Ny vecka har det blivit och livet för mig har väl återgått till det normala. Jag jobbar på igen och jag grejar med mina vardagliga saker. Jag har planer på grejer som jag förhoppningsvis kommer att göra längre fram år. Livet måste ju gå vidare. Åven om jag fortfarande känner stor sorg och saknar mamma.

 

Det var ju bra att jag fick gjort allt så snabbt. Mammas lägenhet kom jag ur på 11 dagar. Förra veckan genomfördes begravningen och jag har också hunnit titta på gravsten och haft ett möte med han som ska göra bouppteckningen. Jag har också kommit ganska bra iordningen igen här hemma hos mig. Mycket av alla dom lådor som jag ett tag hade överallt i min lägnehet har jag fått ner i min källare. En hel del grejer som var mammas har jag börjat använda själv. Jag har liksom bättre ordning nu än för ca två veckor sedan. Då hade jag grejer överallt och det såg ut som jag skulle flytta ifrån min lägenhet.

 

Jag har också kontaktat en person som på olika sätt stod mamma väldigt nära.  Denna person sa att det var ok att jag hörde av mig till henne. Jag tänker att det skulle kunna vara bra att prata om vissa saker med denna personen, men samtidigt så känner jag att jag vill ta det lite lugnt nu i början. Jag känner inte personen som mamma stod väldigt nära och som jag nu har valt att kontakta. Dessutom hade väl denna person lite som jobb att ta hand om mamma. Hennes jobb är ju nu inte tat ta hand om mig, och det känner jag att jag måste var av'äl medveten om.  Desutom har jag genom åren bearbetat ganska mycket. Jag känner mig rätt färdigt med många saker som nu är historia. Ska jag nu ta upp mycket igen, då kanske det bara blir jobbigt. Jag vet inte om syftet heller riktigt är att jag ska få reda på saker om mamma och kanske få hennes perspektiv, genom den här personen som jag nu har valt att kontakta, Jag känner just nu att jag bara vill ta kontakta och prata förutsättningslöst med någon som jag vet stod väldigt nära mamma och som mamma hade väldigt stort förtroende för. Sen får man se vad dessa samtal leder till. Jag vet inte om detta är bra eller dåligt för mig. Jag tror mig ändå veta väldigt mycket, och vissa saker kanske man inte vill veta eller bara tycker är jobbigt att ta upp. Eller så är det så att det kan vara bra att prata mycket med denna personen. Jag kanske kan få reda på mycket som känns bra, samtidigt som jag själv kan få prata med en person om vissa händelser som jag genom åren har tyckt varit väldigt jobbiga och som jag är övertygad om att denna person vet nästan lika mycket om som jag själv vet. Kanske har jag hittat någon nu som jag kan prata med om saker som jag på tok för länge har  hållit inom mig. Jag valde länge att inte prata för jag har bara upplevt att ingen har trott på mig eller har velat lyssna på mig.

 

Jag får se som sagt hur allt blir med detta, men jag tog kontakt igår med denna personen och vi bestämde att vi skulle höras på torsdag eller fredag igen. Jag går då in ett samtal helt utan förväntningar. Det handlar bara om att prata förutsättningslöst just nu.