att dom har ett bra liv, och för mig får gärna hur många som helst vara hur rika som helst. Mycket rikare än mig och jag känner ingen avundsjuka eller nånting av sånt. Jag har lätt för att se upp till sådana människor.

 

Men när det kommer fram att mycket av sånt man har visat upp av allt som man förknippar med ett rikt och bra liv bara var en fasad, då känner jag mig besviken. För mig blir det som att se en friidrottare som sätter världsrekord och sen vid ett senare tillfälle så kommer det fram att världsrekordet sattes med hjälp av doping. Lite så jämför jag även en person som jag ser leva ett rikt liv som i självaverket lever till större delen på lånade pengar. För min egen del kan jag också känna att om jag själv skulle visa upp ett rikt liv på Dannebloggen som överstiger mina tillgångar, då skulle jag ju längre fram i livet tycka att det känns jobbigt att tittat tillbaka på allt jag gjorde förr. Mycket av sånt jag lägger upp i dag kan absolut vara fina minnen som jag också är stolt över att jag har lyckats med. Halva njutning beror ju lätt på att jag vet att jag har betalat allt genom att jobba och tjäna pengar på ett sådana sätt som jag inte behöver skämmas för. Jag sätter ett större värde på allt och jag mår ju mycket bättre av att spara pengar och göra saker när jag har råd, istället för att låna pengar, ha roligt under en kort period och sen vara skuldsatt för livet. Det är inget liv jag drömmer om och det skulle inte vara värt nånting överhuvudtaget om jag med lånade pengar skulle få för mig att förverkliga dom drömmar jag har. Då lever jag nog hellre som jag gör idag, alla dagar i veckan och året runt. Det är ett betydligt bättre liv som ändå är så när min dröm om ett rikare liv som jag kan komma. Det är mitt liv. Mitt enda liv. Min verklighet och inget annat. Det är livet som jag bygger upp för mina pengar som jag kan tänka mig att visa upp på Dannebloggen. Jag kommer aldrig att visa upp ett luftslott. Det är inget som jag skulle må bra av innerst inne.