Arbetsveckan har varit ganska lugnt. Jag har bara jobbat fyra dagar och det var bara vanliga dagar. Man kör runt på 300 personer per dag, det blir lite övertid, man får vecka någon som har råkat somna i bussen, man laddar något kort, säljer biljetter, får frågor om allt möjligt och ibland går broar upp och järvägsbommar ner.

 

 

Veckan på kneget är slut nu och en skön ledig helg har börjat. I går var jag ute lite. Det har varit en "nice" natt med lite röda matten och party. Nja, inte så bra kanske. Fast jag stod på en röd matta ute i Nordkroken i torsdags. Någon hade bara lagt den där ute vid vändplatsen och jag kunde inte hålla mig från att testgå på mattan.  Det var faktikst en rätt skön känsla att gå på den där. Det kändes som man var någon lite utöver den vanliga männskan. Det alltid kul att fantisera lite.

 

 

 Jag kör ganska hårt med min självbiografi på min fritid.  De senaste veckorna har jag skrivit lite varje dag. Annars lever jag mest i nuet. Jag gör vad jag känner för och mycket är bara spontant och ionte alls planerat. Jag har i princip tappat det där med planering. Jag klarar mer och mer sällan nu tex sätta upp ett mål och sen jobba på för att just klara något som jag längre fram i tiden ska göra. Jag klara inte av sånt längre, men jag vet inte om jag är så ledsen för det egentligen. Ingenting är ju så jobbigt längre. Jag känner mig mindre stressad och det är också roligare att bara göra något när känslan faller på. 

 

Den 31 december 2014 hade jag som nyårlöfte att jag skulle leva i nuet. Jag tänkte extra mycket på det där under 2015 och jag tycker att jag lyckades hålla mitt nyårlöfte. Jag har mer fångat dagen och jag har liksom inte planerat och analyserat sönder typ allt som jag tänker att jag ska göra. Jag tänkte mindre och gjorde mer. 

 

Jag tycker själv att jag har fortsatt på denna linjen. Nu när det snart har gått en månad på 2016 så känner jag att jag fortfarande lever i nuet och mer fångar dagen. Jag gör vad som faller mig in (om jag har möjlighet och vill). Jag tänker inte längre på att jag ska leva i nuet. Det blir så ändå. Det har satt sig i ryggmärgen. Att jag inte klarar av att planera långt fram längre det har jag inga större problem med. Jag var nog bättre för några år sedan på sånt, men samtidigt var jag mer sterssad och orolig. Så jag har fått för mig att det är betydligt bättre att inte försöka förutse allt. Det är ju ändå helt omöjligt och veta hur allt kommer att bli. Det känns bra att jag har lärt mig att verkligen leva i nuet och jag tänker inte längre på att jag ska göra det. Jag bara gör det liksom.