Dom senaste åren har jag känt att jag hela tiden har haft något att göra. Alltså, jag har alltid något som jag håller på med som jag bara vill få färdigt. Jag blir färdig och känner mig färdig med mycket. Men jag blir aldrig så färdig så jag bara kan sätta mig ner och tänka: Vad ska jag göra nu? Jag har inte ens kommit till den punkten i mitt liv än där jag känner att jag är nöjd med allt oavsett vad jag hittar på mer. Den punkten vill jag verkligen komma till!! Jag vet vad som behöver hända mer för att jag ska bli klar med allt. Det är inte så mycket mer jag behöver göra egentligen, men det känns ändå som för mycket att göra i alla fall.

 

Jag är ändå nöjd med mycket. Jag vet däremot inte om jag kan känna någon glädje över det jag har gjort för mycket av sånt som jag har upplevt har ju inte alltid varit så roligt heller. Därför har jag kanske genom åren förträngt, sorterat bort, glömt och gott vidare. Jag har förträngt mycket av sånt som jag borde vara stolt och glad över att jag har åstakommit också. Lite synd att jag känner så kanske, fast varför ska jag tänka på sånt som har varit? Det kan jag ändå inte leva på i dag. Och jag kan inte skruva tillbaka tiden heller.

 

Egentligen är ju livet och allt man gör med sitt liv på ett sätt ganska meningslöst. Laga mat gjorde jag under ett halvår, men det har jag nu slutat med. Varför ska jag göra det. Jag ska ju ändå bara mosa sönder maten i min mun och få i mig det för att jag inte ska dö. Det känns skönt att jag inte fortsätter med det meningslösa att stå i köket och laga mat. Jag är nöjd och glad över att jag lagade mat under en period i mitt nya fina kök. Jag känna på om detta var något jag skulle hålla på med, men jag har nu kommit till insikten att det verkligen är mycket bättre att bara skita i matlagningen och gå ut och hämta ett man vill ha, varje dag. Att laga mat är ju meningslöst, precis som så mycket annat man gör i livet. Egentligen är ju livet också helt meningslöst, fast det gäller ju att försöka göra något meningsfullt av det meningslösa livet. 

 

Jag har ibland tänkt tanken: Tänk om jag inte hade funnits. Behöver jag finnas när jag ändå kan känna att livet är ganska meningslöst? Här kommer poängen och meningen med livet: Ett sämre alternativ till att finnas är ju att inte finnas. Det är alltså bra att man finns även om livet är meningslöst. För då kan man göra något meningsfullt av det meningslösa livet. Menngsfullt och meningslöst är egentligen samma sak. Jag gör, har gjort och försöker göra saker som är meningsfullt för mig. Mycket i de jag gör och har gjort har betydd jättemycket för mig. Jag har fått så mycket tillbaka som jag bara har mått så bra av. De viktigaste i livet tycker jag är att man mår bra och gör det man känner för. Känner man för att vara ute i solen, spruta skumpa, kolla in någon båt,  panta burkar eller bara blogga så har jag rätten att välja att göra de. Det är ju livet, meningslöst eller ej. Det kanske är det jag gillar med det meningslösa? Eftersom allt i livet på ett sätt är meningslöst så kan jag göra vad jag vill med mitt liv så att det känns meningsfullt. Och det är ett bättre alternativ att finnas än att inte finnas.