Oväntad känsla.
Jag var ju i Uddevalla igår. Jag åkte dit för jag ville hälsa på min mamma som är väldigt sjuk. Hon har under en tid haft cancer och sen jag såg henne sist så har det blivit värre. Jag känner därför att jag vill besöka henne ofta nu när allt är som det är. Igår fick bli en tur till Uddevalla där hon bor, och i princip har bott i hela sitt liv.
Innan jag träffade mamma igår så var jag lite nervös över hur det skulle kännas och bli när jag träffade henne. När jag såg henne sist så kunde hon i alla fall gå och liksom greja mer än vad hon kan nu. När jag den senaste tiden har pratat med henne på telefon så har hon sagt att hon just nu tar väldigt starka mediciner och att hon inte kan förflytta sig utan att stötta sig på sin rullator. Ska hon förflytta sig mer än bara några steg då måste hon rulla med rullstolen. Mamma har två rullstolar. En rullstol har hon när hon ska förflytta sig inne i sin lägenhet och en som hon har när hon ska ut på stan typ. Om hon är själv så kan hon inte ta sig längre ut än på altanen. Ska hon längre så måste hon ha någon med sig och då får hon sitta i rullstolen, om ingen tar med henne ut på parkeringen på gården, för då funkar det med rullatorn.
Jag vet inte alla detaljer om mammas sjukdomsbild och därför skriver jag inte så mycket om det. I detta inlägget fokuserar jag nog mer på den känslan som jag fick då jag träffade mamma, och vad jag tänker nu kring detta.
När det gäller vad jag kände när jag träffade mamma igår så såg det ändå ut som mamma efter omständigheterna hade det bra. Sjukdomen och allt som den innebär för mamma är naturligvis något som är riktigt jävligt, men jag kunde ändå se att mamma är på ett ställe som utifrån hennes förutsättningar just nu är så bra som det bara kan vara. Det känns bra för mig.
Mamma bor fint. Det är centralt i Uddevala. Lägenheten är stor, nyrenoverad och ligger på översta våningen. Hon har fin utsikt var hon än befinner sig när hon tittar ut från sin lägenhet. Altanen som hon kan rulla ut med rullstolen på är väldigt stor. På altanen kan manockså njuta av utsikten. Är det fint väder så kan man ju sola.
Hon får också den bästa tänkbara hjälpen. Jag träffade en sk vårdare igår och hon var snäll och trevlig. Mamma kan bara ta sin telefon om hon vill ha hjälp med tex maten. En vårdare kommer till henne inom 5 minuter och lagar mat åt henne. Personalen där mamma bor ser till att hon får komma ut en hel del. Vad jag kan se så är det inget fel på boendet där mamma bor. Hon bor bra och det är anpassad bra för henne. Hon blir väl omhändertagen avden personal som finns därför at hjälpa henne. Det något som också känns bra för mig.
Jag trodde att jag skulle känna mig ledsen och tycka att det var jobbigt att få se mamma i så mycket sämre skick igår än vad jag såg henne i senast vi träffdes, men det kändes bara bra. För mig blev det en överraskande, och lite oväntad känsla att jag inte tyckte att det var jobbigt att behöva se min mamma kämpa med sin sjkdom. Jag är glad över att det inte kändes jobbigt. Det som också förvånade mig är att mamma verkar ta allt med ro. På den tiden då mamma var fullt frisk och det var full fart om man säger så, då kunde hon starta ett "tredje världskrig" över att hon hade ont i en tå. Nu har hon cancer, äter mycket tabletter, kan knappt gå och har ont lite överallt, men gnäller över just de sakerna gör hon inte alls. Vad det beror på vet jag inte, men jag tyckte att det var skönt att slippa höra henne klaga liksom. När jag träffade mamma igår så pratade vi mest skit. Jag visade henne lite bilder på tex mina Stockholmäventyr som jag har varit ute på den senaste tiden. Mamma sa att hon tycker det är bra att jag gör saker och att jag inte får sluta med att leva det liv som jag lever pga att hon är sjuk och dålig. Hon sa till mig att hon är bara glad att jag hälsar på henne ibland och det räcker liksom. Mamma har inte riktigt varit på detta sättet förut så jag blir förvånad, men det gör mig också glad att hon bara lever i nuet och gör precis så gott hon kan utifrån sina förutsättningar. Hon gnäller inte utan hon gör just bara vad hon kan och måste göra liksom.
I det stora hela så känns det bra för mig. Jag ser att mamma har det så bra som hon bara kan ha det just nu. Hon bor fint. Lägenheten där hon bor är stor och nyrenoverad och fin utsikt har hon också. Personalen är bra och ringer hon på dom så kommer dom inom 5 minuter. Hon har också ett larm som hon kan trycka på om hon tex skulle råka ramla. Larmet sitter på hennes arm. Hon har det liksom inte sunkigt och jävligt där hon bor, även om det naturligvis är tråkigt och hemskt att hon ska behöva vara så sjuk när hon bara är 57 år gammal.
Men för mig känns det ändå skönt att mamma har det så bra som hon kan ha det just nu. Jag känner mig stark och mår inte dåligt på något sätt. Jag gör ju vad jag kan för min mamma och igår hade vi en trevlig stund i några timmar.
Jag lider naturligvis med min mamma, men jag känner inte att det är jobbigt att besöka henne. Mamma har sagt att om jag besöker henne någon gång i veckan så är hon nöjd med det. Det ska jag naturligtvis göra.
Jag ska inte sticka under stolen med att min mamma genom åren inte alltid har varit så snäll. Många saker har varit riktigt jobbiga för mig och detta har jag också för några år sedan pratat med mamma om rätt ordentligt. Jag har också bearbetat mycket genom att tex skriva om hur jag ser på allt i min självbiografi. Men allt som har varit har jag och mamma kommit överens om att inte ta upp igen. Hon har fattat vad jag tycker om allt som har varit, och jag har släppt och gått vidare i mitt liv. Det är bara nuet som gäller för både mig och mamma. Man får ta en dag i taget. Jag kommer att besöka Uddevalla och min mamma med jämna mellanrum och hur allt blir får man ju sen se.
Jag har frågat min mamma om jag får skriva om detta min blogg och hon säger att jag får skriva precis vad jag vill. Däremot vill hon inte vara med på bild. Det respekterar jag naturligtvis.
Trackback
