Då sitter man här igen efter att man har haft en ledig dag med många timmar framför teven igen. Det känns skönt att jag är ledig imorgon också. Det hade varit tungt om jag redan redan imorgon hade varit tvungen att gå upp sjukt tidigt för att "tagga" till jobbet. En ledig dag till behöver jag. Det räcker liksom inte med dom tre dagar jag redan har haft. 

 

OS i Sotji är nu över och jag som säkert många andra har ju alla möjliga tankar efter att dessa vinterspel som nu är avslutade. Jag är egentligen inte en kille som gillar att kolla så mycket på idrott. Jag håller inte på något lag och bryr mig inte ens om vårat bandylag som finns här i Vänersborg, trots att jag förstår att dom är riktigt bra. Jag följer knappt nu den sport som jag själv tidigare har ägnat så mycket tid åt och som jag trodde jag nästan visste allt om när jag höll på med den, nämligen bordtennis.

 

Jag är som sagt inte mycket för att ha koll på alla dessa matcher och resultat som man om man vill kan välja att bli matad med varje dag i idrottens värld.  Men när det är OS då är det något annat för min del iallafall. Då gillar jag att följa det mesta och jag vill framförallt inte missa sånt som sen visar sig bli dom stora snackisarna efteråt. 

 

Det har funnits många sk snackisar i detta OS, precis som vanligt. Det går ju inte att inte att bli väldigt imponerad av längdskidåkarna. Dom tar 11 medaljer av Sveriges totalt 15 och många av dom medaljer som längdskidåkarna har tagit har väl inte alla varit så väldigt väntade. Jönsson får medaljer när andra ramlar och Kalla tar medalj efter medalj och hon är ju bara så grym. När hon sen gör sitt sista lopp i detta OS då funkar ingenting för henne trots att hennes sista lopp kanske på  förhand var hennes bästa distans. 

 

Det alpina landslaget tog inte några medaljer alls. Trots att många sk experter sa att utförsåkarna i OS har gått  bra tidigare under säsongen så detta skulle nog kunna bli ett  riktigt bra OS med flera medaljer. Det är kanske detta jag egentligen gillar mest med tex OS. Idrotten är liksom inte alltid logisk. Det pratades om att längdskidåkarna har haft mycket bekymmer under säsongen med sjukdomar och skador. Ändå tar dom 11 medaljer nu när det verkligen gäller. Med utförsåkarna hade mycket varit mer positivt innan OS Ändå blev deras OS riktigt dåligt om man ser till antalet medaljer som slutade på 0 st. Naturligtvis hade jag velat se att de hade gått bra även för våra alpina skidåkare, men jag gillar att idrotten inte alltid är så logisk och att  det kanske inte alltid blir som många tror på förhand. Det är ju när det oförutsedda händer som klassiska och minnesvärda ögonblick föds och OS i Sotji har levererat massor av sånt, vilket jag gillar väldigt mycket.

 

Det finns mycket annat som jag också sitter och funderar på när det gäller OS. Många av dom som deltar i ett OS har tränat i fyra år och egentligen kanske ännu mer om man tänker på att det faktiskt krävs ganska mycket mer än fyra år av hård träning för att ens ha en chans att få delta i ett OS. Vissa laddar som fasen i många år för kanske just bara ett ögonblick som man inte ens vet om man  får uppleva egentligen. Om man sen lyckas när man har tränat väldigt hårt och verkligen kämpat sig igenom den ena motgången efter den andra så måste ju det vara en helt fantastisk känsla när man tex får en medalj för alla hundratals timmar av träning som man har lagt ner.  Lika mycket som jag tycker det är roligt att se när grymma idrottare förverkligar sina drömmar och vinner medaljer så lider jag och känner med dom som misslyckas. På allvar gör jag faktiskt det. Dom som deltar har tränat kämpat i många år, men när det gäller så funkar det tex inte. Det är inte svårt att förstå att många känner sig väldigt besvikna efter ett misslyckande i ett OS då. Men det är också en grej som jag själv gillar med OS: Alla känslor man har i kroppen kommer liksom fram på en och samma gång, oavsett vad man ser och få uppleva av ett OS. Tycker jag alltså...