I morgon kommer man väl känna sig som vanligt igen. Dagen efter ett nattarbete kräver kroppen tid för omställning och man måste ge den denna tid annars tror jag att det lätt kan gå åt helvete om man säger så. Man kan aldrig lura kroppen. Den säger ifrån förr eller senare så känner man att man ska ta de lugnt då ska man nog göra detta. För sitt eget bästa. Alla kanske inte kan koppla av för man har liksom full upp och det kan ju såklart vara ett bekymmer eller problem då att ge kroppen den vila den behöver.

 

Jag har funderat lite ikväll på dom bekymmer som jag tycker att jag har, men jag känner mig ganska fånig som ens kan kalla dom bekymmer jag har för bekymmer. Jag har den senaste tiden haft vänner och kollegor som har öppnat sig på ett eller annat sätt för mig. Många har berättat om  bekymmer och problem som jag inser är hundra gånger jobbigare problem än dom som jag själv har och kallar för bekymmer eller problem. 

 

Jag inser ofta att även om jag tycker att mycket känns tufft och jobbigt för mig själv så har jag det ändå väldigt bra och det är jag tacksam för. Det jag kallar för bekymmer och som är jobbigt i mitt liv det är att jag inser att det kommer att ta lång tid för mig att förevrkliga mina drömmar. Det kan vara något som känns lite tufft att kämpa på med. Fast jämför man med vad jag har fått höra av vänner och kollegor den senaste tiden så skäms jag nästan för att säga att jag tycker det är jobbigt att jag tex inte kan spara så mycket pengar som jag vill. Jag sparar i alla fall mycket, men ska jag spara mer då får man ju inget drägligt liv. 

 

 

De kan naturligtvis finnas andra saker som kan vara jobbiga också, men jag har den senaste tiden varit bra på att ta bort negativa tankar och bara se till allt som är bra. Men visst kan jag känna att de är tufft att jobba på eller att jag har lite ont i ryggen eller känner mig väldigt trött bara. Men även dessa bekymmer känns nästan löjliga att ens kalla för bekymmer när jag nu den senaste tiden har hört om så mycket "laster" som andra människor går och bär på. Det får mig ändå att ännu en gång inse att man ska vara tacksam för det lilla man har och för att dom enda bekymren som man går och bär kanske inte är så tuffa egentligen.