Jag är väl bara mänsklig.

Jag har inte haft mycket lust med att skriva idag. Jag känner mig alldeles tom i "blogghuvudet" och jag  börjar till och med på riktigt allvar tänka på att kanske ge upp min "dream" 2011. Jag ska naturligtvis inte ge upp säger jag till mig själv. Men jag vet ju att de är så mycket slit som krävs och jag får verkligen kämpa och vara noga. Är de värt detta egentligen ? Jag tror att de är de och jag har ju såhär långt lyckats med nästan allt som jag har planerat vad de gäller min dröm. Fast jag har väldigt mycket kvar att göra och jag tror inte att de är mycket som får gå fel för då misslyckas jag med de jag verkligen vill. Gör jag de då är jag tillbaka på ruta ett igen och i mina tankar fortsätter min dream att snurra runt.


Egentligen är väl ordet misslyckande fel av mig att tänka. Jag menar de var inte så längesen jag var i Thailand och nu ska jag snart dit igen. Vi pratar mindre än ett år senare som jag "taggar" till andra sidan jordklotet igen. Jag kommer att ha de bra där för jag bor lyxigt tex.. Så de finns ju egnetligen inget som heter misslyckande år 2011. 

Men de jag funderar på och inte riktigt kan släppa de är att när jag är hemma så måste jag verkligen vara noga med allt och jag måste verkligen kämpa på. De kommer att uppstå problem som jag måste kunna lösa och frågan är om jag kommer att klara de? För första gången nu så börjar jag bli lite tveksam och jag har fått en liten tanke på att kanske ska jag nöja mig med Thailand nästa år och sen bara leva livet här hemma. Inte tänka på sparande och allt annat.

Men jag ser ju min chans nu och de känns fel av mig att bara släppa den. Jag är på många sätt en kämpe och har jag bestämt mig så ger jag mig inte riktigt i första taget. Dessutom tror jag att om jag bara släpper detta så kommer jag nog att senare i livet vara besviken på mig själv när jag känner att jag hade möjligheten att förverkliga min "dream", men inte gjorde de...


Jag kommer naturligtvis att kämpa och göra allt jag kan för att förverkliga min dröm. De är inte så konstigt att jag ändå nu börjar tänka en tanke på att ge upp. Jag har ju redan nu planerat länge. De som jag ska göra nästa år  handlar om något som jag kommer att  få kämpa med större delen av hela nästa år när jag är hemma. Ett år är en lång tid, men jag ser ingen annan möjlighet att fixa detta än att dela upp resorna på hela året. Jag känner just nu som om jag springer ett maratonlopp. Jag är liksom precis vid starten, fast jag har ändå sprungit ett tag, men jag känner att de är så jäkla långt kvar för att jag har redan börjat titta mot målet. Inte bra för mig när jag inte lever i nuet fast jag strävar efter de varje dag. Jag inser att jag bara är mänsklig och så får jag kämpa vidare.

Jag har under lång tid nu varit fruktansvärt målmedveten för jag vill så mycket med detta. Jag tror på de stenhårt. Någonstans så vägrar jag ändra mig. Jag vill genomföra min dröm nästan år. Men de är mycket att göra och inget blir gjort om inte jag gör de så de är inte så kostigt egentligen att en tanke på ett ge upp kommer. 

Jag är medveten om att de är ingen som tvingar mig. Detta är mitt beslut. Thailand är ju bokat och betalt sen länge. Fickpengar har jag även om jag skulle slarva lite här hemma nu innan. De är efter denna resa som jag har några beslut att fatta. Jag är medveten om att jag har en del jobb framför mig gällande "my dream". För första gången sen jag bestämde mig för att börja planera drömmen så tvekar jag. Jag skäms lite för att erkänna detta, men de är så de är. 

Ibland känns de som att bara för att jag är 100 procent ärlig , i allt som försiggår i mitt huvud så mår jag nästan dåligt av de när jag skriver de. Men de heter ju att ärlighet varar längst och jag har många gånger tidigare fått bekräftat för mig själv att de känns bra att skriva av sig. Varför känns de inte så nu ?

Jag har vid många tillfällen i livet mått väldigt dåligt. Jag har varit arg och ledsen. Jag har också känt mig sviken av personer som jag har trott att jag kan lita på. På senare år har de tack och lov varit väldigt lite av de dåliga. Jag har istället mått väldigt bra och jag har sett ljust på framtiden. Att genomföra min dröm nästa år är för mig ett sätt att ta mitt liv till nästa "nivå". Att må mycket bättre och verkligen få känna för några veckor hur man kan leva livet på ett härligt sätt. 

Vad är de då  som är problemet? Är de så att jag någonstans är trött på att hela tiden behöva kämpa? Är kampen de som får mig att tillslut känna att de är inte värt detta? 


Jag har många gånger fått bevisat att de är värt att kämpa och anstränga sig, men jag har också många gånger tänkt att detta hade jag inte behövt kämpa in, för de hade jag fixat ändå. Jag kan se mycket positivt med att kämpa och anstränga sig för något. När man väl når målet så är de ju lättare att sätta värde på de man har gjort. 

Jag har på många sätt kämpat med mig själv för att verkligen må så bra som möjligt. Tack vare de så mår jag ofta väldigt bra. På många sätt kan jag känna att en motgång i livet inte är så farlig när de händer. Jag löser liksom problemet.  På många plan är jag så mycket starkare idag än vad jag var för några årsen. 

Men jag är inte mer än en människa och jag tycker att jag ibland får må lite sämre än vad jag brukar göra. Ibland får jag känna mig svag och liten. Jag är väl bara mänsklig när jag känner så ?

Kram...