Självbiografi, självbiografi och självbiografi. Jag blir knäpp på detta. Idag kom jag till en helt ny känsla av mitt skrivande som jag inte har känt förut. Vissa saker klarar jag inte att ens skriva om. Tidigare i mitt skrivandet kan jag ha köänt att vissa saker är jobbiga och att man blir berörd på olika sätt. Men jag klarar ändå att skriva ner allt. Men nu under dagens skrivande så bara det kommer över mig när jag satt och skrev på en berättelse. Jag kan inte ens bara sitta här och skriva om vissa händelser. Dom är för jobbiga, det river upp för mycket djupa sår och jag får kanske för mycket ångest. Hur många fler gånger kommer jag att uppleva desa saker i mitt skrivande, att jag just inte ens kan skriva ner en händelse för att det helt enkelt känslomässigt blir för tufft?

 

Nu är det ju ändå så att jag har ju ett bra "flow" i  mitt skrivande. Jag skriver mycket och jag lägger ner mycket tid på detta. Det är nu det verkligen börjar bli roligt när jag börjar se resultatet av mitt arbete med detta. Jag behöver inte bry mig nu om de finns saker som jag kanske inte orkar skriva och berätta om. Det finns ingenting som säger att jag inte kommer att orka skriva och berätta om dessa saker vid ett senare tillfälle. Jag har ju massor kvar att skriva om och de finns så mycket i min självbiografi som  jag aldrig har pratat med någon om, men som jag ändå redan nu har skrivit, och mer sånt kommer jag ju att skriva. Jag ska inte oroa mig för mycket. Om jag nu, eller längre fram känner att jag inte kan eller vill skriva om vissa saker så är det ju inte så farligt om jag bara skiter i att skriva om det. Detta blir bara ändå och jag tycker ju att detta med skrivandet och fundera tillbaka på precis allt som har varit i slutändan är en ganska spännade resa. Det är bara köra på och försöka hantera alla tankar och känslor på bästa sätt.