Idag har jag skrivit väldigt mycket på min sk självbiografi. De är så många tankar och mycket känslor som jag skapar inom mig pga att jag sitter här och skriver om mitt liv så jag känner att jag måste få blogga ur mig  lite. 

 

Jag kan som jag tidigare har sagt inte sitta här och sträckskriva. Min arbetsmetod blir att jag skriver ett tag och sen måste jag resa på mig och kanske gå runt här hemma i lägenheten eller bara göra något helt annat en liten stund. Sen sätter man sig ner igen och fortsätter skriva och efter det tar man en paus, och så håller det på Den spontana känslan jag får av skrivandet om mitt liv är att det finns så mycket som jag aldrig har prata med någon annan om ordentligt. Jag har hållit väldigt mycket inom mig i alla år. Nu när man skriver så kommer de man faktiskt känner fram och det blir som massor av bubblor som växer inom mig och om jag inte pausar så kommer jag att få för mycket bubblor som gör att jag inte kan tänka klart. Som någon inre utbrändhet elller nåt liknade. Att jag egentligen inte har pratat med någon om vissa händelser och upplevelser beror säkert på flera orsaker. Men om jag tänker efter så har jag många gånger haft känslan av att ingen vill lyssna på vad jag har att säga och då väljer man att inte prata om sånt som man kanske skulle behöva prata med någon om. En annan känsla som jag vet att jag har haft och har nu med det är att jag  inte kommer att bli trodd. Vid ett flertal tillfällen har jag också på olika sätt förtått att den jag pratar med inte tror på mig och då fortsätter man ju inte prata. Då blir det ju så att man bara håller saker inom sig och har man fått den där känslan ett flertal gånger att ingen tror på vad man säger, då vågar man ju tillslut inte säga nånting. Man väljer bara därför att hålla mycket inom sig för man har den där obehagliga känslan av att ingen kommer att tro mig i alla fall.

 

Den känslan kan jag ha även nu när jag sitter och skriver, men jag förtränger det då. Nu är det ju bara skrivandet som är viktigt. Jag kanske aldrig visar min självbografi för någon. Det känns ändå som ett väldigt stort steg att ta att på någon sätt låta någon läsa eller på annat sätt gå ut offentligt med de jag just nu skapar om mitt liv. Det var ett stort steg att ta att bara sätta sig ner och skriva, men det känns inte för stort längre. Däremot känns det som ett för stort steg att ta just nu ¨när det kommer till att visa vad jag har skrivit  för ens en person.   Att skriva om hela livet upplever jag ju själv som väldigt självutlämnade och dessutom så funderar jag ju såklart på om någon ens kommer att förstå och tro på de jag skriver. 

 

Det viktiga just nu är ju att jag bara skriver. Jag tänker ungefär på samma sätt som med löpningen. Det viktigaste är ju att jag tar mig ut och springer. När det kommer till skrivandet så tycker jag också det är viktigt att de jag skriver går att läsa med en god ton. Jag vill inte vara för hård och dra på, men jag vill inte heller vara för snäll och förlåtande. Det ska vara lite lagom åt båda håll, och med glimten i ögat. Jag vill slutföra detta med min sk självbiografi. Skrivandet ska jag ta mig igenom, men vad jag sen gör med materialet, det jag nu håller på att skapa, det har jag ingen aning om just nu. Och det vet jag kanske inte när jag har skrivit färdigt heller.