Under en period så hade jag ett problem med en person som inte riktigt ville låta mig vara ifred. Jag brydde mig kanske inte så mycket om vad personen gjorde, men detta var ändå en person som jag är övertygad om begick ett flertal brottsliga gärningar, vid ett flertal olika tillfällen mot mig. Jag tycker själv att jag har varit ganska bra på att hantera detta och mitt hanterande och agerande fick också konsekvenser för gärningspersonen. Det var konsekvenser som gärningspersonen nog inte hade räknat med innan. Jag fick häromdagen en ursäkt av gärningspersonen och hen verkade vara uppriktigt ledsen för det hen hade gjort.

Det är sällan folk förvånar mig, men denna gången blev jag förvånad. Jag tycker nämligen inte att det är ofta som folk ber mig om ursäkt när dom har gjort något mot mig som man borde fatta (om man har några hjärnceller) att sånt man utsätter mig för  är uppenbart fel att göra. Ibland kanske man får den där ursäkten, men samtidigt känner man  att även när  någon ber om ursäkt så hör man i den ursäkten någon dålig bortförklaring på varför personen har gjort som hen har gjort, eller så tycker personen att jag är den som har missuppfattat allt kring vissa händelser eller en viss situation och därför borde jag inte bli ledsen eller arg över vad någon/några har gjort.

 

Men i detta fallet som jag nu tänker på så kom inte personen med några dåliga bortförklaringar eller någon antydan om att jag är den som har missuppfattat allt. Jag fick ett förlåt och hen såg uppriktigt ledsen ut.

 

Jag godtog ursäkten. Jag tycker ändå att en person växer när man faktiskt kommer till insitk med att man har gjort fel och ber om ursäkt för det. Då står man ju för vad man har gjort. Jag tycker också att nästan alla, jag säger nästan alla ska få en andra chans. Om det nu är så att en person ändrar sig och tex nu då kommer att sluta jävlas med mig, då får ju jag inte vara sämre än att jag accepterar ursäkten och inte fortsätter att vara förbannad över det som har varit. Från början var det ändå inget som jag direkt brydde mig om, och då behöver jag ju inte bry mig nu heller.